Och vi går på samma gator varje morgon, varje kväll, varje eftermiddag, varje förmiddag. Och vi får in en rutin att fixa oss på liknande sätt varje morgon, och vi lyssnar på favoritlåtar som vi tror att vi aldrig någonsin kommer kunna tröttna på. Vi träffar våra närmsta som får oss att le lite större, vi träffar nya människor som ger oss nya chanser att utveckla något större inombords, vi lär känna nya platser som ger oss nya möjligheter till ett lite förändrat liv. Och vi dansar på sommarkvällar, sjunger lite högre än alla andra till musik som döljer allt annat ljud omkring, spiller vin på trägolvet hos någon bekant som bjöd hem dig och dina vänner, sover med kompisar och fördriver tiden med att fnissa bort timmarna som flyger förbi med mörkret som lägger sig över allt och inget. Vi skippar umgänge för att plugga till ett prov som egentligen bara gör dig irriterad, sparar pengar för att kunna känna oss lite friare någon gång framöver, dagdrömmer om framtiden och vad som kanske finns där inuti, tänker på gårdagen och vad som blev medan andra hjärnhalvan funderar på morgondagen och vad som kommer ske. 

Och vi går på samma gator varje morgon, varje kväll, varje eftermiddag, varje förmiddag. Och vi nynnar till någon melodi på radion medan vi plockar ur diskmaskinen, fastnar för länge framför facebook som slukar upp timmarna i ditt liv, somnar för sent framför tv-serier och filmer som fångar och äter upp ditt intresse. Vi faller hårdade för någon än vad vi någonsin fallit tidigare, drömmer om mjuka kyssar och andetag nära dina, tar del av något alldeles nytt, somnar bredvid någon som kysst dig på pannan för att säga ''godnatt, vi ses imorgon.'' Och vi ler lite då och då bara för att det känns rätt, dansar senare än vad vi gjort på länge med vänner tills alkohol rinner ur kroppen som om det flyr, pluggar hårt till något prov som kan ge dig det där betyget du vill ha, smsar tills du somnar för att det tar emot att få ett slut på konversationen. Och vi lär känna vår partners familj, längtar till julstämningen på sommarens alldeles för korta tid och drömmer om bara ben och sena utekvällar i solen under jultiden, kämpar med vårterminen på skolan där dom proppar ihop allt i en enda klump för att allt ska hinnas med. 
Och vi går på samma gator varje morgon, varje kväll, varje eftermiddag, varje förmiddag. Och vi fortsätter att lyssna till våra favoritlåtar som ständigt spelas rad efter rad på spotifylistan i mobilen, får alldeles för ont när vår partner lämnar, blöder till sömns för att din kropp lider så pass mycket. Och vi gråter på snefyllor fastän vi ville dricka bort smärtan, kramar om en vän för att känna oss tryggare än vad vi gjort på länge, mår illa när hens namn syns på facebook. Vi blir missnöjda med ett betyg och känner oss mer irriterade och besvikna än på länge, vi lägger undan våra mobiler för att vi inte orkar med att den aldrig längre vibrerar, vi gråter tills tårar faktiskt nästan tar slut för att vi bara vill släppa ut allt det som skaver bakom vårat utseende. Och vi lyssnar på deppiga låtar fastän det inte läker någonting, blockar hen på facebook för att i ett sista försök rädda oss själva från undergång, avundas romantiska filmer såsom ''The Notebook'' eller ''Notting Hill,'' skriver sms och skriver att vi ''orkar inte mer,'' fastän vi ständigt fortsätter att kliva upp varje morgon. Och vi tror att livet kanske nått sitt slut medan vi kämpar efter syre emellan tårarna som lämnar rödsvullna ögon efter sig, svär högt över hur jobbigt saker ska behöva vara. 

