Hur ser den typiska kunden ut? 
För mig är en typisk kund stilren, harmonisk och kreativ som gillar att sätta sig på en lugn plats med en kaffekopp för att hämta inspiration. 
Vilka är de profilfärgerna och vad ger dem dig för känsla, enligt dig?
Färgerna mörkbrunt, naturbrunt och ljusblått ger mig en känsla av natur, som jag kopplar samman med miljö när det handlar om företag och arbetsområden som använder de färgerna. 

Hur är närvaron i sociala medier? Antal följare, tweets osv.
De använder sig av flera olika facebook-sidor baserade på från vilka städer de ligger i, exempelvis Espresso House Vasagatan som då ligger i Stockholm, just denna sida har 720 gillningar där 32 092 människor har någon gång checkat in via just facebook. De har även en egen hemsida där de skrivit ut menyer osv. 

Finns det en röd tråd genom varumärkets kommunikation? 
En tydlig röd tråd genom deras kommunikation är deras passion för kaffe, där de menar att kaffebönorna måste behandlas med kärlek och omsorg för att bli som bäst. De kallar sig ha en kaffefilosofi, som de visar genom deras broschyrer om kaffe. 
Om Espresso House var en person, hur skulle du beskriva hen? 
Jag skulle beskriva hen som jag gjorde tidigare. Harmonisk, kreativ människa med stilrena drag som uppskattar de här lugna stunderna man kan få tag på via dessa caféer till exempel. 

Vad associerar du med Espresso House?
Jag associerar caféet med mysiga stunder där man kan plugga, småprata, umgås eller arbeta. En harmonisk plats, likaså att om caféet var en person skulle jag beskriva hen som harmonisk framförallt. 

Gangnam Style av Psy släpptes i juli 2012, vilket säger en hel del om timingen att kunna bli en riktig sommarhit, eller sommarplåga, om man hellre så vill kalla det. Sångtiteln refereras till lyxiga livsstilen med det rika och trendiga Gangnamn, som PSY själv jämför och förklarar platsen som en sexig kvinna som vet när hon ska bli förfinad eller när hon ska bli vild. 
Vad som jag dock tror gjorde singeln till en sådan pass hit var dess komplettering med musikvideon. Det var en sorts tur blandad med medvetenhet, då PSY själv uttryckte det att ''med den här videon och regissören fortsatte vi att fokusera på att vara så löjliga som möjligt, det var vår poäng. Så vi tänkte seriöst på att vara löjliga.'' Konstigt och udda sticker ut i en mängd, även om det inte gillas eller gillas så sticker det ut i en mängd och har därför en större grund till att spridas så pass fort och snabbt som denna lyckades göra. När man få reda på att hans artistnamn PSY är från de tre första bokstäverna i ordet ''psycho,'' kan man redan där spåna fram ett sorts utstickande ur en mängd. Men det är mycket udda och utstickande därute på medier som inte alls slår igenom lika stort, och frågan är då, varför gjorde just Gangnam style det? 
Jag kommer ihåg den första som visade mig musikvideon. Det första jag såg med PSY var alltså denna låt i musikvideon, och inte tvärtom, att jag hörde låten före musikvideon. Detta undersökte jag lite och fick också fram att de flesta omkring mig också fick syn på denna låt på samma sätt, genom musikvideon. Och musikvideon är galen, löjlig, färgglad, exploderande, nästan lite för mycket, kan man tycka. Och framförallt dansen som är enkel att hänga med i och som sätter en signatur i låten, där man vet exakt var de specifika rörelserna ska vara och när. Av egna erfarenheter, på fester där verkligen alla började dansa just dessa rörelser på låtens refräng, så förstod jag att just detta hade en sorts koppling till hans framgång. Jag tror mycket beror på tur men även skicklighet i vad man vill nå ut med, och i detta fall ville de nå ut med löjligheten, vilket de lyckas så bra med att det inte blir lika löjligt längre. Ett annat exempel är Rihanna och hennes många vågade musikvideor som för många lägger fram kvinnor som sexobjekt, men att i de flesta fall så lyckas hon och får en ny framgång för att det genomförs med en sorts skicklighet som inte gör det osmakligt utan bara snyggt, sexigt och konstnärligt. 

Vad var urspungstanken bakom Internet?
Föregångaren till Internet var ARPANET som skapades av en amerikansk militär forskningsanstalt, kallat ARPA år 1969. Anledningen var att kunna experimentera med tekniker för datanät som innehöll bland annat hanteringen av avbrott och möjligheterna att kringgå utslagna nätverksnoder. Via detta har dock en myt byggts upp om att ARPANET (och Internet i sin tur) skapades för att klara av ett kärnvapenangrepp. 

