Jag har bränt mig på ditt hjärta, fått skavsår som skapat blåsor på mina händer, det är som att jag inte är välkommen, inte är välkommen att röra vid ditt hjärta. För jag har en skrikande sorg bakom mina revben, adrenalin som pumpar sönder mina blodådror, blod som gett upp att rinna, det har tagit stopp i mitt hjärta, det finns inte längre några välkomstgester för liv i min kropp. Förvånas över min förmåga att andas, lungorna rör sig inte en millimeter, men syre strömmar fortfarande in, bearbetas i kroppen, vägrar inse att kroppen inte ger någon respons, fortsätter strömma in bara för att få någon sorts syssla. För jag har hoppat från samma bro flera tusen gånger, blivit dränkt av samma orsak, flutit runt ovetandes om vad jag gjort mot mig själv. Jag är onykter och väljer att förbli så för stunden, vodka springer för fort förbi mina döende blodådror. Jag ska sjunga tills min sista mängd syre i kroppen dör ut, jag är inte död, bara död framför dina ögon som vilar på min kropp. Vi gråter tillsammans, du och jag, tills jag lär mig att andas och kan finna ro.

Har insett att jag inte gett er texter på väldigt länge, och jag ber om ursäkt för det. Tänkte börja med det igen, eftersom bloggen byggs upp på dom, ungefär. Har mycket att få ur mig, måste bara hitta rätta orden igen. Tills dess, ett inlägg i repris för andra gången. Inte för att vara upprepande och tjatig, utan för att det varit kanske det viktigaste jag skrivit hittills. Lovar er fler av mina texter, men ber om lite tålamod. Tills vidare, vi hörs. Kyssar.

Blogginlägg, 20 juni, 2012, 21:13. 
Rubrik: ''Det här är till alla er.''

Och det här är till alla er som blöder inombords så pass mycket så att ni tror att det aldrig finns något slut. Ni som gråter er till sömns och saknar personen som brukade kyssa dig på pannan och säga att ''det ordnar sig.'' Och ni som aldrig kan få ett stopp på er smärta som vägrar ge upp och lämna din kropp för att den håller ett alldeles för hårt grepp om personen som du älskar, nästan älskar så mycket att det känns som om du dör. (Ni som hela tiden försökt att få tillbaka er kärlek som förändrade era liv, ni som hela tiden försökt att rädda er själva från att gå under totalt.) Och ni som sätter på alldeles för krångliga kärlekslåtar som rör om era huvuden alldeles för mycket, ni som ignorerar att svara på frågan ''hur är det idag?'' och ni som inte klarar av att se hen som krossade ditt hjärta, bit för bit. Och ni som tvingar fram det där leendet som ska bygga upp en bild inför andra om att du klarat dig hyffsat, om att du inte är den som lider, om att du aldrig legat vaken på natten och bett för dig själv om att få en andra chans. 

Det här är till alla er som älskade av hela era hjärtan, och hela tiden gav av hela eran själ. Ni som inte bara delade, utan gav, gav så mycket till hen som du såg som hela din värld, alla dina andetag, din puls. Och ni som skriker ut att ''kärlek suger'' fastän ni älskar det och hellre av något annat vill få en chans att uppleva det igen, ni som älskar så mycket så att ni hatar er själva, och ni som slår ner er själva som en hammare slår ner en hjälplös spik som kämpar för att få stå kvar. (Ni som aldrig längre kan lyssna på era favoritlåtar för dom skriker hens namn, ni som blir våldtagna av drömmarna där hen står framför er och fortsätter att kyssa er som om det aldrig existerat något slut.) Och ni som har en alldeles för hög halt av kärlek för hen för att kunna förstå vad som är bäst för er själva, ni som sliter för att få tillbaka istället för att få gå vidare, och ni som säger att tiden inte alls kommer läka några som helst sår. 

Och det här är till alla er som är rädda för att verkligheten ska förstöra ditt hjärta igen, ni som tar avstånd för att skydda det enda som ni kan sätta en egenrätt på, och ni som känner er missförstådda, övergivna och bortglömda. (Ni som aldrig någonsin ville sluta andas bredvid hen, ni som aldrig kunde inse det som verkligheten knackade på och berättade.) Och ni som gråter varje gång då alkoholen dansar igenom er kropp, ni som vaknar upp varje morgon med en känsla av att allt som någonsin levt blivit dött, och ni som blir irriterade på dom som hur enkelt som helst, bara säger att ''släpp det.'' 

