inlägg i repris, för att det var ett sådant viktigt budskap från mig till er. +
Blogginlägg, 20 juni, 2012, 21:13.
Rubrik: ''Det här är till alla er.''
Och det här är till alla er som blöder inombords så pass mycket så att ni tror att det aldrig finns något slut. Ni som gråter er till sömns och saknar personen som brukade kyssa dig på pannan och säga att ''det ordnar sig.'' Och ni som aldrig kan få ett stopp på er smärta som vägrar ge upp och lämna din kropp för att den håller ett alldeles för hårt grepp om personen som du älskar, nästan älskar så mycket att det känns som om du dör. (Ni som hela tiden försökt att få tillbaka er kärlek som förändrade era liv, ni som hela tiden försökt att rädda er själva från att gå under totalt.) Och ni som sätter på alldeles för krångliga kärlekslåtar som rör om era huvuden alldeles för mycket, ni som ignorerar att svara på frågan ''hur är det idag?'' och ni som inte klarar av att se hen som krossade ditt hjärta, bit för bit. Och ni som tvingar fram det där leendet som ska bygga upp en bild inför andra om att du klarat dig hyffsat, om att du inte är den som lider, om att du aldrig legat vaken på natten och bett för dig själv om att få en andra chans.
Det här är till alla er som älskade av hela era hjärtan, och hela tiden gav av hela eran själ. Ni som inte bara delade, utan gav, gav så mycket till hen som du såg som hela din värld, alla dina andetag, din puls. Och ni som skriker ut att ''kärlek suger'' fastän ni älskar det och hellre av något annat vill få en chans att uppleva det igen, ni som älskar så mycket så att ni hatar er själva, och ni som slår ner er själva som en hammare slår ner en hjälplös spik som kämpar för att få stå kvar. (Ni som aldrig längre kan lyssna på era favoritlåtar för dom skriker hens namn, ni som blir våldtagna av drömmarna där hen står framför er och fortsätter att kyssa er som om det aldrig existerat något slut.) Och ni som har en alldeles för hög halt av kärlek för hen för att kunna förstå vad som är bäst för er själva, ni som sliter för att få tillbaka istället för att få gå vidare, och ni som säger att tiden inte alls kommer läka några som helst sår.
Och det här är till alla er som är rädda för att verkligheten ska förstöra ditt hjärta igen, ni som tar avstånd för att skydda det enda som ni kan sätta en egenrätt på, och ni som känner er missförstådda, övergivna och bortglömda. (Ni som aldrig någonsin ville sluta andas bredvid hen, ni som aldrig kunde inse det som verkligheten knackade på och berättade.) Och ni som gråter varje gång då alkoholen dansar igenom er kropp, ni som vaknar upp varje morgon med en känsla av att allt som någonsin levt blivit dött, och ni som blir irriterade på dom som hur enkelt som helst, bara säger att ''släpp det.''
Det här är till er, ni som hatar saknaden som omfamnar er kropp. Ni är inte ensamma om att gråta er till sömns, ni är inte ensamma om att älska så mycket så att det känns som om ni dör. Ni är inte ensamma om att vilja skrika ut att ''inget kommer fan bli bra,'' ni är inte ensamma om att tro på att livet hastigt nådde sitt slut. (Ni är inte ensamma om att inte kunna sova i lugn och ro, ni är inte ensamma om att inte alls kunna släppa och gå vidare.) Och det här är till er, ni som älskar så mycket att ni hatar er själva. Ni är aldrig ensamma om att blöda inombords och vilja spendera dagen till att låta floden bakom ögonlocken rinna ut, och ni är aldrig ensamma om att slå ner ert eget värde tills det äter upp er inifrån och ut. Ni är aldrig dom enda som sätter sig i ett hörn på festen och gråter tills det inte finns någon vätska kvar i er kropp, ni är aldrig dom enda som tvekar på om ni någonsin kommer kunna se någon annan på samma sätt, och ni är aldrig dom enda som vaknar upp med känslan av att inget som helst hopp finns kvar.
Det här är till er, ni som önskar mer än någonsin att ni kunde släppa. För det blir bättre, tiden kommer läka era sår om ni tillåter den och om ni samarbetar med den. För det blir bättre, ni kommer ångra att ni slog ner ert värde som om det vore värdelöst, och ni kommer bygga upp det där arbetsbygget inom er själva som ni tidigare rev ner. För det blir bättre, era drömmar kommer renas från våldtäkterna, ert berusade jag kommer bli fritt från gråt, era ögonlock kommer befrias från floden som bankar och skriker på där bakom, erat hat mot ert eget hjärta kommer försvinna. För det blir bättre, ni kommer växa som personer och bli starkare än någonsin. För det blir bättre, ni kommer inse att ni kommer hitta någon som älskar er lika mycket tillbaka. För det blir faktiskt bättre, ni kommer inse att hade det varit menat att bli, så hade det blivit.
Det här är till alla er, ni som kämpar.
Rubrik: ''Det här är till alla er.''
Och det här är till alla er som blöder inombords så pass mycket så att ni tror att det aldrig finns något slut. Ni som gråter er till sömns och saknar personen som brukade kyssa dig på pannan och säga att ''det ordnar sig.'' Och ni som aldrig kan få ett stopp på er smärta som vägrar ge upp och lämna din kropp för att den håller ett alldeles för hårt grepp om personen som du älskar, nästan älskar så mycket att det känns som om du dör. (Ni som hela tiden försökt att få tillbaka er kärlek som förändrade era liv, ni som hela tiden försökt att rädda er själva från att gå under totalt.) Och ni som sätter på alldeles för krångliga kärlekslåtar som rör om era huvuden alldeles för mycket, ni som ignorerar att svara på frågan ''hur är det idag?'' och ni som inte klarar av att se hen som krossade ditt hjärta, bit för bit. Och ni som tvingar fram det där leendet som ska bygga upp en bild inför andra om att du klarat dig hyffsat, om att du inte är den som lider, om att du aldrig legat vaken på natten och bett för dig själv om att få en andra chans.
Det här är till alla er som älskade av hela era hjärtan, och hela tiden gav av hela eran själ. Ni som inte bara delade, utan gav, gav så mycket till hen som du såg som hela din värld, alla dina andetag, din puls. Och ni som skriker ut att ''kärlek suger'' fastän ni älskar det och hellre av något annat vill få en chans att uppleva det igen, ni som älskar så mycket så att ni hatar er själva, och ni som slår ner er själva som en hammare slår ner en hjälplös spik som kämpar för att få stå kvar. (Ni som aldrig längre kan lyssna på era favoritlåtar för dom skriker hens namn, ni som blir våldtagna av drömmarna där hen står framför er och fortsätter att kyssa er som om det aldrig existerat något slut.) Och ni som har en alldeles för hög halt av kärlek för hen för att kunna förstå vad som är bäst för er själva, ni som sliter för att få tillbaka istället för att få gå vidare, och ni som säger att tiden inte alls kommer läka några som helst sår.
Och det här är till alla er som är rädda för att verkligheten ska förstöra ditt hjärta igen, ni som tar avstånd för att skydda det enda som ni kan sätta en egenrätt på, och ni som känner er missförstådda, övergivna och bortglömda. (Ni som aldrig någonsin ville sluta andas bredvid hen, ni som aldrig kunde inse det som verkligheten knackade på och berättade.) Och ni som gråter varje gång då alkoholen dansar igenom er kropp, ni som vaknar upp varje morgon med en känsla av att allt som någonsin levt blivit dött, och ni som blir irriterade på dom som hur enkelt som helst, bara säger att ''släpp det.''
Det här är till er, ni som hatar saknaden som omfamnar er kropp. Ni är inte ensamma om att gråta er till sömns, ni är inte ensamma om att älska så mycket så att det känns som om ni dör. Ni är inte ensamma om att vilja skrika ut att ''inget kommer fan bli bra,'' ni är inte ensamma om att tro på att livet hastigt nådde sitt slut. (Ni är inte ensamma om att inte kunna sova i lugn och ro, ni är inte ensamma om att inte alls kunna släppa och gå vidare.) Och det här är till er, ni som älskar så mycket att ni hatar er själva. Ni är aldrig ensamma om att blöda inombords och vilja spendera dagen till att låta floden bakom ögonlocken rinna ut, och ni är aldrig ensamma om att slå ner ert eget värde tills det äter upp er inifrån och ut. Ni är aldrig dom enda som sätter sig i ett hörn på festen och gråter tills det inte finns någon vätska kvar i er kropp, ni är aldrig dom enda som tvekar på om ni någonsin kommer kunna se någon annan på samma sätt, och ni är aldrig dom enda som vaknar upp med känslan av att inget som helst hopp finns kvar.
Det här är till er, ni som önskar mer än någonsin att ni kunde släppa. För det blir bättre, tiden kommer läka era sår om ni tillåter den och om ni samarbetar med den. För det blir bättre, ni kommer ångra att ni slog ner ert värde som om det vore värdelöst, och ni kommer bygga upp det där arbetsbygget inom er själva som ni tidigare rev ner. För det blir bättre, era drömmar kommer renas från våldtäkterna, ert berusade jag kommer bli fritt från gråt, era ögonlock kommer befrias från floden som bankar och skriker på där bakom, erat hat mot ert eget hjärta kommer försvinna. För det blir bättre, ni kommer växa som personer och bli starkare än någonsin. För det blir bättre, ni kommer inse att ni kommer hitta någon som älskar er lika mycket tillbaka. För det blir faktiskt bättre, ni kommer inse att hade det varit menat att bli, så hade det blivit.
Det här är till alla er, ni som kämpar.
och hon sa till han som sårade henne, ''så testa, skjut mig i pannan, min smärttröskel är högre än vad du någonsin kommer uppnå.'' +
Han sa att han brydde sig och fortfarande älskade henne, men hon tvekade redan från början. Han fortsatte att insistera, så hon fick nog.