Vad består Internet av?
Internet består av många datornätverk som är ihopbundna i knytpunkter med kopplingar till nära nätverk och stamnät med hög överföringskapacitet. Dessa nätverk kan drivas som ett exempel företagsnätverk som då binder samman ett företags olika datorer. 

Vilka äger och styr Internet?
Det finns ingen särskild ägare till just Internet, snarare ägare till olika delar som finns på Internet, såsom företag och domäner. Exempelvis Facebook som har en egen domän och ägare, liksom alla andra företag och domäner som finns och är en del av Internet. Utöver det använder vi alla Internet och det finns ingen specifik ägare till helheten. 

Varför tog utvecklare och tekniker fram webben World wide web? 
Tim Berners-Lee la fram förslaget till ett globalt hypertextprojekt som inleddes följande år, med avseende att möjliggöra ett samarbete och kunskapsutbyte via ett nätverk av hypertextdokument.

Vad menas med sociala medier?
Det samlar ihop webbplatser och mobila appar som gör att människor kan interagera i mänskliga sociala nätverk. Det kan handla om internetforum, bloggar osv.

Vad är den stora skillnaden på sociala och traditionella medier?
Traditionella medier innebär ''gammelmedia'' såsom tidningar och radion. Skillnaden är att traditionella medier sker via envägskommunikation, det sker alltså enkeltriktat i jämförelse med sociala medier som bidrar med användargenererat innehåll, flervägskommunikationer.

''Hon fimpade en till cigarett och lät sista röken sippra ur hennes rödmålade läppar. Hon lutade sig på en av klackarna och drog igen skinnjackan.  ''Jag varnade dig för mig, för jag varnade mig själv för att älska dig.'' 
Hon hade bett honom att vara på sin vakt, för hon brukade dricka vin med tjejkompisar varje helg och somna ensam tidigt på vardagarna. Hon hade bett honom att skydda sig själv, för hon brukade klara sig själv och hade svårt att släppa in något nytt. Hon hade bett honom att hålla sig undan, för hon tyckte han verkade vara värd något större och varmare. Hon brukade be honom att sluta höra av sig vissa dagar, för hon glömde alltför ofta att ringa upp och var den sämsta personen på att smsa. Hon brukade be honom att hålla låga förväntningar, för hon brukade nästan aldrig leva upp till andras förhoppningar. Hon brukade be honom att kyssa henne långsamt, för hon försvann för ofta efter snabba hejdå-pussar på morgon eller kvällar. Hon brukade be honom att jaga henne när hon sprang iväg efter vardagliga tjafs, för annars kunde hon försvinna i flera veckor. 
Hon hade bett honom att vänta, för hon försökte måla upp en plats åt honom på sina helger och hennes tidiga vardagar. Hon hade bett honom att vara tålmodig, för hon hade sjungit med i låtar där dom sjunger att ''love bites but so do I.'' Hon brukade be honom att hålla om henne hårdare, för hon hade blivit expert på att laga middag åt en person varje eftermiddag. Hon brukade be honom att förstå henne, för majoriteten av hennes hud var bränd av tidigare människor som lämnat henne brinnandes. Så, hon fimpade ännu en till cigarett och lät sista röken sippra ur hennes rödmålade läppar. Hon lutade sig på klackarna och drog igen skinnjackan. Och hon kysste honom långsamt med rökdränkt andedräkt och lät honom hålla om henne hårdare. ''Jag varnade dig för mig, men jag varnade mig själv för dig ännu mer.'' 

 ''Jag svär,'' viskade hon, ''jag svär, hade jag kunnat läka brustna hjärtan skulle ditt vara det första jag skulle göra det på.''