Det här är till er, ni som hatar saknaden som omfamnar er kropp. Ni är inte ensamma om att gråta er till sömns, ni är inte ensamma om att älska så mycket så att det känns som om ni dör. Ni är inte ensamma om att vilja skrika ut att ''inget kommer fan bli bra,'' ni är inte ensamma om att tro på att livet hastigt nådde sitt slut. (Ni är inte ensamma om att inte kunna sova i lugn och ro, ni är inte ensamma om att inte alls kunna släppa och gå vidare.) Och det här är till er, ni som älskar så mycket att ni hatar er själva. Ni är aldrig ensamma om att blöda inombords och vilja spendera dagen till att låta floden bakom ögonlocken rinna ut, och ni är aldrig ensamma om att slå ner ert eget värde tills det äter upp er inifrån och ut. Ni är aldrig dom enda som sätter sig i ett hörn på festen och gråter tills det inte finns någon vätska kvar i er kropp, ni är aldrig dom enda som tvekar på om ni någonsin kommer kunna se någon annan på samma sätt, och ni är aldrig dom enda som vaknar upp med känslan av att inget som helst hopp finns kvar. 

Det här är till er, ni som önskar mer än någonsin att ni kunde släppa. För det blir bättre, tiden kommer läka era sår om ni tillåter den och om ni samarbetar med den. För det blir bättre, ni kommer ångra att ni slog ner ert värde som om det vore värdelöst, och ni kommer bygga upp det där arbetsbygget inom er själva som ni tidigare rev ner. För det blir bättre, era drömmar kommer renas från våldtäkterna, ert berusade jag kommer bli fritt från gråt, era ögonlock kommer befrias från floden som bankar och skriker på där bakom, erat hat mot ert eget hjärta kommer försvinna. För det blir bättre, ni kommer växa som personer och bli starkare än någonsin. För det blir bättre, ni kommer inse att ni kommer hitta någon som älskar er lika mycket tillbaka. För det blir faktiskt bättre, ni kommer inse att hade det varit menat att bli, så hade det blivit. 

Det här är till alla er, ni som kämpar.

Tänk om det skulle finnas plåster för hjärtesorg att köpa på Apoteket.

Och du slår dig ner, på den där sista platsen i bussen, där du tvingas till att trängas med människor du aldrig tidigare mött. Bakom det där leendet du ger till främligen bredvid som tar undan sin väska för din skull, så skriker ett spädbarn efter syre, styrka, hopp och framförallt, nya chanser. Nya chanser att få börja om, få starta om hela den där situationen där du föll hårdare än du någonsin trodde man kunde falla. Och när du trycker på den röda knappen som ska leda dig till nästa station i ditt liv, så kämpar du med all kraft du har för att tvinga tillbaka floden som slår med hårda vågor bakom dina ögonlock. Du ler vänligt mot människorna som gör sitt bästa för att släppa fram dig i den täta bussen, som förövrigt bara påminner dig om att allt det här varken har varit eller kommer bli en mardröm som du kommer kunna vakna ur. Och när du kliver av bussen, inser du att du överlevt den där morgondelen där du måste kliva upp ur sängen, som psykiskt skulle kunna driva bort hjärtslagen som ger din kropp liv. Och precis då, känner du dig lite stolt, lite smått stark. Och även om du får en chans att höja din självsäkerhet, så förändrar inte det faktumet att ditt hjärta blöder av saknad. Det gjorde det igår när du grät dig till sömns, det gjorde det imorse när du svor över att dina drömmar blivit förföljda av närheten som brukade kyssa dig i pannan, och det gjorde det på bussen när du fejkade leenden åt främmande människor, och det gör det fortfarande, nu när du är ute och drar upp din axelväska lite till så den inte glider av din skinnjacka. Ibland brukade du kunna gråta på den här vägen varje morgon, du brukade kunna hålla för ansiktet lite diskret med dina händer för att gömma tårarna mot eventuella främlingar. Nu har du blivit lite härdad, du har lärt dig att bygga upp en mur för att hålla tillbaka dom där vågorna som fortsätter att kämpa sig emot en väg ut från dina ögonlock. Ingen annan förutom din spegelbild hade fått en chans att se dig gråta, gråta tills ögonvitorna blivit röda och huden under blivit något mer svullet. Ibland hade du blivit rädd för dig själv, rädd över hur mycket du kunde lida, rädd över hur mycket stryk din kropp tog emot. Och när du möter alla främlingar på den där gångvägen, så vill du egentligen falla ihop på gruset och släppa ut floden som skulle kunna uttorka din kropp. Och du skulle vilja be dom om hjälp, be dom se dina dolda, öppna sår som aldrig verkade sluta blöda. Och istället ler du lite smått emot dom, mest för att försöka lura dig själv till att du kanske kan mena det, känna det. Du håller käften om spädbarnet bakom din bröstkorg, bakom dina revben som försöker fortsätta hålla sig starka. Och när du imorgon sitter på bussen med flera främlingar igen, så kommer du ha överlevt ännu en natt med förföljda drömmar, tårar som dränkte kudden, hopp som krossats som glas emot stengolv. Och det kommer fortsätta, du kommer fortsätta att överleva. Det är bara det, att vägen dit är ett helvete och tårarna verkar aldrig få något stopp. Du säger ingenting, för du känner att hade du fortfarande varit älskad, så hade han sett redan på avstånd att nej, du är inte okej. 

