Kände du det? ''Jag älskar honom så mycket så jag hatar mig själv. Hatar mig själv för att jag älskar honom.'' Kände du det? Sa du det? ''Jag älskar dig så mycket att jag hatar mig själv. Hatar mig själv för att jag älskar dig.'' Kände du så? Sa du så? 

Kyssar som trängde sig genom regnskuren som föll över staden, gatulyktor som vägrade sluta blända, andetag som lämnade spår av rök omkring, kroppar tätt emot varandra i hopp om lite värme, lite skydd, lite trygghet. Ord som förut brukade ge varandra fjärilar i magen, hjärtslag som skulle kännas som knackningar bakom varje lager av klädesplagg. Nervositet som vägrar släppa taget om darrande ben, harklande som upptstår vid varje försök att trycka ner gråten. Fuktiga läppar som smakar av varandra, ögonlock som sluts för att få känna något verkligt, att det här är verkligt. Händer som omfamnar varandra hårt, meningar som uttalas saktare. Gatulyktor som släcks för nu har det gått och blivit natt, andetag som lämnar spår av rök som inte längre syns i mörkret, kroppar tätt emot varandra i hopp om en liten längre dos av värme, lite skydd, lite, lite trygghet. Kände du så? Sa du så? ''Jag älskar dig så mycket att jag hatar mig själv. Hatar mig själv för att jag älskar dig.'' 
Sms som varar intill tidiga morgonar, den tomma sidan av sängen som brukar innehålla existens, andetag som inte längre andas ikapp, kroppar som fått ett sorts avstånd. Hjärtan som rasat ihop och ligger halvt medvetna om vad som egentligen hände, händer som försöker hitta tillbaka, gråten i halsen som borrar sig fram. Kyssar som lämnat spår av saknad, fuktiga läppar som inte längre smakar av varandra. Sega dagar framför filmer där allt löser sig på en kvart, tårar som inte riktigt når ett slut, ögonlock som svullnar upp, ögonvitor som blir rödsprängda. Kände du så? Sa du så? ''Jag älskar honom så mycket så jag hatar mig själv, Hatar mig själv för att jag älskar honom.'' 
Vänner som håller hand och cirkulerar med trygghet, hål i lungorna som gör det svårare att andas, revben som försöker hålla tillbaka allt som vill kollapsa och bryta ut där inombords. Bilder av honom under din hud, minnen som dom säger är fina men som egentligen bara gör skada just nu, hårda andetag med tankar inombords som viskar att ''skärp dig, ta dig samman.'' Känslor som medvetandet vet kommer tyna bort men som ändå medför tortyr, månader som känns som år, gatulyktor som inte verkat lika spännande, tomma svar på frågor om hur dagen ser ut idag. Kände du så? Sa du så? Var det så du kände? Var det så du sa? ''Jag älskar honom så mycket att jag hatar mig själv. Hatar mig själv för att jag älskar honom. Och det är okej, för snart är jag okej igen. Snart löser sig allt. Jag lovar.''