Hon flög omkring på klubbar med spritdränkta läppar och andedräkt och letade tröst i gratisdrinkar från främlingar som studerade henne upp och ner på hennes extra 16 centimeter som hon bar under kvällen. Hon grät aldrig för hon var van. Van vid att dansa till DJ:ns bas som slog i takt till hennes kämpare till hjärtslag och van vid att försvinna till de höga ljuden som gjorde det omöjligt för henne att kunna tänka normalt. Hon grät aldrig för hon trodde det läkte henne. Läkte henne genom att undvika att känna den normala pulsen i kroppen och genom att undvika att kunna tänka normalt. Så hon flög omkring på klubbar med spritdränkta läppar och andedräkt och letade tröst i fler gratisdrinkar eftersom det var en gratisbiljett till ännu en kväll utan någon medvetenhet om vad hennes kropp egentligen ville eller inte ville, gjorde eller inte gjorde. 
Han satt på klubbar med rökfyllda läppar och andedräkt och letade tröst i nya cigaretter och askkoppar som var utplacerade utöver hela uteterassen på sommarkvällarna. Han grät aldrig för han var van. Van vid att svälja sina ekande hjärtslag med röken och van vid att endast fokusera på klubbarna som skrek housemusik som han svalde alltihop med. Han grät aldrig för han trodde det läkte honom. Läkte honom genom att undvika att sitta hemma i en tom lägenhet och genom att undvika att behöva svälja en tystnad istället. Så han satt på klubbar med rökfyllda läppar och andedräkt och letade tröst i nya cigaretter och askkoppar eftersom det var en gratisbiljett till ännu en kväll utan en tom lägenhet och utan någon tystnad. 
Hon gick alltid hem med de extra 16 centimetrarna i handen istället och med sprit dansande genom hennes blod. Hon grät aldrig för hon var van. Van vid att svepa tre drinkar till innan hon gick hem för att slippa bli medveten om att hon kommer hem till något tomt och van vid att glömma bort dagen efter vilken tid hon gick hem eller hur hon tog sig hem. Varje helg var hon van vid att se samma person sitta på uteterasserna och röka i sin ensamhet. Hon var inte van vid att sätta sig bredvid någon och föra en dialog och kanske var det de extra drinkarna ikväll som gjorde det ovanliga verkligt. Och med en hand dränkt med sprit i blodet tog hon hans cigarett, grät medan hon tog ett bloss och lutade sig fram.
''Jag svär,'' viskade hon, ''jag svär, hade jag kunnat läka brustna hjärtan skulle ditt vara det första jag skulle göra det på. Dig först, och sen mig själv.'' 

''Du är en idiot  och det är jag med, så vi passar som pusselbitar, som ett par på memory. Du får mig att skrika rakt ut och det får jag dig till med, så vi passar som pusselbitar, som ett par på memory. Du vill slå sönder något och det vill jag med, så vi passar som pusselbitar, som ett par på memory. Du är en idiot men det är jag med, så vi passar som pusselbitar, som ett par på memory ihop, säger du. Du vill trängas i en trång etta med henne och vispa grädde till nystekta pannkakor till frukost tillsammans på måndagar. Du vill slå sönder en tallrik i golvet och du vill lugna ner dig av hennes fuktiga kyssar varje gång som livet krossade dig lite. Du vill sova ihopslingrad med henne och gräla för att fatta hur mycket ni behöver varandra. Du vill springa på torget i stan med henne i din hand och tippa omkull när alkoholen dansar runt. Du vill spara ihop pengar tillsammans för att kunna åka till Paris och träna er franska. Du vill känna hur du faller och allt känns meningslöst och att hon hjälper dig upp igen. Du vill sparka sönder en papperskorg på stan när du fått nog och du vill få höra hur hon skäller på dig över det. Du vill hålla om henne och aldrig släppa när hon är den som kastat sönder tallrikarna och sparkat sönder papperskorgen. Du vill sammanflätas med hennes läppar och du vill sjunga alla kärlekslåtar åt henne medan ni går på gator i er hemstad. Du vill skrika i kudden för att det gör för ont och du vill gråta i takt med henne när ni skrikit åt varandra. Du vill hålla hennes hand varje gång hon vill ha med dig på en galleria och du vill få höra hennes råd om vad du ska bära ikväll. Du vill skratta åt hur söt hon är när hon sover och du vill kyssa henne långsamt och stilla när hon tar illa upp över att du skrattar åt henne. Du vill dra dig i håret för att hon inte fattar dig och du vill hålla om henne snyftandes på en trottoarkant klockan fem på morgonen.  Du är en idiot och det är jag med, så vi passar som pusselbitar, som ett par på memory. Du får mig att skrika rakt ut och det får jag dig till med, så vi passar som pusselbitar, som ett par på memory. Du vill slå sönder något och det vill jag med, så vi passar som pusselbitar, som ett par på memory. Du är en idiot men det är jag med, så vi passar som pusselbitar, som ett par på memory ihop, säger du. För vi är idioter som är vackra med varandra.''

''Så, jag kan bränna dig om och om igen, och du kan bränna mig om och om igen. Kärleken bits men det gör fan vi med.''
Han hade somnat bredvid någon annan på lördagskvällen men det hade inte spelat någon roll för det hade hon också. Han hade kysst någon annan med alkoholdränkta läppar på lördagskvällen men det hade inte spelat någon roll för det hade hon också. Han hade stängt av sin telefon för att visa hur lite han behövde henne men det hade inte spelat någon roll för det hade hon också. Han hade väntat på hennes oroliga samtal dagen efter men det hade inte spelat någon roll för hon gjorde detsamma. 