Och det som håller dig uppe är att du fick en chans att hitta en annan närhet som aldrig ens kommer kunna tänka tanken om att släppa taget om dina läppar.

Och medan andra står på sidan och skakar på sina huvuden, står man där själv och anstränger sig så gott man kan för att lyckas öppna ögonen för sanningen som dom redan ser.

Och hon höll kvar, för hon visste ju inte vad som hände, inte helt och hållet. Det bara skedde, och hon följde med i strömmen, strömmen som fick henne att falla redan vid första blicken, strömmen som fick hennes starkaste hjärtslag att vekna. Hon kunde gråta sig till sömns för att det gjorde alldeles för ont, och för att hennes tålamod försvunnit i takt med tiden som gått för fort. Och när morgonen dök upp som om natten aldrig existerat, klev hon upp som om ingenting var fel, som om ingenting skrek bakom hennes solbrända bröstkorg. (Det var precis som texten, precis som det hon sjöng. ''Sometimes I wait for him to change, but it's okay, I've disguised the pain.'') Och andra bad henne om och om igen att försöka rädda sig själv från en total undergång, och ibland höll hon med, ibland nickade hon och öppnade upp bröstkorgen för att släppa ut det gälla skriket som kämpade efter luft. Och sen, ibland så lyssnade hon noga, tog in deras ord, bearbetade deras bild, men kunde inte se. Blindheten åt upp hennes hjärtslag som pumpade ut blod snabbare än någonsin. (Det var precis som texten, precis som det hon sjöng. ''Sometimes I should, but sometimes I don't, build up the strength to say that it's wrong.'') För hon var fast i något som hon inte kunde förstå var en verklighet, hennes syre hade vant sig vid att plåga sig själv till sömns på nätterna. För hennes dröm var han i egen hög person, och hennes mardröm var han i en egen hög person. (Det var precis som texten, precis som det hon sjöng. ''This is my perfect nightmare.'') Och hon älskade mer än vad hennes kropp kunde hantera, hennes kärlek tog emot smärta som åt upp varje ven för att hon fortsatte att tro på att en dag skulle hans kärlek bara hela, inte skada. (Det var precis som texten, precis som det hon sjöng. ''Hoping he's changing, but I'm scared he's not. Can't see a way to leave, help me open my eyes.'')

Och det känns som att du faller, bokstavligt talat faller till golvet. Som om din kropp la på sig en större mängd vikt, som om dina kilon fördubblades, utvecklades till något tyngre. Och det är bara du som märker att du ramlar, rör vid golvet med pannan, krossar revbenen mot träplankorna som nästan tränger sig in i ditt inre. Det ilar bakom ditt vänstra bröst, medan du ligger där på golvet samtidigt som du kämpar emot tårarna som samlas i en hög bakom dina ögonlock. Det gör ont, och du vill säga något, ropa på någon sorts hjälp. För sanningen är att du ligger där på golvet, med en bultande panna, krossade revben och ilande hjärta, i flera veckor, månader. Det kan läka och fallet kan bli lindrigare med tiden som utvecklat sig, men det värker fortfarande, det värker i pannan, i revbenen, i hjärtat. Och det värsta är att det faktiskt svider bakom bröstet, det vänstra bröstet som fungerar som ett skydd för det som pumpar ut blod och ger din kropp liv. Det värker där bakom, och du kan inte plåstra om det överhuvudtaget. För revbenen kan du läka, pannan kan du lindra. Men sorgen som hoppar runt bakom huden går inte radera med hjälp av en sax och ett bandage. Och du svär, svär högt över att det är irriterande att det ska göra så ont, över att ditt hjärta lider så mycket, över att du inte kan ta dig upp från golvet. 

För att det känns som att du faller, bokstavligt talat faller till golvet. Som om din kropp föll i ett omedvetet tillstånd, förlorade kunskapen att ta in och bearbeta syre i lungorna. Och det känns som om du ligger där i en evighet som får din kropp att sakta tyna bort, som om det börjat blivit svårt att andas för saknaden efter närheten hugger dig i det vänstra bröstet igen. Du försöker få fram något någorlunda normalt ljud, men det resulterar i en tystnad för att du inte vill riskera att skrika rakt ut. För sanningen är, att när dom träffar dig på stan och kramar om dig, frågar om allt är bra, så känns det som att du faller, bokstavligt talat faller till golvet. Som om din kropp la på sig en större mängd vikt, som om din kropp föll i ett omedvetet tillstånd. Och det är bara du som märker att du ramlar, rör vid golvet med pannan, krossar revbenen mot träplankorna som nästan tränger sig in i ditt inre. Och du vill egentligen svära, svära högt över att det är irriterande att det ska göra så ont. 

