Dom levde i två olika världar och var varandras jävla motsatser. Ena svepte öl medan ena smuttade vin. Ena blandade o'boy på morgon och ena la honung i sitt te. Ena drömde om Spanien och ena fantiserade om Stockholms skärgård. Ena vandrade vingligt längs gatorna på nätterna medan ena låg hemma och väntade. Dom levde i två olika världar och var varandras motsatser men skapade en värld tillsammans med en massa jävla brister och perfektion, med öl och vin, o'boy och te, Spanien och Stockholm, utekvällar och trygga sängar.''

Och smärtan som skrattretande hoppar runt och förstör bakom revbenen är omöjlig att ignorera, det är ju därför vi ligger där, eller hur? För att det går inte att lämna, inte nu, inte såhär lätt. Hade vi kunnat ignorera smärtan, så hade vi aldrig behövt värma den stela kroppen under täcket samtidigt som vi stirrar ut på det tomma intet. Då hade vi redan klivit upp, borstat tänderna, gått runt på gator, hälsat på grannar. En röst inom oss säger att ''kliv upp,'' medan en annan gråter att ''ligg kvar ett tag till, det gör ju så ont.'' Vi säger till oss själva att vi är svaga, att hjärtat nått sin gräns, att orken inte kommer komma tillbaka hur mycket vi än vill. Vi nästans skäller på oss själva, nästan svär och trycker ner oss själva. Ser upp till dom som sårat, ser upp till dom som inte ser oss, vill ha dom som lämnar. Och medan vi ligger där, med ett stadigt grepp om täcket medan vi stirrar, ska vi säga till oss själva, ''fan för dom.'' Inte fan för oss, fan för dom. Fan för dom som lämnar och inte bryr sig ett skit, bokstavligt talat fan för dom som ser ner på oss, ett jävla fan för dom som tror att dom kan behandla andra hur som helst, ett otroligt, jävla fan för dom som spottar på andra som om inget värde någonsin existerat. Det gäller att stå upp för sig själv, kliva upp ur sängen för sig själv. Bygga upp en framtid, en dröm, en motivation. Börja måla upp en egen värld, rita upp nya passioner, skissa dit egen kärlek. Dom som förtjänar sig en plats lever med oss, för dom vill, dom bryr sig, dom älskar. Ingen som ser ner på dig får plats i din värld något mer, dom får helt enkelt inte plats. 

För det kommer komma en dag då vi står på toppen och ser tillbaka på det förflutna som fick oss att kliva upp ur sängen, ge oss fan på att strunta i dom som struntar i oss, och snickra ihop den där drömmen där vi lever idag. Tänk er den dagen, när vi lever i den framtid vi önskat så hårt, nästan så det satte sig i benmärgen. Tänk när vi lever i det vi drömmer om på mattelektionen när fem-minuterssregeln satt igång och vi lägger undan pennan tills rasten tar fart. ''Do it for your people, do it for your pride. Never gonna know if you never ever try.'' Och på hela vägen, gäller det att hålla långfingret stadigt åt dom som spottar på oss, åt dom som skiter i vårt värde, åt dom som försöker trycka ner. För det handlar inte om att vi vill leka bitch och känna oss tuffa med en starkare attityd, det handlar om att vi blivit less på att ligga där i sängen med ett stadigt grepp om täcket och stirra ut på ingenting för att anstränga sig för tårarna som vill forsa nerför kinderna. Och tänk när vi lever i drömmen, då all bokstavligt talad pain in the ass är över. Då lever vi där, och allt var värt det. För vi lever inte bara där, vi är starka där. Starkare än någonsin, smartare än någonsin, bättre än någonsin. Tänk er den framtiden. Då förstår vi att det är värt att kliva upp ur sängen. 

''Ibland har jag gråtit så ögonen blivit rödsvullna. Jag har sett mig själv i spegeln och förvånats över hur brutalt det såg ut, och med ens tyckte jag synd om mig själv. När jag såg hur mycket jag led, när jag verkligen såg det med egna ögon, så tyckte jag synd om mig själv. Tidigare hade jag inte gjort det. Jag hade bara tryckt ner mig själv, sett mina fel, skyllt på mig själv. Men jag vet att jag förtjänade inte dom där rödsvullna ögonen. Jag gjorde inte det. Det var det som fick mig att inse att jag var bättre än det här.''