Han skrek på henne på söndagskvällen men hon skrek på honom också. Han kastade ett vattenglas i väggen och hon rev ur hans kläder ur garderoben. Han skrek att han aldrig behövt henne och hon skrek när hon sprang mot ytterdörren i deras trånga etta mitt i stan där utelivet alltid härjat utanför deras fönster. Han stoppade henne på trottoaren och hon knuffade honom för att komma ur hans grepp. Han pussade henne i pannan och hon drog i hans hår. Han hade somnat bredvid någon annan på lördagskvällen men det borde inte ha spelat någon roll för det hade hon också. Han hade kysst någon annan med alkoholdränkta läppar på lördagskvällen men det borde inte ha spelat någon roll för det hade hon också. Han hade stängt av sin telefon för att visa hur lite han behövde henne men det hade hon ju också gjort. Vad han brydde sig om var att viska i hennes öra att hon egentligen var allt han behövde och hon viskade detsamma. 
Och han kysste henne på söndagsnatten på pannan och tryckte henne emot sin bröstkorg i sängen mot det öppna fönstret. ''Så, jag kan bränna dig om och om igen, och du kan bränna mig om och om igen. Kärleken bits men det gör fan vi med. Och vad jag bryr mig om är att du är allt jag behöver och att resten inte spelar en jävla roll.''

''Dom levde i två olika världar och var varandras jävla motsatser. Ena svepte öl medan ena smuttade vin. Ena blandade o'boy på morgon och ena la honung i sitt te. Ena drömde om Spanien och ena fantiserade om Stockholms skärgård. Ena vandrade vingligt längs gatorna på nätterna medan ena låg hemma och väntade. Dom levde i två olika världar och var varandras motsatser men skapade en värld tillsammans med en massa jävla brister och perfektion, med öl och vin, o'boy och te, Spanien och Stockholm, utekvällar och trygga sängar. Han kramade om henne på fyllan medan hon smakade på sitt vin. Hon kysste honom långsamt medan han blandade o'boy varje morgon. Han retade henne för sitt smaklösa te och hon flinade varje gång. Han pluggade spanska och hon sparade pengar till Stockholm. Han ville hålla om henne hårdare än någonsin när hon skällt på honom för att han kommit hem för full igen. Hon tog hans hand när han grät vid frukostbordet och han älskade hennes värme varje natt. Han brukade slå näven i kylskåpsdörren när hon inte förstod och hon brukade låsa in sig på toan när han vägrade lyssna. Hon skrek på honom och drog sig i håret och han höll om henne. Han letade tröst i ölen och hon grät mot kudden. Han ville resa men kunde inte befinna sig mil ifrån henne. Hon sjönk ihop på badrumsgolvet och han bad henne låsa upp. Han hängde upp jackan på en ny bar och hon la undan en till inkomst till sparpengarna. Han lekte med hennes hår och hon blandade o'boy åt honom. Han log varmt varje gång han mötte hennes läppar och hon drog fingrarna genom hans tjocka hår. Hon kastade en vinflaska i väggen och han begravde ansiktet i händerna vid köksbordet. Han kysste henne på pannan varje gång hon somnat och hon ritade med fingrarna på hans ryggtavla varje morgon. Hon hällde ut hans ölburkar och han kysste henne hårt på gatorna mitt i natten.