Blogginlägg, 20 juni, 2012, 21:13. 
Rubrik: ''Det här är till alla er.''

Och det här är till alla er som blöder inombords så pass mycket så att ni tror att det aldrig finns något slut. Ni som gråter er till sömns och saknar personen som brukade kyssa dig på pannan och säga att ''det ordnar sig.'' Och ni som aldrig kan få ett stopp på er smärta som vägrar ge upp och lämna din kropp för att den håller ett alldeles för hårt grepp om personen som du älskar, nästan älskar så mycket att det känns som om du dör. (Ni som hela tiden försökt att få tillbaka er kärlek som förändrade era liv, ni som hela tiden försökt att rädda er själva från att gå under totalt.) Och ni som sätter på alldeles för krångliga kärlekslåtar som rör om era huvuden alldeles för mycket, ni som ignorerar att svara på frågan ''hur är det idag?'' och ni som inte klarar av att se hen som krossade ditt hjärta, bit för bit. Och ni som tvingar fram det där leendet som ska bygga upp en bild inför andra om att du klarat dig hyffsat, om att du inte är den som lider, om att du aldrig legat vaken på natten och bett för dig själv om att få en andra chans. 

Det här är till alla er som älskade av hela era hjärtan, och hela tiden gav av hela eran själ. Ni som inte bara delade, utan gav, gav så mycket till hen som du såg som hela din värld, alla dina andetag, din puls. Och ni som skriker ut att ''kärlek suger'' fastän ni älskar det och hellre av något annat vill få en chans att uppleva det igen, ni som älskar så mycket så att ni hatar er själva, och ni som slår ner er själva som en hammare slår ner en hjälplös spik som kämpar för att få stå kvar. (Ni som aldrig längre kan lyssna på era favoritlåtar för dom skriker hens namn, ni som blir våldtagna av drömmarna där hen står framför er och fortsätter att kyssa er som om det aldrig existerat något slut.) Och ni som har en alldeles för hög halt av kärlek för hen för att kunna förstå vad som är bäst för er själva, ni som sliter för att få tillbaka istället för att få gå vidare, och ni som säger att tiden inte alls kommer läka några som helst sår. 

Och det här är till alla er som är rädda för att verkligheten ska förstöra ditt hjärta igen, ni som tar avstånd för att skydda det enda som ni kan sätta en egenrätt på, och ni som känner er missförstådda, övergivna och bortglömda. (Ni som aldrig någonsin ville sluta andas bredvid hen, ni som aldrig kunde inse det som verkligheten knackade på och berättade.) Och ni som gråter varje gång då alkoholen dansar igenom er kropp, ni som vaknar upp varje morgon med en känsla av att allt som någonsin levt blivit dött, och ni som blir irriterade på dom som hur enkelt som helst, bara säger att ''släpp det.'' 

Det här är till er, ni som hatar saknaden som omfamnar er kropp. Ni är inte ensamma om att gråta er till sömns, ni är inte ensamma om att älska så mycket så att det känns som om ni dör. Ni är inte ensamma om att vilja skrika ut att ''inget kommer fan bli bra,'' ni är inte ensamma om att tro på att livet hastigt nådde sitt slut. (Ni är inte ensamma om att inte kunna sova i lugn och ro, ni är inte ensamma om att inte alls kunna släppa och gå vidare.) Och det här är till er, ni som älskar så mycket att ni hatar er själva. Ni är aldrig ensamma om att blöda inombords och vilja spendera dagen till att låta floden bakom ögonlocken rinna ut, och ni är aldrig ensamma om att slå ner ert eget värde tills det äter upp er inifrån och ut. Ni är aldrig dom enda som sätter sig i ett hörn på festen och gråter tills det inte finns någon vätska kvar i er kropp, ni är aldrig dom enda som tvekar på om ni någonsin kommer kunna se någon annan på samma sätt, och ni är aldrig dom enda som vaknar upp med känslan av att inget som helst hopp finns kvar. 

Det här är till er, ni som önskar mer än någonsin att ni kunde släppa. För det blir bättre, tiden kommer läka era sår om ni tillåter den och om ni samarbetar med den. För det blir bättre, ni kommer ångra att ni slog ner ert värde som om det vore värdelöst, och ni kommer bygga upp det där arbetsbygget inom er själva som ni tidigare rev ner. För det blir bättre, era drömmar kommer renas från våldtäkterna, ert berusade jag kommer bli fritt från gråt, era ögonlock kommer befrias från floden som bankar och skriker på där bakom, erat hat mot ert eget hjärta kommer försvinna. För det blir bättre, ni kommer växa som personer och bli starkare än någonsin. För det blir bättre, ni kommer inse att ni kommer hitta någon som älskar er lika mycket tillbaka. För det blir faktiskt bättre, ni kommer inse att hade det varit menat att bli, så hade det blivit. 