''Och tänker du verkligen skicka ett sms och fråga hur det är med mig idag, om jag orkar kliva upp ur sängen fastän du vet hur ont jag har? Tänker du verkligen försöka sätta dig in i min situation och försöka förstå vad som skriker inom mig, och kunna erkänna att du kommer aldrig förstå helt, men att du ändå försökt? Och tänker du verkligen ringa runt och fråga vart jag tagit vägen när ingen har någon aning, tänker du verkligen ta dig den tiden att leta tills någon hittar min själ igen fastän du har viktigare saker att ta hand om? Tänker du verkligen på mig någon som helst gång under dagen som flyger förbi i ditt liv, eller är det bara ett måste som passerar ditt samvete? Och tänker du verkligen svara när jag ringer i panik klockan tre på natten för att jag är på gränsen att ge upp? Tänker du verkligen ta dig tiden att se mig på riktigt, och inte bara känna att det är något du behöver för att visa att du är en bra person? Tänker du verkligen höra av dig till mig bara för att du vill prata om livets gång, tänker du verkligen fråga om jag vill ses för att jag är din vän? Och tänker du verkligen älska mig på riktigt, och inte bara säga att du gör det som ett svar för att inte såra mig? Tänker du verkligen insistera på att vara en stor del av mig, och tänker du verkligen aldrig känna dig störd av mina sms? Tänker du verkligen släppa allt du är upptagen med, för att komma till mig när jag är på gränsen till att förlora dom sista andetagen min kropp lyckats tillverka? Och tänker du verkligen rädda mig från undergång när den kryper sig närmre, eller måste jag behöva be dig flera gånger innan du hör?''
Han tystnade. ''Jag har behövt blöda alldeles för mycket utan att du ens tagit dig tiden att se, jag har älskat dig till döds utan att du brytt dig, så jag klarar mig nog själv framöver.'' Hennes mening avslutades med att hon rörde vid hans kind med sina fingertoppar, vände sig om och gick därifrån.
''Och tänker du verkligen skicka ett sms och fråga hur det är med mig idag, om jag orkar kliva upp ur sängen fastän du vet hur ont jag har? Tänker du verkligen försöka sätta dig in i min situation och försöka förstå vad som skriker inom mig, och kunna erkänna att du kommer aldrig förstå helt, men att du ändå försökt? Och tänker du verkligen ringa runt och fråga vart jag tagit vägen när ingen har någon aning, tänker du verkligen ta dig den tiden att leta tills någon hittar min själ igen fastän du har viktigare saker att ta hand om? Tänker du verkligen på mig någon som helst gång under dagen som flyger förbi i ditt liv, eller är det bara ett måste som passerar ditt samvete? Och tänker du verkligen svara när jag ringer i panik klockan tre på natten för att jag är på gränsen att ge upp? Tänker du verkligen ta dig tiden att se mig på riktigt, och inte bara känna att det är något du behöver för att visa att du är en bra person? Tänker du verkligen höra av dig till mig bara för att du vill prata om livets gång, tänker du verkligen fråga om jag vill ses för att jag är din vän? Och tänker du verkligen älska mig på riktigt, och inte bara säga att du gör det som ett svar för att inte såra mig? Tänker du verkligen insistera på att vara en stor del av mig, och tänker du verkligen aldrig känna dig störd av mina sms? Tänker du verkligen släppa allt du är upptagen med, för att komma till mig när jag är på gränsen till att förlora dom sista andetagen min kropp lyckats tillverka? Och tänker du verkligen rädda mig från undergång när den kryper sig närmre, eller måste jag behöva be dig flera gånger innan du hör?''
Han tystnade. ''Jag har behövt blöda alldeles för mycket utan att du ens tagit dig tiden att se, jag har älskat dig till döds utan att du brytt dig, så jag klarar mig nog själv framöver.'' Hennes mening avslutades med att hon rörde vid hans kind med sina fingertoppar, vände sig om och gick därifrån.
återblick i arkivet, för några veckor sedan skrev jag detta;
Dom brukade se snett mot henne, där hon stod med sin tredje drink i handen den här kvällen.
Tre speglar i badrummet. En stor ovanför handfatet, en mindre på väggen vid sidan om och en liten handspegel som prydligt stod uppställd på en av glashyllorna. Hon brukade ignorera dom två vid sidan om, den stora ovanför handfatet var dessvärre svårare. Den var det första som mötte henne när hon tog ett steg in i badrummet. Ibland brukade hon blunda när hon smög in, vägrade riskera att få en syn. Tre speglar i badrummet. Alla stirrade på henne, viskade åt henne att kolla, studera. Ibland inbillade hon sig att dom skrek åt henne, nästan skrattade. Det var bara hennes fantasi som dansade iväg för långt, men det slet på henne. Tre speglar i badrummet. Den stora visade hela hennes överkropp, visade varje skarpa kant, varje kilo som förlorade existens. Dom mindre visade bara hennes ansikte, studerade varje hörn av hennes utsida. I vissa fall har hon lagt små handdukar över dom, i allra värsta fall, som när hennes hjärta slutat slå i några sekunder och hon verkligen inte orkar mer just den där stunden. Tre speglar i badrummet. Hon använde dom bara när hon la på smink, kletade på lager av mascara på hennes naturligt långa ögonfransar som gav en fin form till hennes mörkbruna, djupa ögon. Resten av tiden i badrummet ansträngde hon sig för att se bort, kunde inte låta bli att känna sig omringad, utstirrad. Hennes revben hade börjat visa sin starka former, hon skämdes och försökte att dölja dom med handduken, fastän hon var väl medveten om att det var bara hon som befann sig i badrummet. Tre speglar i badrummet. Alla visade hennes skarpa yta, ingen försökte att ens ge sig tiden att visa hennes insida. Ibland grät hon sig till sömns på natten och viskade att det var orättvist, att dom aldrig gav sig tiden till det. Tre speglar i badrummet. Dom var orsaken till att hon blandade ut läsken med vodka varje fredagkväll, låtsandes inför alla andra om att hon gjorde det för nöjes skull, precis som dom. Hon döljde sina smala former med slappa tröjor som struntade i att visa upp vad dom tre speglarna i badrummet alltid påpekade. Tre speglar i badrummet. Hon hade ställt undan vågen för att slippa bli påmind om verkligheten som genom fyra siffror skrattade åt henne. Hon hade lärt sig att stå ut med blickar som kollade snett mot henne på hemmafester där hon drack för mycket, hon hade lärt sig att härda bort tårarna som knackade på ögonlocken. Hon trodde dom såg snett på hennes kropp, såg igenom dom slappa tröjorna, såg dom skarpa kanterna på revbenen. Men det faktum att dom stirrade på henne för att hon fick i sig för stora mängder alkohol, slog henne aldrig. För allt hon hade i sitt huvud var dom tre speglarna som våldtog hennes psyke.
Dom brukade viska till varandra att hon var en alkoholist som borde skämmas för sina handlingar. Jag satte mig bredvid henne, ställde undan hennes fjärde drink och viskade att hon var stark som fortfarande orkade.
Tre speglar i badrummet. En stor ovanför handfatet, en mindre på väggen vid sidan om och en liten handspegel som prydligt stod uppställd på en av glashyllorna. Hon brukade ignorera dom två vid sidan om, den stora ovanför handfatet var dessvärre svårare. Den var det första som mötte henne när hon tog ett steg in i badrummet. Ibland brukade hon blunda när hon smög in, vägrade riskera att få en syn. Tre speglar i badrummet. Alla stirrade på henne, viskade åt henne att kolla, studera. Ibland inbillade hon sig att dom skrek åt henne, nästan skrattade. Det var bara hennes fantasi som dansade iväg för långt, men det slet på henne. Tre speglar i badrummet. Den stora visade hela hennes överkropp, visade varje skarpa kant, varje kilo som förlorade existens. Dom mindre visade bara hennes ansikte, studerade varje hörn av hennes utsida. I vissa fall har hon lagt små handdukar över dom, i allra värsta fall, som när hennes hjärta slutat slå i några sekunder och hon verkligen inte orkar mer just den där stunden. Tre speglar i badrummet. Hon använde dom bara när hon la på smink, kletade på lager av mascara på hennes naturligt långa ögonfransar som gav en fin form till hennes mörkbruna, djupa ögon. Resten av tiden i badrummet ansträngde hon sig för att se bort, kunde inte låta bli att känna sig omringad, utstirrad. Hennes revben hade börjat visa sin starka former, hon skämdes och försökte att dölja dom med handduken, fastän hon var väl medveten om att det var bara hon som befann sig i badrummet. Tre speglar i badrummet. Alla visade hennes skarpa yta, ingen försökte att ens ge sig tiden att visa hennes insida. Ibland grät hon sig till sömns på natten och viskade att det var orättvist, att dom aldrig gav sig tiden till det. Tre speglar i badrummet. Dom var orsaken till att hon blandade ut läsken med vodka varje fredagkväll, låtsandes inför alla andra om att hon gjorde det för nöjes skull, precis som dom. Hon döljde sina smala former med slappa tröjor som struntade i att visa upp vad dom tre speglarna i badrummet alltid påpekade. Tre speglar i badrummet. Hon hade ställt undan vågen för att slippa bli påmind om verkligheten som genom fyra siffror skrattade åt henne. Hon hade lärt sig att stå ut med blickar som kollade snett mot henne på hemmafester där hon drack för mycket, hon hade lärt sig att härda bort tårarna som knackade på ögonlocken. Hon trodde dom såg snett på hennes kropp, såg igenom dom slappa tröjorna, såg dom skarpa kanterna på revbenen. Men det faktum att dom stirrade på henne för att hon fick i sig för stora mängder alkohol, slog henne aldrig. För allt hon hade i sitt huvud var dom tre speglarna som våldtog hennes psyke.
Dom brukade viska till varandra att hon var en alkoholist som borde skämmas för sina handlingar. Jag satte mig bredvid henne, ställde undan hennes fjärde drink och viskade att hon var stark som fortfarande orkade.
(You are perfect to me.)
and what am i fucking supposed to say when i'm all choked up and you're okay? +
Och dom sjunger om att dom aldrig tänker säga aldrig (never say never,) men vad finns det kvar att göra när personen du älskar valt att lämna dig och aldrig komma tillbaka?
''Sover du?''