Okej. Klockan slår över till sju, alarmet skriker igen från din halvtladdade mobil. Och den där ångesten, den där bakom revbenen? Det är dags att arbeta bort den. För det är okej att lida tills tårar tappar orken och tills hjärtat börjar ila, det är okej att gömma sig när hens namn dyker upp i någon konversation och det är okej att känna att livet tagit slut för en stund. Och det som gäller, är att sätta den där gränsen. (Hur mycket smärta ska jag tillåta få förstöra delar av min kropp?) Ingen kan någonsin komma och säga att det bara är att säga ''fuck you, and smile,'' när ett hjärta gått sönder och lämnats trasigt. Det är inte så lätt, och kommer aldrig vara. För det gäller att orka falla ihop, falla djupare, sätta sig upp, återhämta sig och kliva upp igen. Det gäller att, vad som än händer, hur mycket som än svider, att hitta den där punkten inom dig som säger att ''nej, nu räcker det.'' Nu räcker det med att låta någon annan få trycka ner dig så pass mycket att du föraktar din egen spegelbild. Och vi kan springa runt i cirklar och ropa efter hjälp, ropa efter något som kan radera hens namn ur ditt minne, ur din syn. Vi kan falla på knä och be om ett mirakel som ska göra dig hel igen, läka dina sår. Men tids nog inser vi, att ibland måste man rädda sig själv. Ibland måste man möta sin egen spegelbild, se sig djupt i ögonen och tänka att ''nu fan ska jag överleva.'' Krossade hjärtan ger oss chansen att bygga upp en starkare själ med säkrare leenden. För det kommer komma en dag då du kan ta någon annans hand, och ärligt säga att ''jag vet hur det känns.''

Sätt upp mål för dig själv, bygg upp motiveringar, drömmar, förhoppningar. För sånt läker dina tidigare krossade hopp, du läker. Och det är okej att falla tillbaka i den där gropen igen, som om smärtan kallar in på återbesök. Sålänge du ständigt viskar till dig själv att ''fortsätt.'' För ger du dig fan på att orka mer, så gör du det. Du kommer inse att du inte ens vill ha någon som en gång valt att lämna dig, du kommer inse att den där chansen du önskat om att få, att du inte alls längre vill ha den. Du kommer inse, att om det är någon som ska få en chans, en chans att förbättra, läka, hela, så är det den som lämnade. Den som lämnade och valde att förstöra. Inte du. Inte du som grät dig till sömns varje natt i veckors tid för att du älskade så mycket så att det värkte inom dig. Du kommer verkligen inse att hade det varit menat att bli, så hade det blivit. Hen var inte den som skulle förtjäna ditt hjärta resten av livet, det var en upplevelse som krossade dig, tryckte ner dig, gav dig möjligheten att kliva upp, andas starkare och vittna hur hudvävnaden blivit tjockare. Fokuserar man på det som stärker, så stärker det. Lägger du dig under täcket och tänker på hur ont du har, så gör det ont. Då skriker det bakom revbenen, sliter i hjärtat, skaver i bröstet. Bäddar du sängen, kliver upp och går ut genom ytterdörren, och tänker på vad smärtan kan förbättra, så förbättrar det. Då föds en styrka, ett större hopp, oändliga motiveringar.

Människor kommer ständigt komma och gå i ditt liv, det gäller att hitta dom som är värda att leva för. Dom som stannar när ditt hjärta blöder, dom som tar din hand när du gråter på festen, dom som smsar dig på morgonen och frågar hur det är med dig idag. För du kommer inse att du inte behöver hen som lämnade dig. Hade hen varit värd att leva för, så hade hen aldrig lämnat från första början. För det är okej att svika andra, göra misstag, tappa styrkan, falla, såra. Men det gäller att laga igen, laga det man kan ha råkat förstöra. Och dom som väljer att gå iväg från det, dom förtjänar att gå. Det gäller att tänka, ''behöver jag denna person för att själv må bra?'' medan man gråter och försöker hitta tillbaka till de jämna andetagen mitt i natten. För du ska välja att fokusera på dig, ditt liv och vad du vill åstadkomma. Vill du sjunga, sjung. Vill du springa ut i regnet för att känna friheten att inte orka bry sig, spring. Vill du skrika ut att du överlevt, skrik. För det finns en av ditt slag, en av din själ, en av ditt hjärta, en av din värme. Låt inte någon försöka få det att försvinna och tyna bort med smärtan dom efterlämnade sig. Visa att ditt slag är det starka, det som kan erkänna att ''det här gör ont,'' men det som kan bestämma sig för att ''nu tar jag mig igenom det.''

 
Och det, det kommer kännas ungefär såhär.

Vad vi människor måste lära oss, är att alla är olika. INGEN ska behöva skämmas för vem man är. När en människa skäms över sitt väsen så vet man att något gått fel, du ser aldrig ett djur skämmas över sig själv, det är för att dem inte försöker imponera på andra djur. Vi skulle behöva ta lärdom av dem. För i grund och botten handlar ingenting om materiella ting, om du lever i ett palats av guld och diamanter, men du har gjort dig ovän med alla du älskar på vägen dit så har du ju ingen att dela din lycka med. Då kan man ju fråga sig, var det värt det?

Lita på dig själv, för oavsett vad så finns det bara en av dig, en av mig, henne, honom. Kom ihåg att om någon människa försöker trycka ner dig, så betyder det bara att du har något den avundas dig, något den vill ha. Det var allt jag ville säga. Love yourself first people!''


(Källor: weheartit.com, youtube.com, anonyma bidrag.)