Det här är till alla er, ni som kämpar.

Han sa att han brydde sig och fortfarande älskade henne, men hon tvekade redan från början. Han fortsatte att insistera, så hon fick nog. 

''Och tänker du verkligen skicka ett sms och fråga hur det är med mig idag, om jag orkar kliva upp ur sängen fastän du vet hur ont jag har? Tänker du verkligen försöka sätta dig in i min situation och försöka förstå vad som skriker inom mig, och kunna erkänna att du kommer aldrig förstå helt, men att du ändå försökt? Och tänker du verkligen ringa runt och fråga vart jag tagit vägen när ingen har någon aning, tänker du verkligen ta dig den tiden att leta tills någon hittar min själ igen fastän du har viktigare saker att ta hand om? Tänker du verkligen på mig någon som helst gång under dagen som flyger förbi i ditt liv, eller är det bara ett måste som passerar ditt samvete? Och tänker du verkligen svara när jag ringer i panik klockan tre på natten för att jag är på gränsen att ge upp? Tänker du verkligen ta dig tiden att se mig på riktigt, och inte bara känna att det är något du behöver för att visa att du är en bra person? Tänker du verkligen höra av dig till mig bara för att du vill prata om livets gång, tänker du verkligen fråga om jag vill ses för att jag är din vän? Och tänker du verkligen älska mig på riktigt, och inte bara säga att du gör det som ett svar för att inte såra mig? Tänker du verkligen insistera på att vara en stor del av mig, och tänker du verkligen aldrig känna dig störd av mina sms? Tänker du verkligen släppa allt du är upptagen med, för att komma till mig när jag är på gränsen till att förlora dom sista andetagen min kropp lyckats tillverka? Och tänker du verkligen rädda mig från undergång när den kryper sig närmre, eller måste jag behöva be dig flera gånger innan du hör?''

Han tystnade. ''Jag har behövt blöda alldeles för mycket utan att du ens tagit dig tiden att se, jag har älskat dig till döds utan att du brytt dig, så jag klarar mig nog själv framöver.'' Hennes mening avslutades med att hon rörde vid hans kind med sina fingertoppar, vände sig om och gick därifrån.

Dom brukade se snett mot henne, där hon stod med sin tredje drink i handen den här kvällen. 

Tre speglar i badrummet. En stor ovanför handfatet, en mindre på väggen vid sidan om och en liten handspegel som prydligt stod uppställd på en av glashyllorna. Hon brukade ignorera dom två vid sidan om, den stora ovanför handfatet var dessvärre svårare. Den var det första som mötte henne när hon tog ett steg in i badrummet. Ibland brukade hon blunda när hon smög in, vägrade riskera att få en syn. Tre speglar i badrummet. Alla stirrade på henne, viskade åt henne att kolla, studera. Ibland inbillade hon sig att dom skrek åt henne, nästan skrattade. Det var bara hennes fantasi som dansade iväg för långt, men det slet på henne. Tre speglar i badrummet. Den stora visade hela hennes överkropp, visade varje skarpa kant, varje kilo som förlorade existens. Dom mindre visade bara hennes ansikte, studerade varje hörn av hennes utsida. I vissa fall har hon lagt små handdukar över dom, i allra värsta fall, som när hennes hjärta slutat slå i några sekunder och hon verkligen inte orkar mer just den där stunden. Tre speglar i badrummet. Hon använde dom bara när hon la på smink, kletade på lager av mascara på hennes naturligt långa ögonfransar som gav en fin form till hennes mörkbruna, djupa ögon. Resten av tiden i badrummet ansträngde hon sig för att se bort, kunde inte låta bli att känna sig omringad, utstirrad. Hennes revben hade börjat visa sin starka former, hon skämdes och försökte att dölja dom med handduken, fastän hon var väl medveten om att det var bara hon som befann sig i badrummet. Tre speglar i badrummet. Alla visade hennes skarpa yta, ingen försökte att ens ge sig tiden att visa hennes insida. Ibland grät hon sig till sömns på natten och viskade att det var orättvist, att dom aldrig gav sig tiden till det. Tre speglar i badrummet. Dom var orsaken till att hon blandade ut läsken med vodka varje fredagkväll, låtsandes inför alla andra om att hon gjorde det för nöjes skull, precis som dom. Hon döljde sina smala former med slappa tröjor som struntade i att visa upp vad dom tre speglarna i badrummet alltid påpekade. Tre speglar i badrummet. Hon hade ställt undan vågen för att slippa bli påmind om verkligheten som genom fyra siffror skrattade åt henne. Hon hade lärt sig att stå ut med blickar som kollade snett mot henne på hemmafester där hon drack för mycket, hon hade lärt sig att härda bort tårarna som knackade på ögonlocken. Hon trodde dom såg snett på hennes kropp, såg igenom dom slappa tröjorna, såg dom skarpa kanterna på revbenen. Men det faktum att dom stirrade på henne för att hon fick i sig för stora mängder alkohol, slog henne aldrig. För allt hon hade i sitt huvud var dom tre speglarna som våldtog hennes psyke. 