''Också står du där, och förväntar dig mer av henne som om hon inte gett något egentligen överhuvudtaget. Som om varje ansträngning aldrig gett dig något bevis på att det slår för dig, hennes hjärta, att det slår för dig. För du står här, och förväntar dig mer av henne, precis som om hon inte gett något egentligen överhuvudtaget. För du kräver mer, som om inget av det tidigare har satt någon betydelse alls. Ingenting. Och ni var sexton och trodde att ni var gamla nog att förstå.  
Och vad hon bryr sig om är att falla ihop hårt och känna ett betonggolv mot kroppen, och få känslan av att lungorna exploderar, för det finns ändå inget syre kvar att bearbeta. Ingenting kvar att bearbeta, Iallafall så känns det ju så. Som om världens slut faktiskt nått oss, efter alla som räknat ut kalendrar och datum. Och hennes kompisar förbjuder henne att svara på dina sms, för du förstörde er. Det ni var, det ni ville bli. Och ni var sexton och kysste varandra på gator ni levt på i under hela era sextonåriga liv. Ni kysste varandra jag-är-för-full-men-vill-säga-att-jag-aldrig-kommer-sluta-älska-dig-kyssar på fester med musik som skriker och människor som dansar i takt. Du släppte aldrig hennes hand på torget klockan halv tre på nätterna, för du ville se till att hon var säker. Oskadd med dig, fortfarande din. Och du förstörde er. Det ni var, det ni ville bli. För ni var sexton och trodde att ni var gamla nog att förstå. Men du förstod ju inte. Att varje natt så andades hon din själ, och att varje morgon ville hon känna dina fuktiga läppar på hennes panna. För du stod där och förväntade dig mer, som om hon inte gett dig något egentligen överhuvudtaget. För du krävde mer, som om inget av det tidigare hade satt någon betydelse alls. Och du förstörde er, det ni var, det ni ville bli. För du trodde henne inte när hon viskade ute på gatorna att du var hennes hjärtas andetag. För kanske hade du en dålig dag och det kändes som om världen bara ville trycka ner dig, eller kanske du led av sömnbrist och egentligen halvsov när du stod framför henne. Men du förstörde er, det ni var, det ni ville bli. För du lät henne vända om, gå därifrån efter hennes försök att övertyga dig. Om att du var hennes hjärtas andetag. Det hon andades därute på natten. Det sista hon andades innan hon dog för ett tag. 
Och du ville ha mer av fyllekyssarna när ni ser dubbla versioner av varandra, när hon behöver din hjälp för att kunna gå rakt på sina extra 13 centimeter på dom gatorna ni växt samman. För det kommer inte slå dig förrän du borstat dina tänder och låtit fötterna vila under täcket några minuter, att dom där kyssarna med smak av vitt vin och sprit aldrig kommer bli dina igen. Att hon inte kommer behöva din hand för att komma fram på sina klackar. För du förstörde er, det ni var, det ni ville bli. Och ni var sexton år och trodde att ni var gamla nog att förstå. Men du förstod ju inte. Att hon tappade andan när du inte ville förstå. För du förstod ju inte. Att hennes imma från andedräkten, mitt i natten på gatorna där hon brukade stötta sig på dig, andades dig. Stötte sig på dig, vilade mot dig för att kunna hålla sig på raka ben. Och ni var sexton år och trodde att ni var gamla nog att förstå. För världen tog inte alls slut fastän båda era andetag tog slut för en stund.''

Så ett mörkt lager kanske lägger sig ovanför dig klockan 23:34, något som har en sorts makt att känna dig hjälplös, ångestfylld och den mest ensamma i världen. Kanske suger det ur all din energi så att tårarna inte ens har en styrka att orka rinna, för just då blev det ansträngande att ens få ramla lättsamt nerför en varm kind en måndagkväll. Kanske kollapsar lungorna, blodådrorna dansar saktare och kanske känns det som om något tänt en cigg precis vid hjärtat och röker som om det vore som vilken plats som helst. Inget speciellt, inget märkvärdigt. 

Är det läskigt än? Är du rädd än? Vågar du ropa ut till någon om att be dom hålla din i hand medan det känns som om det mörka lagret leker och drar i dina vener? Har du styrkan att räcka ut dina händer för något större? Något verkligare än det här? Något verkligare än vad som tycks renovera om hela bakdelen om revbenen? Orkar du gräva dig genom lagret? Du är arton, du är sexton, du är tjugoett, du är fjorton. Han sjunger att ''han kan krossa ditt hjärta.'' Vågar du visa att du kan krossa hans ord? Vågar du visa att du kan krossa lagret?
Så ett mörkt lager kanske lägger sig ovanför dig klockan 00:23, något som har en sorts makt att känna dig hjälplös, ångestfylld och krossad. Något som någon annan inte får uttrycka sig om, lägga sig i och tro att allt är som det ska vara, allt är okej, cigarettrökaren vid aortan är inget märkvärdigt, inget speciellt. Är det läskigt än, det där molnet, lagret? Är du rädd än? Vågar du krossa det? Vågar du göra något åt det? Vågar du släppa hans makt, vågar du förändra hans ord? Vågar du visa att han inte får röka vid ditt hjärta? Vågar du doppa ditt namn själv istället i olika färger och låta dom flyta samman till eufori?

