project: mirror, mirror on the wall, part I, ''why can't she love me, why can't he see me?'' +

''Hur känns det? Som att du vill lägga dig ner, somna och vakna upp några år senare när allt är över? Som om hela din värld har rasat och aldrig mer går att bygga upp? Känns det som att någon slitit loss en del av dig och vägrar ge tillbaka den? Som ett stort hål i magen av saknad, ilska och sorg? Som om du inte riktigt orkar vakna på morgonen och känna smärtan som hugger i bröstet? Känns det som att du förlorat dig själv? Som att du vill gråta tills alla tårar tar slut? 

Hur det än känns, hur gärna du än vill slippa alltihop, måste du ta tag i dig själv. Du måste komma ihåg vem du är, vilka som älskar dig, vilka som bryr sig om dig. Du måste komma ihåg att du är stark, att du klarar det här. Du måste komma ihåg att du är bra, att du är bäst. Glöm inte att du är viktig. Viktig för dig själv och för många andra. Kom ihåg att tänka framåt, även om det just nu känns som om din själ är trasig, finns det en dag imorgon. Och en dag efter det och en till efter det. Och till sist kom ihåg att det finns sånna som mig, som också har gått igenom det du går igenom. Kom ihåg att du aldrig, aldrig är ensam.''

Okej. Klockan slår över till sju, alarmet skriker från din halvtladdade mobiltelefon som du slarvigt lagt på nattduksbordet alldeles för sent igårkväll. Bakom dina revben andas en sorts ångest. Inte för det faktum att klockan är sju på morgonen och att du börjar skolan om en timme och tio minuter. Utan för att du sov för hårt, drömde för mycket om en värld där hen älskade dig mer än någon annan. Och morgonen är bland det värsta, för det är den där tydliga gränsen som visar vad som är dröm och vad som faktiskt är verklighet, det känns nästan som att någon skrattar åt dig för att du faktiskt för en stund trodde att allt var bra igen. Du har egentligen slutat att gråta, det har gått en sådan pass lång tid så chocken i din kropp har lagt sig. Ibland kommer det något smygandes ur ögonvrån, men det är inte mycket. Det är nästan så att du får tvinga fram det, bara för att få uttrycka något istället för att ständigt känna något ropa i ett mörker bakom lungorna. Du brukar säga att du vill ut och dricka med dina vänner, få ha lite kul och andas istället för att känna dig fasthållen. Och klockan slår över till fem över tolv, och din fylla har förvandlats till tårar som kommer från en lång tids väntan och ett hopp som krossats hårdare än någonsin tidigare. Det finns stora hopp kvar, men den där snefyllan får dig bara att må sämre än någonsin tidigare. Som om hålet bakom dom där revbenen inte läkte, utan förstördes ännu mer för stunden. 

Och hen lämnade dig som om det var det lättaste som någonsin existerat. Och du blöder inombords, det värker och skriker efter någon sorts bekräftelse, en bekräftelse på att du fortfarande har något högt värde, på att du fortfarande är tillräcklig. För det är så, att ditt hjärta känner sig så trasigt som om allt som någonsin funnits där blivit avklippt, bortkastat av någon som du gett hela dig själv till. Och du har börjat studera din spegelbild, svurit och gråtit över vad som blev fel, varför du inte duger, varför hen lämnade, varför du inte fick en chans. För det kan nästan ila i ditt hjärta, bokstavligt talat ila, för det psykiska tär sönder på det fysiska. Du jämför dig med andra, andra som du fantiserar om att hen tycker om mycket mer. (Hon är bättre, han är bättre, se på henne, hon är mycket vackrare, fan, han är mycket häftigare.) Och fastän du vet att inget läker trots att du kollar in hens facebookprofil bara för att se vad hen har för sig, så gör du det. För du söker efter det där lugnet, det där lugnet som kan uppstå när hens profil är helt ouppdaterad. Och den där hemsidan äter sakta upp din energi, när hens onlinestatus dyker upp och inget meddelande skickas till dig. För på något sätt väntar du hela tiden, när du sätter dig på bussen och slår på musik, när du äter middag och dricker ett glas mjölk, när du räknar matte som du egentligen inte alls förstår dig på. För trots att hen sårade dig in i benmärgen, så väntar du fortfarande på något som ger dig en ny chans. 

Det kan kännas såhär.


''Ibland har jag gråtit så ögonen blivit rödsvullna. Jag har sett mig själv i spegeln och förvånats över hur brutalt det såg ut, och med ens tyckte jag synd om mig själv. När jag såg hur mycket jag led, när jag verkligen såg det med egna ögon, så tyckte jag synd om mig själv. Tidigare hade jag inte gjort det. Jag hade bara tryckt ner mig själv, sett mina fel, skyllt på mig själv. Men jag vet att jag förtjänade inte dom där rödsvullna ögonen. Jag gjorde inte det. Det var det som fick mig att inse att jag var bättre än det här.''