Och vi går på samma gator varje morgon, varje kväll, varje eftermiddag, varje förmiddag. Och vi tar oss upp från fallen, dricker vin utan att sluta i en snefylla där vi befinner oss sittandes i ett hörn med en vän som tröstar, lär oss att se hen utan att behöva känna hur något skär sönder vårt hjärta och lämnar det blödandes, sjunger med till Christina Aguileras ''Fighter'' för att kunna le under tiden, kämpar på med betygen som vi bestämt oss för ska höjas, tar bilder med vänner som du sparar ner på ett usb för att aldrig radera, faller för någon annan och bygger upp något ännu nyare, äter middag på en fin restaurang med familjen för att göra något extra speciellt. Och vi hittar nya favoritlåtar som toppar spotifylistan, planerar resor till någon annan stad för att få känna på lite äventyr,  skrattar högt på lektioner för att vi och våra vänner fokuserar på annat för lite omväxlingsskull, gör upp drömmar och förhoppningar för studentens slut och vuxenlivets början, försvinner tillsammans med musiken när vi sitter ensam på bussen, smsar våra nära lite spontant bara för att låta dom veta att ''jag älskar er alla.''

''Jag har stått på en vägkant och funderat på att springa rakt ut,
ut mot ingenting, 
bli ingenting. 
Jag har beklagat mig framför dig för många gånger,
jag ville aldrig bli såhär. 
Trasig, 
du gör mig trasig. 
För kalla mig inte stark,
jag förlorade den tron om mig själv för längesen. 
Du är vatten,
och jag är ett glas. 
Jag behöver dig för att bli använd på rätt sätt,
och du,
du behöver mig egentligen inte.
För vatten kan man dricka nästan hur som helst. 
Men ett glas finns det inget att dricka ur,
om du inte fyller det med något.
Mitt blod är rent,
och jag dansar nykter ikväll.''

Jag har bränt mig på ditt hjärta, fått skavsår som skapat blåsor på mina händer, det är som att jag inte är välkommen, inte är välkommen att röra vid ditt hjärta. För jag har en skrikande sorg bakom mina revben, adrenalin som pumpar sönder mina blodådror, blod som gett upp att rinna, det har tagit stopp i mitt hjärta, det finns inte längre några välkomstgester för liv i min kropp. Förvånas över min förmåga att andas, lungorna rör sig inte en millimeter, men syre strömmar fortfarande in, bearbetas i kroppen, vägrar inse att kroppen inte ger någon respons, fortsätter strömma in bara för att få någon sorts syssla. För jag har hoppat från samma bro flera tusen gånger, blivit dränkt av samma orsak, flutit runt ovetandes om vad jag gjort mot mig själv. Jag är onykter och väljer att förbli så för stunden, vodka springer för fort förbi mina döende blodådror. Jag ska sjunga tills min sista mängd syre i kroppen dör ut, jag är inte död, bara död framför dina ögon som vilar på min kropp. Vi gråter tillsammans, du och jag, tills jag lär mig att andas och kan finna ro.

Har insett att jag inte gett er texter på väldigt länge, och jag ber om ursäkt för det. Tänkte börja med det igen, eftersom bloggen byggs upp på dom, ungefär. Har mycket att få ur mig, måste bara hitta rätta orden igen. Tills dess, ett inlägg i repris för andra gången. Inte för att vara upprepande och tjatig, utan för att det varit kanske det viktigaste jag skrivit hittills. Lovar er fler av mina texter, men ber om lite tålamod. Tills vidare, vi hörs. Kyssar.

Blogginlägg, 20 juni, 2012, 21:13. 
Rubrik: ''Det här är till alla er.''