Han blundade hårt, rörde sig inte i sängen, andades tyngre för att måla upp bilden av att han inte var vid ett vaket medvetande. För sanningen var att han inte sovit sen en vecka tillbaka, bara några korta återfall till någon sorts sömn som bara skapat ännu större kaos i kroppen. (While I'm wide awake she's no problem sleeping.) Han hade svårt att kliva upp, det ilade bakom hans vänstra bröst, det faktiskt ilade, skavde, brann. Han lät smärtan tysta hans mun, sa ingenting, visade ingenting, dolde vad som åt upp honom inifrån. För sanningen var, att saknaden efter hennes andedräkt bredvid hans, tog död på hans enda syre som fanns kvar i hans lungor. Hennes leende förföljde hans rörelser, retade hans humör, plågade hans försök till att orka ställa sig upp på benen. (They say bad things happen for a reason, but no wise word's gonna stop the bleeding.) Han visste att hon lämnat allt, att ingenting fanns kvar i hennes ögon, att han varken hade något värde eller något liten betydelse alls. Och det var det som höll han vaken på nätterna, det som bitchslapade honom i ansiktet varje morgon, och det som skrattade åt honom varje gång han låste in sig på badrummet, sjönk ner på golvet och grät tills all vätska ur kroppen förlorade existens. (Her best days will be some of my worst.) För han älskade med hela hans hjärta, gav av hela hans själ, saknade med hela hans puls, försökte med allt han hade. ''Jag kommer alltid älska dig.'' Hans frustration över det hon en gång sa, allt hon en gång lovade, allt hon lovade att inte göra, sliter sönder hans revben, äter sig in i hans hjärna, drar sönder hans vener. ('Cause she's moved on while I still grieving.)
''Sover du, älskling?''
Han blundade hårdare medan hans mamma tystnade, försiktigt drog igen dörren och gick iväg.
Och dom sjunger om att dom aldrig tänker säga aldrig (never say never,) men ibland får man inse att det inte går och att man får påbörja något annat istället. (One's still in love while the other one's leaving.)
''Sover du?''
Han blundade hårt, rörde sig inte i sängen, andades tyngre för att måla upp bilden av att han inte var vid ett vaket medvetande. För sanningen var att han inte sovit sen en vecka tillbaka, bara några korta återfall till någon sorts sömn som bara skapat ännu större kaos i kroppen. (While I'm wide awake she's no problem sleeping.) Han hade svårt att kliva upp, det ilade bakom hans vänstra bröst, det faktiskt ilade, skavde, brann. Han lät smärtan tysta hans mun, sa ingenting, visade ingenting, dolde vad som åt upp honom inifrån. För sanningen var, att saknaden efter hennes andedräkt bredvid hans, tog död på hans enda syre som fanns kvar i hans lungor. Hennes leende förföljde hans rörelser, retade hans humör, plågade hans försök till att orka ställa sig upp på benen. (They say bad things happen for a reason, but no wise word's gonna stop the bleeding.) Han visste att hon lämnat allt, att ingenting fanns kvar i hennes ögon, att han varken hade något värde eller något liten betydelse alls. Och det var det som höll han vaken på nätterna, det som bitchslapade honom i ansiktet varje morgon, och det som skrattade åt honom varje gång han låste in sig på badrummet, sjönk ner på golvet och grät tills all vätska ur kroppen förlorade existens. (Her best days will be some of my worst.) För han älskade med hela hans hjärta, gav av hela hans själ, saknade med hela hans puls, försökte med allt han hade. ''Jag kommer alltid älska dig.'' Hans frustration över det hon en gång sa, allt hon en gång lovade, allt hon lovade att inte göra, sliter sönder hans revben, äter sig in i hans hjärna, drar sönder hans vener. ('Cause she's moved on while I still grieving.)
''Sover du, älskling?''
Han blundade hårdare medan hans mamma tystnade, försiktigt drog igen dörren och gick iväg.
Och dom sjunger om att dom aldrig tänker säga aldrig (never say never,) men ibland får man inse att det inte går och att man får påbörja något annat istället. (One's still in love while the other one's leaving.)
och kanske är jag dum som läser ditt namn om och om igen, kanske är jag alldeles för dum som saknar dig, framförallt är jag jävligt dum som tror att du bryr dig, men det är inte alltid lätt att vara smart. +
Hon andas in.
''Har du någonsin älskat någon, så mycket så att ditt hjärta skriker efter någon sorts styrka, och veta att personen inte alls älskar dig, överhuvudtaget, inte ens med en liten del?''
Tre nära vänner. Alla brukade se henne som den där glada tjejen som skrattade tills det inte fanns något stopp, något inom henne fortsatte att sprida någon sorts stämning som gjorde världen hel och ren igen. Hon såg upp till dom, och dom såg upp till henne. Världen var deras, rakt framför deras fötter, rakt framför deras andetag som stärktes tillsammans. Tre nära vänner. Hon var den smartare, hon som brukade kunna sitta och klura ut lösningar till problem som vred om deras värld och bara ställde till med krossade hopp. Hon kom alltid med svar, ordnade, byggde upp det som rivits ner. Det krävdes mycket för att hon skulle lägga sig på kvällarna med något som åt upp henne inombords, det krävdes mer än mycket för att hon skulle gråta medan hon skickar sms till dom och skriva att ''jag orkar inte mer.'' Tre nära vänner. Dom lovade varandra att stå där, tillsammans, förenade. Inget rev ner dom, hon brukade skratta och säga att dom var ''inte dom tre, utan dom fyra musketörerna.'' Och kanske var det precis så, dom föll tillsammans och därför var det lättare att ta sig upp, för dom var ju inte själva. inte bara två, och nej, inte bara tre. Utan fyra, fyra stycken som stärkte varandra. Tre nära vänner. Hon träffade honom, han som tog hennes syre och förvandlade det till något helt annat, något som först kunde kallas för en stärkt lycka. Dom såg att hon blev hel, mer hel än vad hon varit innan, och det gav dom glädje. För hon skrattade ännu högre, lyckligare, livligare. Tre nära vänner. Dom grät med henne när han svek, dom log med henne när han helade. Hon var kär, förlorad i något som sprang snabbare än alkohol genom hennes kropp. Tre nära vänner. Dom ringde när dom fick höra att han lämnat, kastat bort henne som om hon varit en soppåse som legat för länge under diskhon i köket. Hon svarade inte, hade begravt sig under täcket, inte skrattat på flera dygn, inte klurat ut någon lösning till problemet som bara ställt till med ett krossat hopp. Tre nära vänner. Ingen såg vart personen hon en gång var tagit vägen, hennes hjärta förlorade sin personlighet med han som förstört. Dom brukade svära högt för sig själva och skrika ut att dom hatade honom, hatade honom för att han rivit sönder henne, hatade honom för att han inte brydde sig om den person som var hela deras värld. Tre nära vänner. Dom försökte men kunde inte förstå hennes smärta, hon härdade bort gråten i halsen men förblev trasig, ohel. Hon hade inte önskat honom från början, hon hade aldrig saknat någon som skulle röra vid hennes röda läppar och somna bredvid henne varje natt. Nu åt saknaden efter hans närvaro upp henne inifrån och ut, förstörde hennes glädje som tappade sin förmåga att andas. Tre nära vänner. Dom fortsatte att försöka, för dom ville inget hellre än att se henne le igen. Och hon försökte med dom, försökte att hitta tillbaka till kunskapen att skratta. För dom var fortfarande dom fyra, bara med lite borttappad glädje och ett förstört hjärta.
''Jag är en dålig kille, för jag saknar henne inte ens. Jag är en dålig kille, som krossat hennes hjärta.''
''Har du någonsin älskat någon, så mycket så att ditt hjärta skriker efter någon sorts styrka, och veta att personen inte alls älskar dig, överhuvudtaget, inte ens med en liten del?''
Tre nära vänner. Alla brukade se henne som den där glada tjejen som skrattade tills det inte fanns något stopp, något inom henne fortsatte att sprida någon sorts stämning som gjorde världen hel och ren igen. Hon såg upp till dom, och dom såg upp till henne. Världen var deras, rakt framför deras fötter, rakt framför deras andetag som stärktes tillsammans. Tre nära vänner. Hon var den smartare, hon som brukade kunna sitta och klura ut lösningar till problem som vred om deras värld och bara ställde till med krossade hopp. Hon kom alltid med svar, ordnade, byggde upp det som rivits ner. Det krävdes mycket för att hon skulle lägga sig på kvällarna med något som åt upp henne inombords, det krävdes mer än mycket för att hon skulle gråta medan hon skickar sms till dom och skriva att ''jag orkar inte mer.'' Tre nära vänner. Dom lovade varandra att stå där, tillsammans, förenade. Inget rev ner dom, hon brukade skratta och säga att dom var ''inte dom tre, utan dom fyra musketörerna.'' Och kanske var det precis så, dom föll tillsammans och därför var det lättare att ta sig upp, för dom var ju inte själva. inte bara två, och nej, inte bara tre. Utan fyra, fyra stycken som stärkte varandra. Tre nära vänner. Hon träffade honom, han som tog hennes syre och förvandlade det till något helt annat, något som först kunde kallas för en stärkt lycka. Dom såg att hon blev hel, mer hel än vad hon varit innan, och det gav dom glädje. För hon skrattade ännu högre, lyckligare, livligare. Tre nära vänner. Dom grät med henne när han svek, dom log med henne när han helade. Hon var kär, förlorad i något som sprang snabbare än alkohol genom hennes kropp. Tre nära vänner. Dom ringde när dom fick höra att han lämnat, kastat bort henne som om hon varit en soppåse som legat för länge under diskhon i köket. Hon svarade inte, hade begravt sig under täcket, inte skrattat på flera dygn, inte klurat ut någon lösning till problemet som bara ställt till med ett krossat hopp. Tre nära vänner. Ingen såg vart personen hon en gång var tagit vägen, hennes hjärta förlorade sin personlighet med han som förstört. Dom brukade svära högt för sig själva och skrika ut att dom hatade honom, hatade honom för att han rivit sönder henne, hatade honom för att han inte brydde sig om den person som var hela deras värld. Tre nära vänner. Dom försökte men kunde inte förstå hennes smärta, hon härdade bort gråten i halsen men förblev trasig, ohel. Hon hade inte önskat honom från början, hon hade aldrig saknat någon som skulle röra vid hennes röda läppar och somna bredvid henne varje natt. Nu åt saknaden efter hans närvaro upp henne inifrån och ut, förstörde hennes glädje som tappade sin förmåga att andas. Tre nära vänner. Dom fortsatte att försöka, för dom ville inget hellre än att se henne le igen. Och hon försökte med dom, försökte att hitta tillbaka till kunskapen att skratta. För dom var fortfarande dom fyra, bara med lite borttappad glädje och ett förstört hjärta.