Okej. Klockan slår över till sju, alarmet skriker igen från din halvtladdade mobil. Och den där ångesten, den där bakom revbenen? Det är dags att arbeta bort den. För det är okej att lida tills tårar tappar orken och tills hjärtat börjar ila, det är okej att gömma sig när hens namn dyker upp i någon konversation och det är okej att känna att livet tagit slut för en stund. Och det som gäller, är att sätta den där gränsen. (Hur mycket smärta ska jag tillåta få förstöra delar av min kropp?) Ingen kan någonsin komma och säga att det bara är att säga ''fuck you, and smile,'' när ett hjärta gått sönder och lämnats trasigt. Det är inte så lätt, och kommer aldrig vara. För det gäller att orka falla ihop, falla djupare, sätta sig upp, återhämta sig och kliva upp igen. Det gäller att, vad som än händer, hur mycket som än svider, att hitta den där punkten inom dig som säger att ''nej, nu räcker det.'' Nu räcker det med att låta någon annan få trycka ner dig så pass mycket att du föraktar din egen spegelbild. Och vi kan springa runt i cirklar och ropa efter hjälp, ropa efter något som kan radera hens namn ur ditt minne, ur din syn. Vi kan falla på knä och be om ett mirakel som ska göra dig hel igen, läka dina sår. Men tids nog inser vi, att ibland måste man rädda sig själv. Ibland måste man möta sin egen spegelbild, se sig djupt i ögonen och tänka att ''nu fan ska jag överleva.'' Krossade hjärtan ger oss chansen att bygga upp en starkare själ med säkrare leenden. För det kommer komma en dag då du kan ta någon annans hand, och ärligt säga att ''jag vet hur det känns.''

Sätt upp mål för dig själv, bygg upp motiveringar, drömmar, förhoppningar. För sånt läker dina tidigare krossade hopp, du läker. Och det är okej att falla tillbaka i den där gropen igen, som om smärtan kallar in på återbesök. Sålänge du ständigt viskar till dig själv att ''fortsätt.'' För ger du dig fan på att orka mer, så gör du det. Du kommer inse att du inte ens vill ha någon som en gång valt att lämna dig, du kommer inse att den där chansen du önskat om att få, att du inte alls längre vill ha den. Du kommer inse, att om det är någon som ska få en chans, en chans att förbättra, läka, hela, så är det den som lämnade. Den som lämnade och valde att förstöra. Inte du. Inte du som grät dig till sömns varje natt i veckors tid för att du älskade så mycket så att det värkte inom dig. Du kommer verkligen inse att hade det varit menat att bli, så hade det blivit. Hen var inte den som skulle förtjäna ditt hjärta resten av livet, det var en upplevelse som krossade dig, tryckte ner dig, gav dig möjligheten att kliva upp, andas starkare och vittna hur hudvävnaden blivit tjockare. Fokuserar man på det som stärker, så stärker det. Lägger du dig under täcket och tänker på hur ont du har, så gör det ont. Då skriker det bakom revbenen, sliter i hjärtat, skaver i bröstet. Bäddar du sängen, kliver upp och går ut genom ytterdörren, och tänker på vad smärtan kan förbättra, så förbättrar det. Då föds en styrka, ett större hopp, oändliga motiveringar.

Människor kommer ständigt komma och gå i ditt liv, det gäller att hitta dom som är värda att leva för. Dom som stannar när ditt hjärta blöder, dom som tar din hand när du gråter på festen, dom som smsar dig på morgonen och frågar hur det är med dig idag. För du kommer inse att du inte behöver hen som lämnade dig. Hade hen varit värd att leva för, så hade hen aldrig lämnat från första början. För det är okej att svika andra, göra misstag, tappa styrkan, falla, såra. Men det gäller att laga igen, laga det man kan ha råkat förstöra. Och dom som väljer att gå iväg från det, dom förtjänar att gå. Det gäller att tänka, ''behöver jag denna person för att själv må bra?'' medan man gråter och försöker hitta tillbaka till de jämna andetagen mitt i natten. För du ska välja att fokusera på dig, ditt liv och vad du vill åstadkomma. Vill du sjunga, sjung. Vill du springa ut i regnet för att känna friheten att inte orka bry sig, spring. Vill du skrika ut att du överlevt, skrik. För det finns en av ditt slag, en av din själ, en av ditt hjärta, en av din värme. Låt inte någon försöka få det att försvinna och tyna bort med smärtan dom efterlämnade sig. Visa att ditt slag är det starka, det som kan erkänna att ''det här gör ont,'' men det som kan bestämma sig för att ''nu tar jag mig igenom det.''
 
Och det, det kommer kännas ungefär såhär.

'
''Om du har orden för att förändra världen, varför ska du då vara tyst? Om du har levt hela livet och varit rädd för att göra fel, hur ska du då kunna lyckas? Jag vet det finns så många människor runt om oss, elaka, avundsjuka människor som väntar på rätt tillfälle att trycka ner oss och peka ut alla våra svaga punkter. Dem tycks finnas vart man än tittar, och i dagens samhälle så ska man vara glad om man lyckats finna några sanna vänner, som gör allt för dig, och vill se dig lyckas, precis som du gör detsamma för dem. 

Vad vi människor måste lära oss, är att alla är olika. INGEN ska behöva skämmas för vem man är. När en människa skäms över sitt väsen så vet man att något gått fel, du ser aldrig ett djur skämmas över sig själv, det är för att dem inte försöker imponera på andra djur. Vi skulle behöva ta lärdom av dem. För i grund och botten handlar ingenting om materiella ting, om du lever i ett palats av guld och diamanter, men du har gjort dig ovän med alla du älskar på vägen dit så har du ju ingen att dela din lycka med. Då kan man ju fråga sig, var det värt det?

Lita på dig själv, för oavsett vad så finns det bara en av dig, en av mig, henne, honom. Kom ihåg att om någon människa försöker trycka ner dig, så betyder det bara att du har något den avundas dig, något den vill ha. Det var allt jag ville säga. Love yourself first people!''


(Källor: weheartit.com, youtube.com, anonyma bidrag.)

Kommentarer
Postat av: Anonym

Dehär måste ju garanterat vara det bästa jag läst! Får rysningar. Shit vad duktig du är!

2012-09-13 @ 00:09:47

Kontakt: ptraa.blogg@hotmail.com

Vad heter du?
Ska jag komma ihåg ditt namn?

Din E-postadress? (publiceras ej)

Din URL/Bloggadress?

Och vad hade du på hjärtat?

Trackback
Follow on Bloglovin