Och det här är till alla er som blöder inombords så pass mycket så att ni tror att det aldrig finns något slut. Ni som gråter er till sömns och saknar personen som brukade kyssa dig på pannan och säga att ''det ordnar sig.'' Och ni som aldrig kan få ett stopp på er smärta som vägrar ge upp och lämna din kropp för att den håller ett alldeles för hårt grepp om personen som du älskar, nästan älskar så mycket att det känns som om du dör. (Ni som hela tiden försökt att få tillbaka er kärlek som förändrade era liv, ni som hela tiden försökt att rädda er själva från att gå under totalt.) Och ni som sätter på alldeles för krångliga kärlekslåtar som rör om era huvuden alldeles för mycket, ni som ignorerar att svara på frågan ''hur är det idag?'' och ni som inte klarar av att se hen som krossade ditt hjärta, bit för bit. Och ni som tvingar fram det där leendet som ska bygga upp en bild inför andra om att du klarat dig hyffsat, om att du inte är den som lider, om att du aldrig legat vaken på natten och bett för dig själv om att få en andra chans. 

Det här är till alla er som älskade av hela era hjärtan, och hela tiden gav av hela eran själ. Ni som inte bara delade, utan gav, gav så mycket till hen som du såg som hela din värld, alla dina andetag, din puls. Och ni som skriker ut att ''kärlek suger'' fastän ni älskar det och hellre av något annat vill få en chans att uppleva det igen, ni som älskar så mycket så att ni hatar er själva, och ni som slår ner er själva som en hammare slår ner en hjälplös spik som kämpar för att få stå kvar. (Ni som aldrig längre kan lyssna på era favoritlåtar för dom skriker hens namn, ni som blir våldtagna av drömmarna där hen står framför er och fortsätter att kyssa er som om det aldrig existerat något slut.) Och ni som har en alldeles för hög halt av kärlek för hen för att kunna förstå vad som är bäst för er själva, ni som sliter för att få tillbaka istället för att få gå vidare, och ni som säger att tiden inte alls kommer läka några som helst sår. 

Och det här är till alla er som är rädda för att verkligheten ska förstöra ditt hjärta igen, ni som tar avstånd för att skydda det enda som ni kan sätta en egenrätt på, och ni som känner er missförstådda, övergivna och bortglömda. (Ni som aldrig någonsin ville sluta andas bredvid hen, ni som aldrig kunde inse det som verkligheten knackade på och berättade.) Och ni som gråter varje gång då alkoholen dansar igenom er kropp, ni som vaknar upp varje morgon med en känsla av att allt som någonsin levt blivit dött, och ni som blir irriterade på dom som hur enkelt som helst, bara säger att ''släpp det.'' 

Det här är till er, ni som hatar saknaden som omfamnar er kropp. Ni är inte ensamma om att gråta er till sömns, ni är inte ensamma om att älska så mycket så att det känns som om ni dör. Ni är inte ensamma om att vilja skrika ut att ''inget kommer fan bli bra,'' ni är inte ensamma om att tro på att livet hastigt nådde sitt slut. (Ni är inte ensamma om att inte kunna sova i lugn och ro, ni är inte ensamma om att inte alls kunna släppa och gå vidare.) Och det här är till er, ni som älskar så mycket att ni hatar er själva. Ni är aldrig ensamma om att blöda inombords och vilja spendera dagen till att låta floden bakom ögonlocken rinna ut, och ni är aldrig ensamma om att slå ner ert eget värde tills det äter upp er inifrån och ut. Ni är aldrig dom enda som sätter sig i ett hörn på festen och gråter tills det inte finns någon vätska kvar i er kropp, ni är aldrig dom enda som tvekar på om ni någonsin kommer kunna se någon annan på samma sätt, och ni är aldrig dom enda som vaknar upp med känslan av att inget som helst hopp finns kvar. 

Det här är till er, ni som önskar mer än någonsin att ni kunde släppa. För det blir bättre, tiden kommer läka era sår om ni tillåter den och om ni samarbetar med den. För det blir bättre, ni kommer ångra att ni slog ner ert värde som om det vore värdelöst, och ni kommer bygga upp det där arbetsbygget inom er själva som ni tidigare rev ner. För det blir bättre, era drömmar kommer renas från våldtäkterna, ert berusade jag kommer bli fritt från gråt, era ögonlock kommer befrias från floden som bankar och skriker på där bakom, erat hat mot ert eget hjärta kommer försvinna. För det blir bättre, ni kommer växa som personer och bli starkare än någonsin. För det blir bättre, ni kommer inse att ni kommer hitta någon som älskar er lika mycket tillbaka. För det blir faktiskt bättre, ni kommer inse att hade det varit menat att bli, så hade det blivit. 