''Jag är en dålig kille, för jag saknar henne inte ens. Jag är en dålig kille, som krossat hennes hjärta.''
natten är ung och jag ligger vaken, kan inte mer på texten förutom att hon sjunger att hon är högt över molnen och att hon tror att hon faller. +
''Natten är ung och jag ligger vaken,
något bla bla bla, jag är högt över molnen.'
Fett jävla högt över molnen är jag.
Jag tror att jag faller.''
Han andades ut.
''Jag älskar dig, det vet du?''
Hans händer rörde vid hennes hårfäste, hennes solbränna hade lämnat en vit kant längs hårrötternas början. Hon öppnade ögonen, suckade lite tyst och slog ihop ögonlocken igen.
''Nej.''
Hon tog sig ur hans famn, drog åt sig sandalerna som låg en halvmeter ifrån deras filt på stranden som givit dess sand en nu kylig yta, slängde inte ens en blick mot honom innan hon gick iväg en liten bit. Hon stannade upp, balanserade på ena foten som sjönk ytterligare i sanden medan hon försökte få på sig ena sandalen på den fria foten som flög i luften.
''Varför inte?''
Hans röst fick henne att sänka ner foten, återfå balansen och dra undan en hårslinga som blåste framför hennes läppar. Hon blundade igen, kände hur hennes hårstrån på bara armarna reste sig av kyla.
''Jag vill inte tro på det, för jag är less på att bli besviken. Det är bättre att jag inte förväntar mig något alls, överhuvudtaget.''
Hon vände sig om, fortfarande med ett stadigt grepp om den ena sandalen som ännu inte fått placerats på den andra foten, och mötte hans blick, andades in.
''Och hade du älskat mig, så hade du aldrig ens tänkt tanken på att lämna mig från första början.''
Han tystnade, det syntes att han skämdes trots att han försökte bygga upp ett annat ansikte för att lura omvärlden som redan placerat honom på plats. Hon lade huvudet på sned, studerade varje rörelse han gjorde. Hennes hjärta slog sönder henne inombords, lämnade skavsår som var omöjliga att plåstra om.
''Och just därför tror jag inte på att du älskar mig.''
Hon vände sig om igen, tog snabbt på sig den andra sandalen, svalde en hård klump och började gå igen. Inom henne skrek en röst att ''vänd om, vänd om'' samtidigt som den överröstades då och då av en annan som bad att ''kom igen, ge han en till chans.'' Hon började gråta, bet sig i underläppen och viskade till sig själv att ''skärp dig för i helvete.'' Han sa ingenting, hon ville egentligen vända om, springa tillbaka, lägga sig i hans famn och andas in hans närvaro. Hennes bett om underläppen blev hårdare, hon blundade hårdare och försökta locka fram den svaga rösten långt inom henne som lugnt sa att ''fortsätt gå.'' Klumpen i magen fick en större massa, spred sig som en förkylning på ett dagis, skakade om hennes kropp. Hon ville höra hans röst, ville höra honom be henne att komma tillbaka, ville höra honom fortsätta försöka, kämpa, för henne. När tystnaden återigen nådde hennes trumhinna, stärktes hennes val att fortsätta gå.
''Natten är ung och jag ligger vaken,
något bla bla bla, jag är högt över molnen.
Fett jävla högt över molnen är jag.
Jag tror att jag faller.
Men natten är ju ung, så det gör fan inte så mycket.''
något bla bla bla, jag är högt över molnen.'
Fett jävla högt över molnen är jag.
Jag tror att jag faller.''
Han andades ut.
''Jag älskar dig, det vet du?''
Hans händer rörde vid hennes hårfäste, hennes solbränna hade lämnat en vit kant längs hårrötternas början. Hon öppnade ögonen, suckade lite tyst och slog ihop ögonlocken igen.
''Nej.''
Hon tog sig ur hans famn, drog åt sig sandalerna som låg en halvmeter ifrån deras filt på stranden som givit dess sand en nu kylig yta, slängde inte ens en blick mot honom innan hon gick iväg en liten bit. Hon stannade upp, balanserade på ena foten som sjönk ytterligare i sanden medan hon försökte få på sig ena sandalen på den fria foten som flög i luften.
''Varför inte?''
Hans röst fick henne att sänka ner foten, återfå balansen och dra undan en hårslinga som blåste framför hennes läppar. Hon blundade igen, kände hur hennes hårstrån på bara armarna reste sig av kyla.
''Jag vill inte tro på det, för jag är less på att bli besviken. Det är bättre att jag inte förväntar mig något alls, överhuvudtaget.''
Hon vände sig om, fortfarande med ett stadigt grepp om den ena sandalen som ännu inte fått placerats på den andra foten, och mötte hans blick, andades in.
''Och hade du älskat mig, så hade du aldrig ens tänkt tanken på att lämna mig från första början.''
Han tystnade, det syntes att han skämdes trots att han försökte bygga upp ett annat ansikte för att lura omvärlden som redan placerat honom på plats. Hon lade huvudet på sned, studerade varje rörelse han gjorde. Hennes hjärta slog sönder henne inombords, lämnade skavsår som var omöjliga att plåstra om.
''Och just därför tror jag inte på att du älskar mig.''
Hon vände sig om igen, tog snabbt på sig den andra sandalen, svalde en hård klump och började gå igen. Inom henne skrek en röst att ''vänd om, vänd om'' samtidigt som den överröstades då och då av en annan som bad att ''kom igen, ge han en till chans.'' Hon började gråta, bet sig i underläppen och viskade till sig själv att ''skärp dig för i helvete.'' Han sa ingenting, hon ville egentligen vända om, springa tillbaka, lägga sig i hans famn och andas in hans närvaro. Hennes bett om underläppen blev hårdare, hon blundade hårdare och försökta locka fram den svaga rösten långt inom henne som lugnt sa att ''fortsätt gå.'' Klumpen i magen fick en större massa, spred sig som en förkylning på ett dagis, skakade om hennes kropp. Hon ville höra hans röst, ville höra honom be henne att komma tillbaka, ville höra honom fortsätta försöka, kämpa, för henne. När tystnaden återigen nådde hennes trumhinna, stärktes hennes val att fortsätta gå.
''Natten är ung och jag ligger vaken,
något bla bla bla, jag är högt över molnen.
Fett jävla högt över molnen är jag.
Jag tror att jag faller.
Men natten är ju ung, så det gör fan inte så mycket.''
det här är till alla er. (your heart is stronger than you think.) +
Blogginlägg, 20 juni, 2012, 21:13.
Rubrik: ''Det här är till alla er.''
Och det här är till alla er som blöder inombords så pass mycket så att ni tror att det aldrig finns något slut. Ni som gråter er till sömns och saknar personen som brukade kyssa dig på pannan och säga att ''det ordnar sig.'' Och ni som aldrig kan få ett stopp på er smärta som vägrar ge upp och lämna din kropp för att den håller ett alldeles för hårt grepp om personen som du älskar, nästan älskar så mycket att det känns som om du dör. (Ni som hela tiden försökt att få tillbaka er kärlek som förändrade era liv, ni som hela tiden försökt att rädda er själva från att gå under totalt.) Och ni som sätter på alldeles för krångliga kärlekslåtar som rör om era huvuden alldeles för mycket, ni som ignorerar att svara på frågan ''hur är det idag?'' och ni som inte klarar av att se hen som krossade ditt hjärta, bit för bit. Och ni som tvingar fram det där leendet som ska bygga upp en bild inför andra om att du klarat dig hyffsat, om att du inte är den som lider, om att du aldrig legat vaken på natten och bett för dig själv om att få en andra chans.
Det här är till alla er som älskade av hela era hjärtan, och hela tiden gav av hela eran själ. Ni som inte bara delade, utan gav, gav så mycket till hen som du såg som hela din värld, alla dina andetag, din puls. Och ni som skriker ut att ''kärlek suger'' fastän ni älskar det och hellre av något annat vill få en chans att uppleva det igen, ni som älskar så mycket så att ni hatar er själva, och ni som slår ner er själva som en hammare slår ner en hjälplös spik som kämpar för att få stå kvar. (Ni som aldrig längre kan lyssna på era favoritlåtar för dom skriker hens namn, ni som blir våldtagna av drömmarna där hen står framför er och fortsätter att kyssa er som om det aldrig existerat något slut.) Och ni som har en alldeles för hög halt av kärlek för hen för att kunna förstå vad som är bäst för er själva, ni som sliter för att få tillbaka istället för att få gå vidare, och ni som säger att tiden inte alls kommer läka några som helst sår.
Och det här är till alla er som är rädda för att verkligheten ska förstöra ditt hjärta igen, ni som tar avstånd för att skydda det enda som ni kan sätta en egenrätt på, och ni som känner er missförstådda, övergivna och bortglömda. (Ni som aldrig någonsin ville sluta andas bredvid hen, ni som aldrig kunde inse det som verkligheten knackade på och berättade.) Och ni som gråter varje gång då alkoholen dansar igenom er kropp, ni som vaknar upp varje morgon med en känsla av att allt som någonsin levt blivit dött, och ni som blir irriterade på dom som hur enkelt som helst, bara säger att ''släpp det.''