Vi förstår dig. Hans hud bränner bakom dina ögonlock och dina vintertorra läppar saknar hans fuktiga. Vi förstår dig precis. Hennes röst punkterar ditt hjärta och din kropp saknar hennes beröring. Vi förstår dig precis. Men det svinet lämnade dig till att blöda ensam. Vi förstår dig precis. Men den bitchen lämnade dig ensam till att få känna hur ett hål i magen fördubblas per dag. 
Så, vi föds till något vi aldrig riktigt träffat på tidigare. Något främmande som ska lära oss en helt ny värld. Vi lär oss att gå, staplar fram på de ben som skapades i magen på en människa som uppfostrat oss från scratch. En gaffel lär oss tillslut att äta på egen hand, medan vi formar en personlighet som ska växa med tiden såsom våra centimeter i kroppen växer.  Mattetal slås in i våra hjärnor samtidigt som de första klasskamraterna väsnas i det allra första klassrum man någonsin befunnit sig i. Intressen utanför de lekzonerna man existerat i under hela sin uppväxt uppkommer, fotbollar och innebandybollar blir en spännande fokus, ballerinaskor och gymnastiksalar. Och de ben man en gång lärde sig gå på, staplade fram på som skapats i en mage, springer runt och jagar en boll eller tränar på volter i luften. Vi lär oss engelska som är ett helt främmande språk samtidigt som vi leker med klasskamraterna på skolgården innan en av kamraterna fick äran att ringa i ringklockan som betydde att rasten var slut. Och vi flyttade upp till mellanstadiet medan vi utvecklade personligheten vi fick som litet barn, såsom att våra centimeter i kroppen fortsatte växa. Och lektioner om pubertet och kunskaperna om hur bröst börjar växa inleddes, medan man fick börja med hemkunskap som man bara hört om av äldre elever på skolan. Våra ben som skapats från scratch i en mage bytte intressen livligt, från fotboll till hockey och från gymnastik till dans, och från hopprep till twister. Drömde om vad framtiden hade att erbjuda, medan vi fortsatte att få mattetal inslagna i huvudet och nya klasser som skulle delas upp inför högstadiet. Innerbörden av vad smink egentligen kunde göra med ens utseende utvecklades och personligheterna växte snabbare än i takt med centimetrarna i kroppen. Betyg gav en spänning i huvudet som upplevt och varit en del av världen ett långt tag nu, och nya klasskamrater gjorde en nervös. Fritidsintressen började sätta sig djupare, fotbollen blev huvudintresset, musiken blev en del av själen, dansen flöt genom blodet. Vi färgade håret för vi ville prova nya saker, betyg blev en pain in the ass och gymnasieval blev som en varning för att framtiden knackar en på ryggen. Skilsmässor i familjer och bråk med vänner biter av bitar av din personlighet som vuxit i lite snabbare takt än din kropp sen du skapats från scratch i en mage en gång i tiden. Kärleksproblem som håller en vaken till fem på morgonen och intensivt pluggande tuggar av bitar likaså, såsom utseendefixering och ekonomiproblem i plånboken. De ben som vi en gång lärde oss att gå på har gått igenom mycket, men fortsätter ändå. 

Han fick ditt intresse, och hon fick dig att falla. Han fick dig att bli kär såsom i filmer, och hon försvann aldrig ur dina tankar. Han krossade dig, och hon lät ditt hjärta svida. Vi förstår dig. Hans hud bränner bakom dina ögonlock och dina vintertorra läppar saknar hans fuktiga. Vi förstår dig precis. Hennes röst punkterar ditt hjärta och din kropp saknar hennes beröring. Vi förstår dig precis. Men det svinet förstörde din uppbyggnad från scratch. Vi förstår dig precis. Men den bitchen lämnade dig ensam till att få plocka ihop alla bitar från golvet. Vi förstår dig precis. Hans röst ekar i dina drömmar och hennes ögon hemsöker dina tankar. Men dom gav ingen jävla respekt för ditt växande och förtjänar inte mer att vara en del av ditt bygge.