Dom brukade viska till varandra att hon var en alkoholist som borde skämmas för sina handlingar. Jag satte mig bredvid henne, ställde undan hennes fjärde drink och viskade att hon var stark som fortfarande orkade. 

(You are perfect to me.)

Och dom sjunger om att dom aldrig tänker säga aldrig (never say never,) men vad finns det kvar att göra när personen du älskar valt att lämna dig och aldrig komma tillbaka? 

''Sover du?''
Han blundade hårt, rörde sig inte i sängen, andades tyngre för att måla upp bilden av att han inte var vid ett vaket medvetande. För sanningen var att han inte sovit sen en vecka tillbaka, bara några korta återfall till någon sorts sömn som bara skapat ännu större kaos i kroppen. (While I'm wide awake she's no problem sleeping.) Han hade svårt att kliva upp, det ilade bakom hans vänstra bröst, det faktiskt ilade, skavde, brann. Han lät smärtan tysta hans mun, sa ingenting, visade ingenting, dolde vad som åt upp honom inifrån. För sanningen var, att saknaden efter hennes andedräkt bredvid hans, tog död på hans enda syre som fanns kvar i hans lungor. Hennes leende förföljde hans rörelser, retade hans humör, plågade hans försök till att orka ställa sig upp på benen. (They say bad things happen for a reason, but no wise word's gonna stop the bleeding.) Han visste att hon lämnat allt, att ingenting fanns kvar i hennes ögon, att han varken hade något värde eller något liten betydelse alls. Och det var det som höll han vaken på nätterna, det som bitchslapade honom i ansiktet varje morgon, och det som skrattade åt honom varje gång han låste in sig på badrummet, sjönk ner på golvet och grät tills all vätska ur kroppen förlorade existens. (Her best days will be some of my worst.) För han älskade med hela hans hjärta, gav av hela hans själ, saknade med hela hans puls, försökte med allt han hade. ''Jag kommer alltid älska dig.'' Hans frustration över det hon en gång sa, allt hon en gång lovade, allt hon lovade att inte göra, sliter sönder hans revben, äter sig in i hans hjärna, drar sönder hans vener. ('Cause she's moved on while I still grieving.) 
''Sover du, älskling?'' 
Han blundade hårdare medan hans mamma tystnade, försiktigt drog igen dörren och gick iväg. 

Och dom sjunger om att dom aldrig tänker säga aldrig (never say never,) men ibland får man inse att det inte går och att man får påbörja något annat istället. (One's still in love while the other one's leaving.)

Hon andas in.
''Har du någonsin älskat någon, så mycket så att ditt hjärta skriker efter någon sorts styrka, och veta att personen inte alls älskar dig, överhuvudtaget, inte ens med en liten del?'' 

Tre nära vänner. Alla brukade se henne som den där glada tjejen som skrattade tills det inte fanns något stopp, något inom henne fortsatte att sprida någon sorts stämning som gjorde världen hel och ren igen. Hon såg upp till dom, och dom såg upp till henne. Världen var deras, rakt framför deras fötter, rakt framför deras andetag som stärktes tillsammans. Tre nära vänner. Hon var den smartare, hon som brukade kunna sitta och klura ut lösningar till problem som vred om deras värld och bara ställde till med krossade hopp. Hon kom alltid med svar, ordnade, byggde upp det som rivits ner. Det krävdes mycket för att hon skulle lägga sig på kvällarna med något som åt upp henne inombords, det krävdes mer än mycket för att hon skulle gråta medan hon skickar sms till dom och skriva att ''jag orkar inte mer.'' Tre nära vänner. Dom lovade varandra att stå där, tillsammans, förenade. Inget rev ner dom, hon brukade skratta och säga att dom var ''inte dom tre, utan dom fyra musketörerna.'' Och kanske var det precis så, dom föll tillsammans och därför var det lättare att ta sig upp, för dom var ju inte själva. inte bara två, och nej, inte bara tre. Utan fyra, fyra stycken som stärkte varandra. Tre nära vänner. Hon träffade honom, han som tog hennes syre och förvandlade det till något helt annat, något som först kunde kallas för en stärkt lycka. Dom såg att hon blev hel, mer hel än vad hon varit innan, och det gav dom glädje. För hon skrattade ännu högre, lyckligare, livligare. Tre nära vänner. Dom grät med henne när han svek, dom log med henne när han helade. Hon var kär, förlorad i något som sprang snabbare än alkohol genom hennes kropp. Tre nära vänner. Dom ringde när dom fick höra att han lämnat, kastat bort henne som om hon varit en soppåse som legat för länge under diskhon i köket. Hon svarade inte, hade begravt sig under täcket, inte skrattat på flera dygn, inte klurat ut någon lösning till problemet som bara ställt till med ett krossat hopp. Tre nära vänner. Ingen såg vart personen hon en gång var tagit vägen, hennes hjärta förlorade sin personlighet med han som förstört. Dom brukade svära högt för sig själva och skrika ut att dom hatade honom, hatade honom för att han rivit sönder henne, hatade honom för att han inte brydde sig om den person som var hela deras värld. Tre nära vänner. Dom försökte men kunde inte förstå hennes smärta, hon härdade bort gråten i halsen men förblev trasig, ohel. Hon hade inte önskat honom från början, hon hade aldrig saknat någon som skulle röra vid hennes röda läppar och somna bredvid henne varje natt. Nu åt saknaden efter hans närvaro upp henne inifrån och ut, förstörde hennes glädje som tappade sin förmåga att andas. Tre nära vänner. Dom fortsatte att försöka, för dom ville inget hellre än att se henne le igen. Och hon försökte med dom, försökte att hitta tillbaka till kunskapen att skratta. För dom var fortfarande dom fyra, bara med lite borttappad glädje och ett förstört hjärta.