Det här är till er, ni som hatar saknaden som omfamnar er kropp. Ni är inte ensamma om att gråta er till sömns, ni är inte ensamma om att älska så mycket så att det känns som om ni dör. Ni är inte ensamma om att vilja skrika ut att ''inget kommer fan bli bra,'' ni är inte ensamma om att tro på att livet hastigt nådde sitt slut. (Ni är inte ensamma om att inte kunna sova i lugn och ro, ni är inte ensamma om att inte alls kunna släppa och gå vidare.) Och det här är till er, ni som älskar så mycket att ni hatar er själva. Ni är aldrig ensamma om att blöda inombords och vilja spendera dagen till att låta floden bakom ögonlocken rinna ut, och ni är aldrig ensamma om att slå ner ert eget värde tills det äter upp er inifrån och ut. Ni är aldrig dom enda som sätter sig i ett hörn på festen och gråter tills det inte finns någon vätska kvar i er kropp, ni är aldrig dom enda som tvekar på om ni någonsin kommer kunna se någon annan på samma sätt, och ni är aldrig dom enda som vaknar upp med känslan av att inget som helst hopp finns kvar.
Det här är till er, ni som önskar mer än någonsin att ni kunde släppa. För det blir bättre, tiden kommer läka era sår om ni tillåter den och om ni samarbetar med den. För det blir bättre, ni kommer ångra att ni slog ner ert värde som om det vore värdelöst, och ni kommer bygga upp det där arbetsbygget inom er själva som ni tidigare rev ner. För det blir bättre, era drömmar kommer renas från våldtäkterna, ert berusade jag kommer bli fritt från gråt, era ögonlock kommer befrias från floden som bankar och skriker på där bakom, erat hat mot ert eget hjärta kommer försvinna. För det blir bättre, ni kommer växa som personer och bli starkare än någonsin. För det blir bättre, ni kommer inse att ni kommer hitta någon som älskar er lika mycket tillbaka. För det blir faktiskt bättre, ni kommer inse att hade det varit menat att bli, så hade det blivit.
Det här är till alla er, ni som kämpar.
Rubrik: ''Det här är till alla er.''
Och det här är till alla er som blöder inombords så pass mycket så att ni tror att det aldrig finns något slut. Ni som gråter er till sömns och saknar personen som brukade kyssa dig på pannan och säga att ''det ordnar sig.'' Och ni som aldrig kan få ett stopp på er smärta som vägrar ge upp och lämna din kropp för att den håller ett alldeles för hårt grepp om personen som du älskar, nästan älskar så mycket att det känns som om du dör. (Ni som hela tiden försökt att få tillbaka er kärlek som förändrade era liv, ni som hela tiden försökt att rädda er själva från att gå under totalt.) Och ni som sätter på alldeles för krångliga kärlekslåtar som rör om era huvuden alldeles för mycket, ni som ignorerar att svara på frågan ''hur är det idag?'' och ni som inte klarar av att se hen som krossade ditt hjärta, bit för bit. Och ni som tvingar fram det där leendet som ska bygga upp en bild inför andra om att du klarat dig hyffsat, om att du inte är den som lider, om att du aldrig legat vaken på natten och bett för dig själv om att få en andra chans.
Det här är till alla er som älskade av hela era hjärtan, och hela tiden gav av hela eran själ. Ni som inte bara delade, utan gav, gav så mycket till hen som du såg som hela din värld, alla dina andetag, din puls. Och ni som skriker ut att ''kärlek suger'' fastän ni älskar det och hellre av något annat vill få en chans att uppleva det igen, ni som älskar så mycket så att ni hatar er själva, och ni som slår ner er själva som en hammare slår ner en hjälplös spik som kämpar för att få stå kvar. (Ni som aldrig längre kan lyssna på era favoritlåtar för dom skriker hens namn, ni som blir våldtagna av drömmarna där hen står framför er och fortsätter att kyssa er som om det aldrig existerat något slut.) Och ni som har en alldeles för hög halt av kärlek för hen för att kunna förstå vad som är bäst för er själva, ni som sliter för att få tillbaka istället för att få gå vidare, och ni som säger att tiden inte alls kommer läka några som helst sår.
Och det här är till alla er som är rädda för att verkligheten ska förstöra ditt hjärta igen, ni som tar avstånd för att skydda det enda som ni kan sätta en egenrätt på, och ni som känner er missförstådda, övergivna och bortglömda. (Ni som aldrig någonsin ville sluta andas bredvid hen, ni som aldrig kunde inse det som verkligheten knackade på och berättade.) Och ni som gråter varje gång då alkoholen dansar igenom er kropp, ni som vaknar upp varje morgon med en känsla av att allt som någonsin levt blivit dött, och ni som blir irriterade på dom som hur enkelt som helst, bara säger att ''släpp det.''
Det här är till er, ni som hatar saknaden som omfamnar er kropp. Ni är inte ensamma om att gråta er till sömns, ni är inte ensamma om att älska så mycket så att det känns som om ni dör. Ni är inte ensamma om att vilja skrika ut att ''inget kommer fan bli bra,'' ni är inte ensamma om att tro på att livet hastigt nådde sitt slut. (Ni är inte ensamma om att inte kunna sova i lugn och ro, ni är inte ensamma om att inte alls kunna släppa och gå vidare.) Och det här är till er, ni som älskar så mycket att ni hatar er själva. Ni är aldrig ensamma om att blöda inombords och vilja spendera dagen till att låta floden bakom ögonlocken rinna ut, och ni är aldrig ensamma om att slå ner ert eget värde tills det äter upp er inifrån och ut. Ni är aldrig dom enda som sätter sig i ett hörn på festen och gråter tills det inte finns någon vätska kvar i er kropp, ni är aldrig dom enda som tvekar på om ni någonsin kommer kunna se någon annan på samma sätt, och ni är aldrig dom enda som vaknar upp med känslan av att inget som helst hopp finns kvar.
Det här är till er, ni som önskar mer än någonsin att ni kunde släppa. För det blir bättre, tiden kommer läka era sår om ni tillåter den och om ni samarbetar med den. För det blir bättre, ni kommer ångra att ni slog ner ert värde som om det vore värdelöst, och ni kommer bygga upp det där arbetsbygget inom er själva som ni tidigare rev ner. För det blir bättre, era drömmar kommer renas från våldtäkterna, ert berusade jag kommer bli fritt från gråt, era ögonlock kommer befrias från floden som bankar och skriker på där bakom, erat hat mot ert eget hjärta kommer försvinna. För det blir bättre, ni kommer växa som personer och bli starkare än någonsin. För det blir bättre, ni kommer inse att ni kommer hitta någon som älskar er lika mycket tillbaka. För det blir faktiskt bättre, ni kommer inse att hade det varit menat att bli, så hade det blivit.
Det här är till alla er, ni som kämpar.
hon gråter ju fan bara i regnet, så baby, du kan ta av dig ditt jävla regnställ. +
Söndag, 11 november, 2009, 00:43.
''Hej, jag orkar inte försöka längre. Du valde att inte se, så jag fattar fan inte varför jag fortsatt att försöka ändra på det. Hade någonting överhuvudtaget varit på riktigt, så hade du aldrig valt att inte se. Avslutar inte det här smset med ett ''vi hörs,'' för det gör vi inte. Hejdå.''
Hon har suttit med en vodkaflaska ståendes bredvid en förpackning med värktabletter flera kvällar i rad. (Du såg aldrig, vägrade ta dig den lilla tiden att se.) Hennes andetag har blivit tyngre varje gång hon rört med sina darrande fingertoppar på flaskans etikett. Och det blev så, det blev så att hon tog några klunkar av den rena spriten för att förbereda sig på att svälja två, tre eller fyra tabletter kort därefter. Längre kom hon aldrig, längre än själva förberedelsen kom hon aldrig. (Du fattade aldrig, vägrade ta dig den lilla tiden att förstå.) Så på dom där kvällarna blev hon för full, där hon satt ensam i sängen på sitt rum. Men värktabletterna rörde hon aldrig, lät dom ligga och vila i sin förpackning. Varje morgon efter, då bakfyllan åt upp hennes enda ork att ställa sig upp på hennes bara ben, kunde hon inte låta bli att känna hur en liten, liten del av stolthet omringade henne som en sorts värme. Återigen hade hon överlevt, bara genom att låta tabletterna sova för sig själv. (Du brydde dig aldrig, vägrade ta dig den lilla tiden att bry dig.) Ibland hade hon skickat fyllesms till dig, alldeles för många, om att hon grät, grät för sig själv i sängen där hon satt. Ibland skrev hon också att hon tänkte ta livet av sig, att hon bara var några steg ifrån. Du tog det aldrig på allvar, och varje gång hon insåg att du aldrig förstod att hon satt där med en spritflaska som var halvfull och en förpackning med värktabletter som låg strax bredvid, så tog hon en klunk till, förberedde sig igen. Hon tog aldrig det där steget att svälja tabletterna, utan somnade alltid med en för hög halt av alkohol som sprang igenom hennes kropp. (Du såg aldrig, vägrade ta dig den lilla tiden att se.) Varje morgon efteråt ångrade hon dom där alldeles för många smsen som du fått mottagit, och hon brukade skriva ett kort och enkelt ''förlåt.'' Hon kände sig som den minsta människan i världen, som sjönk i nivå mer och mer efter varje dag. (Du fattade aldrig, vägrade ta dig den lilla tiden att förstå.) Och en kall höstkväll i november, dränkte hon sitt blod i ännu ett lager av alkohol. Tabletterna hade hon lagt i en byrålåda, långt ifrån hennes position vid sängen. Hon var för onykter för att kunna ställa sig upp utan någon hjälp, hon var för onykter för att sitta och göra ingenting. (Du brydde dig aldrig, vägrade ta dig den lilla tiden att bry dig.) Ännu en gång skickade hon sms till dig, och ännu en gång vaknade hon upp nästa dag helt omedvetandes om vad hennes kropp gjort några timmar innan hennes sömn. Och hon ångrade aldrig smsen den här gången, skickade aldrig ett ''förlåt.'' Spritflaskan hade en mycket lägre vätskenivå, och hon hällde ut alkoholen som dansade ner i avloppet.