Och vi postar en bild på instagram, twittrar om kaffet som spilldes på frukostbordet, somnar för sent för att vi följer våra favorit tv-serier, röjer undan matteplugget som vi hade ångest över under hela dagen, köper godis bara för att det är onsdag och vi känner att vi lever lite extra, dagar förstörs när ett betyg inte blev som förväntat, hälsar på nya människor på fester med vänner som håller om och pussar en på kinden, önskar att den där killen aldrig tillåtits att komma in i ens liv, låter vågen avgöra vad vi ska få äta under fredagen den där nästa veckan, skrapar ihop pengar så gott man kan medan plånboken ropar på att få bli utsläppt, jämför livet med dom där romantiska komedier där problemet håller i sig under cirkus en kvart, håller andan för att trycka tillbaka det som hoppar och studsar i halsgropen medan någon vän sneglar på en för att vara beredd på att rycka ut, ligger halvt på en säng och skrattar så magen vrider sig åt alla möjliga håll, önskar att den där Channing Tatum skulle ligga bredvid en på kvällarna, svär högt över hur världen är orättvis medan mascara lämnar för tjocka spår på kinderna, tar promenader med musik i öronen som får en att känna sig högt över molnen, somnar halvt skrattandes och halvt snarkandes med någon som bär på ens ena hjärthalva, omfamnar en själsfrände som lider i vimlet på en fest, kysser en kärlek innan morgonen hunnit tyna upp, önskar att ens önskning ska gå i uppfyllelse när ett stjärnfall dyker upp påväg hem där man så gott man kan försöker gå stadigt på 16cms klackar mitt i vintern. 
Och vi känner oss döda när hans läppar inte längre tillhör en som om livet fick ett drastiskt slut, och vi klagar högt över hur tufft allt ska vara, varför allt skulle bli så dramatiskt i livet, svär över att man inte har råd med den där utlandsresan alla andra ska på, hatar att den där önskningar bland stjärnorna aldrig faller in. Och någonstans långt därinne finns ändå vetskapen om att vi lever, våra andetag är friska trots att de kan bli tyngre då och då, vårt blod rinner igenom vår kropp, våra hjärtslag slår lika hårt per slag. Då spelar inte det där dåliga betyget just den gången någon stor roll längre, och inte spelar det någon stor roll längre att han kanske svek dig mer än någon någonsin tidigare gjort, eller att pengarna inte räckte till, eller att önskningen inte hunnit slagit in än För våra andetag och våra hjärtslag fungerar lika bra ändå. Och eufori, stark förälskelse för livet och för våra hjärtslag som är rena stridskämpar. (Och för stjärnfallet som behöver lite tillit och arbete för att få en chans att växa.) 

Mitt i stormen där vi skriker och kämpar, där vi gråter och ber, där vi sover och äter för lite, där vi får snefyllor för ofta, där vi inte hittar ut. Han är inte sådan som i slutet får henne, och hon är inte sådan som i slutet får honom. Så mitt i stormen finns den där meningen från ens närmsta vän som ser oss gråta i smyg på lektionen bland alla klasskompisar, ''det blir bättre.'' 

Hans kyss värmer inte längre dina läppar och hans kropp flätas inte längre ihop med din. Hennes doft är inte längre din vaggvisa och hennes händer är inte längre ditt handtag. Hans röst är inte längre din trygghet och hans ögon är inte längre din sista syn innan sömnen tar över. Hennes leende är inte längre tillägnat dig och hennes säng är inte längre ditt hem. Hans andetag är inte längre nära ditt öra och hans parfym lämnar inte längre avtryck på din hals. Hennes skratt är inte längre din vardag och hennes läppar är inte längre dina att röra. Hans puls är inte längre det som får dig att le och hans fingrar är inte längre det som drar igenom ditt hår. Hennes tårar är inte längre dina att torka och hennes hjärta är inte längre ditt att förstöra.
Hans sms är inte längre det som gör din dag och hans kramar är inte längre något du kan räkna med. Hennes sömnlösa nätter är inte längre dina att rädda och hennes födelsedag är inte längre en del av ditt liv. Hans ansikte är inte längre det som gör dina drömmar bra och hans gestalt i bussen är inte längre något som ger dig lyckorus i kroppen. Hennes trygghet är inte längre din att sköta om och hennes självförtroende är inte längre ditt att få stärka. Hans iska är inte längre din att lugna ner och hans armar är inte längre dina att få falla i. Hennes hals är inte längre din att kyssa och hennes kropp är inte längre din att omfamna. Hans tårar är inte längre dina att torka och hans hjärta är inte längre ditt att förstöra. 

Mitt i stormen där vi skriker och kämpar, där vi gråter och ber, där vi sover och äter för lite, där vi får snefyllor för ofta, där vi inte hittar ut. Han är inte sådan som i slutet får henne, och hon är inte sådan som i slutet får honom. Så mitt i stormen finns den där meningen från ens närmsta vän som ser oss gråta i smyg på lektionen bland alla klasskompisar, ''det blir bättre.'' 

Kände du det? ''Jag älskar honom så mycket så jag hatar mig själv. Hatar mig själv för att jag älskar honom.'' Kände du det? Sa du det? ''Jag älskar dig så mycket att jag hatar mig själv. Hatar mig själv för att jag älskar dig.'' Kände du så? Sa du så? 