''Jag är en dålig kille, för jag saknar henne inte ens. Jag är en dålig kille, som krossat hennes hjärta.''

''Natten är ung och jag ligger vaken,
något bla bla bla, jag är högt över molnen.'
Fett jävla högt över molnen är jag.
Jag tror att jag faller.''

Han andades ut. 
''Jag älskar dig, det vet du?'' 
Hans händer rörde vid hennes hårfäste, hennes solbränna hade lämnat en vit kant längs hårrötternas början. Hon öppnade ögonen, suckade lite tyst och slog ihop ögonlocken igen.
''Nej.'' 
Hon tog sig ur hans famn, drog åt sig sandalerna som låg en halvmeter ifrån deras filt på stranden som givit dess sand en nu kylig yta, slängde inte ens en blick mot honom innan hon gick iväg en liten bit. Hon stannade upp, balanserade på ena foten som sjönk ytterligare i sanden medan hon försökte få på sig ena sandalen på den fria foten som flög i luften. 
''Varför inte?''
Hans röst fick henne att sänka ner foten, återfå balansen och dra undan en hårslinga som blåste framför hennes läppar. Hon blundade igen, kände hur hennes hårstrån på bara armarna reste sig av kyla. 
''Jag vill inte tro på det, för jag är less på att bli besviken. Det är bättre att jag inte förväntar mig något alls, överhuvudtaget.'' 
Hon vände sig om, fortfarande med ett stadigt grepp om den ena sandalen som ännu inte fått placerats på den andra foten, och mötte hans blick, andades in.
''Och hade du älskat mig, så hade du aldrig ens tänkt tanken på att lämna mig från första början.'' 
Han tystnade, det syntes att han skämdes trots att han försökte bygga upp ett annat ansikte för att lura omvärlden som redan placerat honom på plats. Hon lade huvudet på sned, studerade varje rörelse han gjorde. Hennes hjärta slog sönder henne inombords, lämnade skavsår som var omöjliga att plåstra om.
''Och just därför tror jag inte på att du älskar mig.'' 
Hon vände sig om igen, tog snabbt på sig den andra sandalen, svalde en hård klump och började gå igen. Inom henne skrek en röst att ''vänd om, vänd om'' samtidigt som den överröstades då och då av en annan som bad att ''kom igen, ge han en till chans.'' Hon började gråta, bet sig i underläppen och viskade till sig själv att ''skärp dig för i helvete.'' Han sa ingenting, hon ville egentligen vända om, springa tillbaka, lägga sig i hans famn och andas in hans närvaro. Hennes bett om underläppen blev hårdare, hon blundade hårdare och försökta locka fram den svaga rösten långt inom henne som lugnt sa att ''fortsätt gå.'' Klumpen i magen fick en större massa, spred sig som en förkylning på ett dagis, skakade om hennes kropp. Hon ville höra hans röst, ville höra honom be henne att komma tillbaka, ville höra honom fortsätta försöka, kämpa, för henne. När tystnaden återigen nådde hennes trumhinna, stärktes hennes val att fortsätta gå. 

''Natten är ung och jag ligger vaken,
något bla bla bla, jag är högt över molnen. 
Fett jävla högt över molnen är jag.
Jag tror att jag faller.
Men natten är ju ung, så det gör fan inte så mycket.'' 

Blogginlägg, 20 juni, 2012, 21:13. 
Rubrik: ''Det här är till alla er.''