Söndag, 11 november, 2009, 00:44
''Jag är full och du kanske inte kommer ta mina sms på allvar den här gången heller. Men även om jag är så jävla full som jag är, så ångrar jag inte dom senaste smsen. Förvänta dig inga fler sms, det här är mitt sista.'' ''So when will I wake up and scream no way, no way, no way?''
''Hej, jag orkar inte försöka längre. Du valde att inte se, så jag fattar fan inte varför jag fortsatt att försöka ändra på det. Hade någonting överhuvudtaget varit på riktigt, så hade du aldrig valt att inte se. Avslutar inte det här smset med ett ''vi hörs,'' för det gör vi inte. Hejdå.''
Hon har suttit med en vodkaflaska ståendes bredvid en förpackning med värktabletter flera kvällar i rad. (Du såg aldrig, vägrade ta dig den lilla tiden att se.) Hennes andetag har blivit tyngre varje gång hon rört med sina darrande fingertoppar på flaskans etikett. Och det blev så, det blev så att hon tog några klunkar av den rena spriten för att förbereda sig på att svälja två, tre eller fyra tabletter kort därefter. Längre kom hon aldrig, längre än själva förberedelsen kom hon aldrig. (Du fattade aldrig, vägrade ta dig den lilla tiden att förstå.) Så på dom där kvällarna blev hon för full, där hon satt ensam i sängen på sitt rum. Men värktabletterna rörde hon aldrig, lät dom ligga och vila i sin förpackning. Varje morgon efter, då bakfyllan åt upp hennes enda ork att ställa sig upp på hennes bara ben, kunde hon inte låta bli att känna hur en liten, liten del av stolthet omringade henne som en sorts värme. Återigen hade hon överlevt, bara genom att låta tabletterna sova för sig själv. (Du brydde dig aldrig, vägrade ta dig den lilla tiden att bry dig.) Ibland hade hon skickat fyllesms till dig, alldeles för många, om att hon grät, grät för sig själv i sängen där hon satt. Ibland skrev hon också att hon tänkte ta livet av sig, att hon bara var några steg ifrån. Du tog det aldrig på allvar, och varje gång hon insåg att du aldrig förstod att hon satt där med en spritflaska som var halvfull och en förpackning med värktabletter som låg strax bredvid, så tog hon en klunk till, förberedde sig igen. Hon tog aldrig det där steget att svälja tabletterna, utan somnade alltid med en för hög halt av alkohol som sprang igenom hennes kropp. (Du såg aldrig, vägrade ta dig den lilla tiden att se.) Varje morgon efteråt ångrade hon dom där alldeles för många smsen som du fått mottagit, och hon brukade skriva ett kort och enkelt ''förlåt.'' Hon kände sig som den minsta människan i världen, som sjönk i nivå mer och mer efter varje dag. (Du fattade aldrig, vägrade ta dig den lilla tiden att förstå.) Och en kall höstkväll i november, dränkte hon sitt blod i ännu ett lager av alkohol. Tabletterna hade hon lagt i en byrålåda, långt ifrån hennes position vid sängen. Hon var för onykter för att kunna ställa sig upp utan någon hjälp, hon var för onykter för att sitta och göra ingenting. (Du brydde dig aldrig, vägrade ta dig den lilla tiden att bry dig.) Ännu en gång skickade hon sms till dig, och ännu en gång vaknade hon upp nästa dag helt omedvetandes om vad hennes kropp gjort några timmar innan hennes sömn. Och hon ångrade aldrig smsen den här gången, skickade aldrig ett ''förlåt.'' Spritflaskan hade en mycket lägre vätskenivå, och hon hällde ut alkoholen som dansade ner i avloppet.
Söndag, 11 november, 2009, 00:44
''Jag är full och du kanske inte kommer ta mina sms på allvar den här gången heller. Men även om jag är så jävla full som jag är, så ångrar jag inte dom senaste smsen. Förvänta dig inga fler sms, det här är mitt sista.'' ''So when will I wake up and scream no way, no way, no way?''
återblick i arkivet, för snart en månad sedan skrev jag detta;
''Cause you've been hurt before, I can see it in your eyes, you try to smile it away, some things you can't disguise.''
Och det är som att andas med gränser, för att du fick svårt att andas när den du delade andetagen med inte längre står bredvid. Det är som att det tar stopp, någonstans i lungorna, som om syret vägrar strömma vidare. Det är som om kroppen står i chock. Paralyserad. (You turned out the lights, now I'm paralyzed.) Och det är som att försöka röra foten när den fått sockerdricka. Det svider, det gör ont, helst av allt vill du att det ska försvinna, för du kan ju knappt gå, du kan inte stödja dig på foten. För det gör ont, det svider, helst av allt vill du att allt ska försvinna, för du vill kunna gå utan att kroppen skriker emot, du vill kunna stödja dig på andetagen som ger dig syre. Och till sist slappnar du av i foten, för du vet att sockerdrickan tynar bort med tiden. Det lönar sig inte att röra på den och långsamt få panik över att det inte försvinner. För det får göra ont, det får svida som om det knappt fanns något värre för stunden, det får vara svårt att kunna gå, det får vara svårt att stödja sig på kroppen. För istället att röra om allt ännu mer i kroppen genom att skapa panik som egentligen bara äter upp ännu mer av hjärtat, så försöker vi låta det tyna bort av sig själv. Lite i taget, även om det svider som ett helvete. (Jag ber till Gud och jag tackar han för att han gör så du orkar.) För den där smärtan kan äta upp dig, och du kan svära över att tiden känns som en scen ur en actionfilm där allt går i slowmotion. Och det är okej, för det tynar bort, någon gång tynar det bort, även om det känns som en omöjlighet. (Du har kämpat för länge, jag ser det klart.) Och det känns som om ditt hjärta brinner upp av för mycket övergiven kärlek. Allt vi egentligen vill är att bli räddade, men ibland måste vi rädda oss själva. (Torka dina tårar, jag vill se dig le för mig igen.)
''Och jag kan säga att jag saknar dig, men jag är säker på att det inte alls spelar någon roll.'' Jag tillåter dig att se mig brinna för jag önskar att du är den som kommer rädda mig från att bli till aska. +
Och det är som att andas med gränser, för att du fick svårt att andas när den du delade andetagen med inte längre står bredvid. Det är som att det tar stopp, någonstans i lungorna, som om syret vägrar strömma vidare. Det är som om kroppen står i chock. Paralyserad. (You turned out the lights, now I'm paralyzed.) Och det är som att försöka röra foten när den fått sockerdricka. Det svider, det gör ont, helst av allt vill du att det ska försvinna, för du kan ju knappt gå, du kan inte stödja dig på foten. För det gör ont, det svider, helst av allt vill du att allt ska försvinna, för du vill kunna gå utan att kroppen skriker emot, du vill kunna stödja dig på andetagen som ger dig syre. Och till sist slappnar du av i foten, för du vet att sockerdrickan tynar bort med tiden. Det lönar sig inte att röra på den och långsamt få panik över att det inte försvinner. För det får göra ont, det får svida som om det knappt fanns något värre för stunden, det får vara svårt att kunna gå, det får vara svårt att stödja sig på kroppen. För istället att röra om allt ännu mer i kroppen genom att skapa panik som egentligen bara äter upp ännu mer av hjärtat, så försöker vi låta det tyna bort av sig själv. Lite i taget, även om det svider som ett helvete. (Jag ber till Gud och jag tackar han för att han gör så du orkar.) För den där smärtan kan äta upp dig, och du kan svära över att tiden känns som en scen ur en actionfilm där allt går i slowmotion. Och det är okej, för det tynar bort, någon gång tynar det bort, även om det känns som en omöjlighet. (Du har kämpat för länge, jag ser det klart.) Och det känns som om ditt hjärta brinner upp av för mycket övergiven kärlek. Allt vi egentligen vill är att bli räddade, men ibland måste vi rädda oss själva. (Torka dina tårar, jag vill se dig le för mig igen.)
''Och jag kan säga att jag saknar dig, men jag är säker på att det inte alls spelar någon roll.'' Jag tillåter dig att se mig brinna för jag önskar att du är den som kommer rädda mig från att bli till aska. +
(''jag vill inte hålla om dig om du vill gå.'') +
Hon slog sönder sin spegelbild och han sov bort dagen för att slippa inse.
Två trasiga hjärtan. Hon grät sig till sömns och försökte tvinga fram ett leende varje morgon när verkligheten knackade på och bad om att få hälsa på. Hennes rödsprängda ögon varnade spegelbilden om att hjärtat blödde alldeles för mycket, och hennes huvud led av den alldeles för stora bristen på sömn. Två trasiga hjärtan. Han tillät sig inte att gråta, bet sig i underläppen när tårarna skrek och bad bakom hans hårt slutna ögonlock under nattens gång. Han rörde inte en min när andra lade deras händer på hans axel för att kolla om hans kropp fortfarande orkade, och han låtsades nästan om att smärta knappt existerade i hans liv. Två trasiga hjärtan. Hon brukade skrika åt sig själv, spotta på sin spegelbild och tappade tron om att hennes värde fortfarande var högt. Hennes försök till att laga hjärtat som blivit avklippt till över miljoner små, små delar slet på hennes energi. Drömmarna om hans röst våldtog hennes enda chans till någon sömn, och hennes föräldrar såg oroligt efter henne när hon klev upp ur sängen på morgonen och tvingade i sig någon frukost. Två trasiga hjärtan. Han spelade ett spel, låtsades inför alla andra att allt var okej, även när han var själv, för att lura sin egen kropp om att det kanske, kanske till och med var så. Hans spegelbild följde hans rörelser och avslöjade inget om hans sköra insida, han grät aldrig och tillät aldrig kroppen att få utlopp för vad som skrek inom honom. Två trasiga hjärtan. Hon fick höra meningar som ''släpp det och gå vidare'' medan hon bara nickade som svar, svalde en hård klump och lade sig på kvällarna med ett ännu större våldtaget hjärta. Hon brukade sätta sig i hörnet av sin säng och vagga sig fram och tillbaka, i ett försök att hålla om sig själv och försöka försäkra sin kropp om att det var okej, det var okej att lida så. Två trasiga hjärtan. Han höll sig undan från ensamheten, drog ut med alldeles för fulla kompisar och fejkade skratt som skulle bekräfta andras tankar om att han kanske mådde bra trots allt. Hans blod dränktes i för stark sprit som egentligen bara rev sönder alla hans påbörjade arbetsbyggen i kroppen, och han fick aldrig pauser från smärtan, som han önskat, när blodådrorna dansade iväg till alkoholens melodi.Två trasiga hjärtan. Båda led av smärtan efter att ha tappat den första som dom byggde upp något med, den första som dom släppte in på en helt djupare nivå, den första som skulle riva sönder deras kroppar itu. Två trasiga hjärtan. Dom visste ingenting om varandra, hade aldrig mött varandras blickar. Ändå skulle dom förstå vartenda ord den andra skulle yttra sig om, förstå varje smärta som sträcker sig ut och ilar på varje kant av kroppen, förstå lidandet som äter upp deras kroppar. Två trasiga hjärtan. Två hjärtan, två hjärnor, två kroppar. Samma smärta.