Kyssar som trängde sig genom regnskuren som föll över staden, gatulyktor som vägrade sluta blända, andetag som lämnade spår av rök omkring, kroppar tätt emot varandra i hopp om lite värme, lite skydd, lite trygghet. Ord som förut brukade ge varandra fjärilar i magen, hjärtslag som skulle kännas som knackningar bakom varje lager av klädesplagg. Nervositet som vägrar släppa taget om darrande ben, harklande som upptstår vid varje försök att trycka ner gråten. Fuktiga läppar som smakar av varandra, ögonlock som sluts för att få känna något verkligt, att det här är verkligt. Händer som omfamnar varandra hårt, meningar som uttalas saktare. Gatulyktor som släcks för nu har det gått och blivit natt, andetag som lämnar spår av rök som inte längre syns i mörkret, kroppar tätt emot varandra i hopp om en liten längre dos av värme, lite skydd, lite, lite trygghet. Kände du så? Sa du så? ''Jag älskar dig så mycket att jag hatar mig själv. Hatar mig själv för att jag älskar dig.'' 
Sms som varar intill tidiga morgonar, den tomma sidan av sängen som brukar innehålla existens, andetag som inte längre andas ikapp, kroppar som fått ett sorts avstånd. Hjärtan som rasat ihop och ligger halvt medvetna om vad som egentligen hände, händer som försöker hitta tillbaka, gråten i halsen som borrar sig fram. Kyssar som lämnat spår av saknad, fuktiga läppar som inte längre smakar av varandra. Sega dagar framför filmer där allt löser sig på en kvart, tårar som inte riktigt når ett slut, ögonlock som svullnar upp, ögonvitor som blir rödsprängda. Kände du så? Sa du så? ''Jag älskar honom så mycket så jag hatar mig själv, Hatar mig själv för att jag älskar honom.'' 
Vänner som håller hand och cirkulerar med trygghet, hål i lungorna som gör det svårare att andas, revben som försöker hålla tillbaka allt som vill kollapsa och bryta ut där inombords. Bilder av honom under din hud, minnen som dom säger är fina men som egentligen bara gör skada just nu, hårda andetag med tankar inombords som viskar att ''skärp dig, ta dig samman.'' Känslor som medvetandet vet kommer tyna bort men som ändå medför tortyr, månader som känns som år, gatulyktor som inte verkat lika spännande, tomma svar på frågor om hur dagen ser ut idag. Kände du så? Sa du så? Var det så du kände? Var det så du sa? ''Jag älskar honom så mycket att jag hatar mig själv. Hatar mig själv för att jag älskar honom. Och det är okej, för snart är jag okej igen. Snart löser sig allt. Jag lovar.''

''Och, du ger honom inte tillåtelsen att skriva till henne. Du ger honom inte alls tillåtelsen att ge henne komplimanger om hur speciell hon är jämfört med andra, du ger honom inte tillåtelsen att skriva till henne dagen därpå heller.

Du ger honom inte tillåtelsen att drömma om hennes ansikte precis innan alarmet på mobilen skriker och förstör sömnen tidigt på morgonen. Inte heller får han tillåtetelsen att locka henne till hans tillit, inte heller får han krama hennes hand och viska ord som bara drömmar kan tolka på rätt sätt. Han får inte heller säga att han saknar henne och den personen som hon är, han får inte heller tillåtelsen att säga att han förstår henne när hon gömmer ansiktet under täcket för att dölja det som brister ut bakom ögonlocken. Du ger honom inte tillåtelsen att bli lycklig när hennes namn dyker upp på mobilen, inte heller får han bli glad när de väl ska ses igen. Du ger honom absolut inte tillåtelsen att skriva långa texter om hur mycket hon betyder för honom, inte heller får han le extra stort när hon möter hans blick. Han får inte bygga upp hopp för henne när hennes är skevt, han får inte heller säga att han vet hur det känns när världen svider och hugger. Du ger honom inte tillåtelsen att få henne att öppna upp sig från varje vrå till vrå, han får inte heller säga att han vill hennes bästa i alla lägen.

Så, du ger honom inte tillåtelsen att skriva till henne. Du ger honom inte alls tillåtelsen att ge henne komplimanger om hur speciell hon är jämfört med andra, du ger honom inte tillåtelsen att skriva till henne dagen därpå heller. För hon är din andra halva, och du vet precis hur han fungerar. För han gjorde samma emot dig, och såret efter hans kniv i din rygg brinner fortfarande. Och du önskar mest av allt, att ingen sådan smärta ska drabba henne.''