Och det här är till alla er som blöder inombords så pass mycket så att ni tror att det aldrig finns något slut. Ni som gråter er till sömns och saknar personen som brukade kyssa dig på pannan och säga att ''det ordnar sig.'' Och ni som aldrig kan få ett stopp på er smärta som vägrar ge upp och lämna din kropp för att den håller ett alldeles för hårt grepp om personen som du älskar, nästan älskar så mycket att det känns som om du dör. (Ni som hela tiden försökt att få tillbaka er kärlek som förändrade era liv, ni som hela tiden försökt att rädda er själva från att gå under totalt.) Och ni som sätter på alldeles för krångliga kärlekslåtar som rör om era huvuden alldeles för mycket, ni som ignorerar att svara på frågan ''hur är det idag?'' och ni som inte klarar av att se hen som krossade ditt hjärta, bit för bit. Och ni som tvingar fram det där leendet som ska bygga upp en bild inför andra om att du klarat dig hyffsat, om att du inte är den som lider, om att du aldrig legat vaken på natten och bett för dig själv om att få en andra chans. 

Det här är till alla er som älskade av hela era hjärtan, och hela tiden gav av hela eran själ. Ni som inte bara delade, utan gav, gav så mycket till hen som du såg som hela din värld, alla dina andetag, din puls. Och ni som skriker ut att ''kärlek suger'' fastän ni älskar det och hellre av något annat vill få en chans att uppleva det igen, ni som älskar så mycket så att ni hatar er själva, och ni som slår ner er själva som en hammare slår ner en hjälplös spik som kämpar för att få stå kvar. (Ni som aldrig längre kan lyssna på era favoritlåtar för dom skriker hens namn, ni som blir våldtagna av drömmarna där hen står framför er och fortsätter att kyssa er som om det aldrig existerat något slut.) Och ni som har en alldeles för hög halt av kärlek för hen för att kunna förstå vad som är bäst för er själva, ni som sliter för att få tillbaka istället för att få gå vidare, och ni som säger att tiden inte alls kommer läka några som helst sår. 

Och det här är till alla er som är rädda för att verkligheten ska förstöra ditt hjärta igen, ni som tar avstånd för att skydda det enda som ni kan sätta en egenrätt på, och ni som känner er missförstådda, övergivna och bortglömda. (Ni som aldrig någonsin ville sluta andas bredvid hen, ni som aldrig kunde inse det som verkligheten knackade på och berättade.) Och ni som gråter varje gång då alkoholen dansar igenom er kropp, ni som vaknar upp varje morgon med en känsla av att allt som någonsin levt blivit dött, och ni som blir irriterade på dom som hur enkelt som helst, bara säger att ''släpp det.'' 

Det här är till er, ni som hatar saknaden som omfamnar er kropp. Ni är inte ensamma om att gråta er till sömns, ni är inte ensamma om att älska så mycket så att det känns som om ni dör. Ni är inte ensamma om att vilja skrika ut att ''inget kommer fan bli bra,'' ni är inte ensamma om att tro på att livet hastigt nådde sitt slut. (Ni är inte ensamma om att inte kunna sova i lugn och ro, ni är inte ensamma om att inte alls kunna släppa och gå vidare.) Och det här är till er, ni som älskar så mycket att ni hatar er själva. Ni är aldrig ensamma om att blöda inombords och vilja spendera dagen till att låta floden bakom ögonlocken rinna ut, och ni är aldrig ensamma om att slå ner ert eget värde tills det äter upp er inifrån och ut. Ni är aldrig dom enda som sätter sig i ett hörn på festen och gråter tills det inte finns någon vätska kvar i er kropp, ni är aldrig dom enda som tvekar på om ni någonsin kommer kunna se någon annan på samma sätt, och ni är aldrig dom enda som vaknar upp med känslan av att inget som helst hopp finns kvar. 

Det här är till er, ni som önskar mer än någonsin att ni kunde släppa. För det blir bättre, tiden kommer läka era sår om ni tillåter den och om ni samarbetar med den. För det blir bättre, ni kommer ångra att ni slog ner ert värde som om det vore värdelöst, och ni kommer bygga upp det där arbetsbygget inom er själva som ni tidigare rev ner. För det blir bättre, era drömmar kommer renas från våldtäkterna, ert berusade jag kommer bli fritt från gråt, era ögonlock kommer befrias från floden som bankar och skriker på där bakom, erat hat mot ert eget hjärta kommer försvinna. För det blir bättre, ni kommer växa som personer och bli starkare än någonsin. För det blir bättre, ni kommer inse att ni kommer hitta någon som älskar er lika mycket tillbaka. För det blir faktiskt bättre, ni kommer inse att hade det varit menat att bli, så hade det blivit. 

Det här är till alla er, ni som kämpar.