''I would rather learn what it feels like to burn than feel nothing at all.''
Två trasiga hjärtan. Hon grät sig till sömns och försökte tvinga fram ett leende varje morgon när verkligheten knackade på och bad om att få hälsa på. Hennes rödsprängda ögon varnade spegelbilden om att hjärtat blödde alldeles för mycket, och hennes huvud led av den alldeles för stora bristen på sömn. Två trasiga hjärtan. Han tillät sig inte att gråta, bet sig i underläppen när tårarna skrek och bad bakom hans hårt slutna ögonlock under nattens gång. Han rörde inte en min när andra lade deras händer på hans axel för att kolla om hans kropp fortfarande orkade, och han låtsades nästan om att smärta knappt existerade i hans liv. Två trasiga hjärtan. Hon brukade skrika åt sig själv, spotta på sin spegelbild och tappade tron om att hennes värde fortfarande var högt. Hennes försök till att laga hjärtat som blivit avklippt till över miljoner små, små delar slet på hennes energi. Drömmarna om hans röst våldtog hennes enda chans till någon sömn, och hennes föräldrar såg oroligt efter henne när hon klev upp ur sängen på morgonen och tvingade i sig någon frukost. Två trasiga hjärtan. Han spelade ett spel, låtsades inför alla andra att allt var okej, även när han var själv, för att lura sin egen kropp om att det kanske, kanske till och med var så. Hans spegelbild följde hans rörelser och avslöjade inget om hans sköra insida, han grät aldrig och tillät aldrig kroppen att få utlopp för vad som skrek inom honom. Två trasiga hjärtan. Hon fick höra meningar som ''släpp det och gå vidare'' medan hon bara nickade som svar, svalde en hård klump och lade sig på kvällarna med ett ännu större våldtaget hjärta. Hon brukade sätta sig i hörnet av sin säng och vagga sig fram och tillbaka, i ett försök att hålla om sig själv och försöka försäkra sin kropp om att det var okej, det var okej att lida så. Två trasiga hjärtan. Han höll sig undan från ensamheten, drog ut med alldeles för fulla kompisar och fejkade skratt som skulle bekräfta andras tankar om att han kanske mådde bra trots allt. Hans blod dränktes i för stark sprit som egentligen bara rev sönder alla hans påbörjade arbetsbyggen i kroppen, och han fick aldrig pauser från smärtan, som han önskat, när blodådrorna dansade iväg till alkoholens melodi.Två trasiga hjärtan. Båda led av smärtan efter att ha tappat den första som dom byggde upp något med, den första som dom släppte in på en helt djupare nivå, den första som skulle riva sönder deras kroppar itu. Två trasiga hjärtan. Dom visste ingenting om varandra, hade aldrig mött varandras blickar. Ändå skulle dom förstå vartenda ord den andra skulle yttra sig om, förstå varje smärta som sträcker sig ut och ilar på varje kant av kroppen, förstå lidandet som äter upp deras kroppar. Två trasiga hjärtan. Två hjärtan, två hjärnor, två kroppar. Samma smärta.
''I would rather learn what it feels like to burn than feel nothing at all.''
en video från skolavslutningen;
En video från när jag och Sofia uppträdde på avslutningen. Alltså, vi kan ju ignorera att jag ser hemsk ut, därav anledningen att jag inte ville lägga ut det tidigare, haha. Men äh, huvudsaken ni får höra hur det lät. (Lånat videon från Nicole, http://nicolelodin.blogg.se/)
i've loved and i've lost. (i'll take care of you.) +
Hon såg på dig, och du tittade bort. Även om du gjorde det omedvetet, så högg det som en vass kökskniv i hennes hjärta.
Solen vägrade försvinna bakom gardinen som täckte halva fönstret. Hon sneglade på honom, försökte undvika att få ögonkontakt. För det gjorde ont att möta hans blick, men hon ville se honom, delar av honom, veta att han fortfarande satt där. Han såg inte alls på henne, studerade hans händer som hade börjat rulla tummar. Hon ville fråga varför han slutat studera henne, men hon höll tyst, ville inte besvära. Solen brände på hennes ena halva av ansiktet, hon försökte placera sitt ansikte helt och hållet i skugga, men hon ville inte behöva flytta närmre honom, kände sig ivägen, jobbig, besvärlig. Han ägnade knappt en sekund åt hennes håll, fokuserade bara på hans tummar som rullade snabbare och saktare varannan minut. ''Du älskar mig inte längre, va?'' Hennes ord ekade i rummet, hon andades tyngre efter sitt mod att ha uttalat meningen som var beredd på att klippa hennes hjärta i tusen, nej, miljoner bitar. Han slutade rulla tummarna, såg upp och lät blicken vila mot fönstret. Inte först nu besvärades han också av solen som gav honom en käftsmäll i ansiktet. Hon vågade inte se mot honom, led av tystnaden som han förmedlade henne. Han vände sakta sitt huvud mot henne, försökte söka kontakt, men vred tillbaka efter ett misslyckat försök. ''Tror du att jag inte älskar dig?'' Hon blundade hårt, försökte ta in hans fråga och bearbeta den på ett hyffsat men ändå snabbt sätt. Hon såg på honom, mötte hans blick för första gången på hela den här stunden. ''Det verkar inte så.'' Han stirrade bara på henne, studerade hennes ansiktsuttryck, hennes varje rörelse. ''Varför inte?'' Hon slog bort blicken igen, kände hur saxen närmade hennes hjärta ytterligare. ''Du ser knappt på mig. Du pratar inte med mig, du undviker mig. Är jag så värdelös?'' Han ryckte nästan till av hennes ord, en sax närmade sig också hans hjärta. ''Du är inte värdelös. Du är mitt allt, och jag brinner för dig som jag aldrig brunnit för någon förut. Jag ser inte på dig för jag är rädd för allt jag känner för dig, jag är rädd att du ska vara den som ser bort, jag är rädd att du ska vara den som slutar att älska mig. Jag skulle inte klara det. Därför beter jag mig som den som tar steg bakåt, när det egentligen är jag som vill springa framåt, men jag är bara feg, rädd. Och jag älskar dig, kanske för mycket, men jag älskar dig. Av hela mitt hjärta, och mycket mer.'' Han slutade andas för några sekunder efter sitt uttalande, ställde sig upp och nästan småsprang fram till fönstret. Hon kunde inte låta bli att le, där hon satt kvar på sängen. Han började rulla tummarna igen, drog för gardinen så att solen slapp besvära rummet mer. Han hade aldrig öppnat sig så, aldrig pratat från hjärtat som tidigare skrikit och bett honom att ta steget. Hon klev upp, drog bort en hårslinga som ramlade ner framför hennes ögon, tog några steg och nådde fram till honom. Han kände hennes närvaro bakom hans rygg, började nästan känna hur benen åt upp hans nerver. Hon lutade sig fram, lät sina fuktiga läppar röra vid hans kind. ''Jag älskar dig mer.''
Solen vägrade försvinna bakom gardinen som täckte halva fönstret. Hon sneglade på honom, försökte undvika att få ögonkontakt. För det gjorde ont att möta hans blick, men hon ville se honom, delar av honom, veta att han fortfarande satt där. Han såg inte alls på henne, studerade hans händer som hade börjat rulla tummar. Hon ville fråga varför han slutat studera henne, men hon höll tyst, ville inte besvära. Solen brände på hennes ena halva av ansiktet, hon försökte placera sitt ansikte helt och hållet i skugga, men hon ville inte behöva flytta närmre honom, kände sig ivägen, jobbig, besvärlig. Han ägnade knappt en sekund åt hennes håll, fokuserade bara på hans tummar som rullade snabbare och saktare varannan minut. ''Du älskar mig inte längre, va?'' Hennes ord ekade i rummet, hon andades tyngre efter sitt mod att ha uttalat meningen som var beredd på att klippa hennes hjärta i tusen, nej, miljoner bitar. Han slutade rulla tummarna, såg upp och lät blicken vila mot fönstret. Inte först nu besvärades han också av solen som gav honom en käftsmäll i ansiktet. Hon vågade inte se mot honom, led av tystnaden som han förmedlade henne. Han vände sakta sitt huvud mot henne, försökte söka kontakt, men vred tillbaka efter ett misslyckat försök. ''Tror du att jag inte älskar dig?'' Hon blundade hårt, försökte ta in hans fråga och bearbeta den på ett hyffsat men ändå snabbt sätt. Hon såg på honom, mötte hans blick för första gången på hela den här stunden. ''Det verkar inte så.'' Han stirrade bara på henne, studerade hennes ansiktsuttryck, hennes varje rörelse. ''Varför inte?'' Hon slog bort blicken igen, kände hur saxen närmade hennes hjärta ytterligare. ''Du ser knappt på mig. Du pratar inte med mig, du undviker mig. Är jag så värdelös?'' Han ryckte nästan till av hennes ord, en sax närmade sig också hans hjärta. ''Du är inte värdelös. Du är mitt allt, och jag brinner för dig som jag aldrig brunnit för någon förut. Jag ser inte på dig för jag är rädd för allt jag känner för dig, jag är rädd att du ska vara den som ser bort, jag är rädd att du ska vara den som slutar att älska mig. Jag skulle inte klara det. Därför beter jag mig som den som tar steg bakåt, när det egentligen är jag som vill springa framåt, men jag är bara feg, rädd. Och jag älskar dig, kanske för mycket, men jag älskar dig. Av hela mitt hjärta, och mycket mer.'' Han slutade andas för några sekunder efter sitt uttalande, ställde sig upp och nästan småsprang fram till fönstret. Hon kunde inte låta bli att le, där hon satt kvar på sängen. Han började rulla tummarna igen, drog för gardinen så att solen slapp besvära rummet mer. Han hade aldrig öppnat sig så, aldrig pratat från hjärtat som tidigare skrikit och bett honom att ta steget. Hon klev upp, drog bort en hårslinga som ramlade ner framför hennes ögon, tog några steg och nådde fram till honom. Han kände hennes närvaro bakom hans rygg, började nästan känna hur benen åt upp hans nerver. Hon lutade sig fram, lät sina fuktiga läppar röra vid hans kind. ''Jag älskar dig mer.''
dom kallade henne patetisk, jag strök henne på kinden och viskade att hon var stark. +
Dom brukade se snett mot henne, där hon stod med sin tredje drink i handen den här kvällen.