Det här är till alla er, ni som kämpar.

Tänk om det skulle finnas plåster för hjärtesorg att köpa på Apoteket.

Och du slår dig ner, på den där sista platsen i bussen, där du tvingas till att trängas med människor du aldrig tidigare mött. Bakom det där leendet du ger till främligen bredvid som tar undan sin väska för din skull, så skriker ett spädbarn efter syre, styrka, hopp och framförallt, nya chanser. Nya chanser att få börja om, få starta om hela den där situationen där du föll hårdare än du någonsin trodde man kunde falla. Och när du trycker på den röda knappen som ska leda dig till nästa station i ditt liv, så kämpar du med all kraft du har för att tvinga tillbaka floden som slår med hårda vågor bakom dina ögonlock. Du ler vänligt mot människorna som gör sitt bästa för att släppa fram dig i den täta bussen, som förövrigt bara påminner dig om att allt det här varken har varit eller kommer bli en mardröm som du kommer kunna vakna ur. Och när du kliver av bussen, inser du att du överlevt den där morgondelen där du måste kliva upp ur sängen, som psykiskt skulle kunna driva bort hjärtslagen som ger din kropp liv. Och precis då, känner du dig lite stolt, lite smått stark. Och även om du får en chans att höja din självsäkerhet, så förändrar inte det faktumet att ditt hjärta blöder av saknad. Det gjorde det igår när du grät dig till sömns, det gjorde det imorse när du svor över att dina drömmar blivit förföljda av närheten som brukade kyssa dig i pannan, och det gjorde det på bussen när du fejkade leenden åt främmande människor, och det gör det fortfarande, nu när du är ute och drar upp din axelväska lite till så den inte glider av din skinnjacka. Ibland brukade du kunna gråta på den här vägen varje morgon, du brukade kunna hålla för ansiktet lite diskret med dina händer för att gömma tårarna mot eventuella främlingar. Nu har du blivit lite härdad, du har lärt dig att bygga upp en mur för att hålla tillbaka dom där vågorna som fortsätter att kämpa sig emot en väg ut från dina ögonlock. Ingen annan förutom din spegelbild hade fått en chans att se dig gråta, gråta tills ögonvitorna blivit röda och huden under blivit något mer svullet. Ibland hade du blivit rädd för dig själv, rädd över hur mycket du kunde lida, rädd över hur mycket stryk din kropp tog emot. Och när du möter alla främlingar på den där gångvägen, så vill du egentligen falla ihop på gruset och släppa ut floden som skulle kunna uttorka din kropp. Och du skulle vilja be dom om hjälp, be dom se dina dolda, öppna sår som aldrig verkade sluta blöda. Och istället ler du lite smått emot dom, mest för att försöka lura dig själv till att du kanske kan mena det, känna det. Du håller käften om spädbarnet bakom din bröstkorg, bakom dina revben som försöker fortsätta hålla sig starka. Och när du imorgon sitter på bussen med flera främlingar igen, så kommer du ha överlevt ännu en natt med förföljda drömmar, tårar som dränkte kudden, hopp som krossats som glas emot stengolv. Och det kommer fortsätta, du kommer fortsätta att överleva. Det är bara det, att vägen dit är ett helvete och tårarna verkar aldrig få något stopp. Du säger ingenting, för du känner att hade du fortfarande varit älskad, så hade han sett redan på avstånd att nej, du är inte okej. 

Och det som håller dig uppe är att du fick en chans att hitta en annan närhet som aldrig ens kommer kunna tänka tanken om att släppa taget om dina läppar.