Tre speglar i badrummet. En stor ovanför handfatet, en mindre på väggen vid sidan om och en liten handspegel som prydligt stod uppställd på en av glashyllorna. Hon brukade ignorera dom två vid sidan om, den stora ovanför handfatet var dessvärre svårare. Den var det första som mötte henne när hon tog ett steg in i badrummet. Ibland brukade hon blunda när hon smög in, vägrade riskera att få en syn. Tre speglar i badrummet. Alla stirrade på henne, viskade åt henne att kolla, studera. Ibland inbillade hon sig att dom skrek åt henne, nästan skrattade. Det var bara hennes fantasi som dansade iväg för långt, men det slet på henne. Tre speglar i badrummet. Den stora visade hela hennes överkropp, visade varje skarpa kant, varje kilo som förlorade existens. Dom mindre visade bara hennes ansikte, studerade varje hörn av hennes utsida. I vissa fall har hon lagt små handdukar över dom, i allra värsta fall, som när hennes hjärta slutat slå i några sekunder och hon verkligen inte orkar mer just den där stunden. Tre speglar i badrummet. Hon använde dom bara när hon la på smink, kletade på lager av mascara på hennes naturligt långa ögonfransar som gav en fin form till hennes mörkbruna, djupa ögon. Resten av tiden i badrummet ansträngde hon sig för att se bort, kunde inte låta bli att känna sig omringad, utstirrad. Hennes revben hade börjat visa sin starka former, hon skämdes och försökte att dölja dom med handduken, fastän hon var väl medveten om att det var bara hon som befann sig i badrummet. Tre speglar i badrummet. Alla visade hennes skarpa yta, ingen försökte att ens ge sig tiden att visa hennes insida. Ibland grät hon sig till sömns på natten och viskade att det var orättvist, att dom aldrig gav sig tiden till det. Tre speglar i badrummet. Dom var orsaken till att hon blandade ut läsken med vodka varje fredagkväll, låtsandes inför alla andra om att hon gjorde det för nöjes skull, precis som dom. Hon döljde sina smala former med slappa tröjor som struntade i att visa upp vad dom tre speglarna i badrummet alltid påpekade. Tre speglar i badrummet. Hon hade ställt undan vågen för att slippa bli påmind om verkligheten som genom fyra siffror skrattade åt henne. Hon hade lärt sig att stå ut med blickar som kollade snett mot henne på hemmafester där hon drack för mycket, hon hade lärt sig att härda bort tårarna som knackade på ögonlocken. Hon trodde dom såg snett på hennes kropp, såg igenom dom slappa tröjorna, såg dom skarpa kanterna på revbenen. Men det faktum att dom stirrade på henne för att hon fick i sig för stora mängder alkohol, slog henne aldrig. För allt hon hade i sitt huvud var dom tre speglarna som våldtog hennes psyke.
Dom brukade viska till varandra att hon var en alkoholist som borde skämmas för sina handlingar. Jag satte mig bredvid henne, ställde undan hennes fjärde drink och viskade att hon var stark som fortfarande orkade. (You are perfect to me.)
Tre speglar i badrummet. En stor ovanför handfatet, en mindre på väggen vid sidan om och en liten handspegel som prydligt stod uppställd på en av glashyllorna. Hon brukade ignorera dom två vid sidan om, den stora ovanför handfatet var dessvärre svårare. Den var det första som mötte henne när hon tog ett steg in i badrummet. Ibland brukade hon blunda när hon smög in, vägrade riskera att få en syn. Tre speglar i badrummet. Alla stirrade på henne, viskade åt henne att kolla, studera. Ibland inbillade hon sig att dom skrek åt henne, nästan skrattade. Det var bara hennes fantasi som dansade iväg för långt, men det slet på henne. Tre speglar i badrummet. Den stora visade hela hennes överkropp, visade varje skarpa kant, varje kilo som förlorade existens. Dom mindre visade bara hennes ansikte, studerade varje hörn av hennes utsida. I vissa fall har hon lagt små handdukar över dom, i allra värsta fall, som när hennes hjärta slutat slå i några sekunder och hon verkligen inte orkar mer just den där stunden. Tre speglar i badrummet. Hon använde dom bara när hon la på smink, kletade på lager av mascara på hennes naturligt långa ögonfransar som gav en fin form till hennes mörkbruna, djupa ögon. Resten av tiden i badrummet ansträngde hon sig för att se bort, kunde inte låta bli att känna sig omringad, utstirrad. Hennes revben hade börjat visa sin starka former, hon skämdes och försökte att dölja dom med handduken, fastän hon var väl medveten om att det var bara hon som befann sig i badrummet. Tre speglar i badrummet. Alla visade hennes skarpa yta, ingen försökte att ens ge sig tiden att visa hennes insida. Ibland grät hon sig till sömns på natten och viskade att det var orättvist, att dom aldrig gav sig tiden till det. Tre speglar i badrummet. Dom var orsaken till att hon blandade ut läsken med vodka varje fredagkväll, låtsandes inför alla andra om att hon gjorde det för nöjes skull, precis som dom. Hon döljde sina smala former med slappa tröjor som struntade i att visa upp vad dom tre speglarna i badrummet alltid påpekade. Tre speglar i badrummet. Hon hade ställt undan vågen för att slippa bli påmind om verkligheten som genom fyra siffror skrattade åt henne. Hon hade lärt sig att stå ut med blickar som kollade snett mot henne på hemmafester där hon drack för mycket, hon hade lärt sig att härda bort tårarna som knackade på ögonlocken. Hon trodde dom såg snett på hennes kropp, såg igenom dom slappa tröjorna, såg dom skarpa kanterna på revbenen. Men det faktum att dom stirrade på henne för att hon fick i sig för stora mängder alkohol, slog henne aldrig. För allt hon hade i sitt huvud var dom tre speglarna som våldtog hennes psyke.
Dom brukade viska till varandra att hon var en alkoholist som borde skämmas för sina handlingar. Jag satte mig bredvid henne, ställde undan hennes fjärde drink och viskade att hon var stark som fortfarande orkade. (You are perfect to me.)
''i can hardly breathe, i've forgotten how to sleep.'' (she doesn't love me.) +
Det bränner. Han håller tyst om det, men det bränner. Hans andetag har aldrig känts så tunga, så svåra. Det är som om saknaden skjuter sönder hans hopp, spottar på hans kamp och sköljer bort hans försök. Och han ler, ler för att slippa svara på frågan hur han mår. För det är lättare att ljuga genom att le, än att ljuga genom att hålla tillbaka floden som retsamt dansar bakom ögonlocken. (Ingen saknar dig så mycket som han gör.) Hans puls slår för dina andetag, hans hjärtslag slår för din puls. Han håller käft, slänger tillbaka orden som han vill uttrycka framför dig, allt han vill säga. För sanningen är att han alltid brunnit för dig, alltid älskat dig med hela sitt hjärta. Och nu håller han tyst om det, vill inte hamna i ännu ett chocktillstånd som får hans hjärta att stanna i några sekunder, efter att ha hört fel svar från dig. (''Älskar du mig?'') Och saknaden efter dina andetag bredvid honom sliter sönder hans syre. Hans chanser att få resa sig upp förstörs av din röst som våldtar hans drömmar på nätterna. (Du var hans syre, nu är du hans heroin.) Och han vet att han måste släppa taget, för hur mycket han än vill ha dig, andas med dig, röra vid dina fuktiga läppar, så förstörs hans kropp. För hade du älskat honom, hade du aldrig släppt taget. Och han är förstörd, men leker hel inför alla andra. Han är trasig, men leker läkt inför alla andra. För meningen han har hört för länge nu, ger inte hans hjärta en enda chans att återhämta sig. (''Du är bara sjutton år.'') Ja. Men det gör lika ont för det.
och han älskade henne, som glömde hur man älskade honom. +
För det tog stopp, någonstans bland lungorna. Syret hittade inte en väg, kunde inte komma fram. För det tog stopp, någonstans bland lungorna som hamnat i chocktillstånd efter kärleken som glömt bort vem han var.
Och han var en sån som orkade, fastän allt sa emot. Kanske för att hans hjärta vägrade se sin andra del försvinna, men kanske också för att han hade lovat att orka när allt sa emot, både för sig själv, men också för sin andra halva. När vet man att det är dags att släppa? När vet man att det är dags att försöka gå vidare? Och svaret är, när den ena halvan tydligt säger att ''det här är över, det här är slut.'' För det går att kämpa, det går att orka, när båda vill, när båda är villiga att försöka. Och jag brukar säga, att det är aldrig rätt att en person ska behöva kämpa för två personers skull. För det handlar om att ta hand om det hjärta du tog emot. Ville du inte ta hand om det, så skulle du aldrig tagit emot det. Och det handlar om att säga till, säga till när ditt hjärta inte brinner lika mycket för den andra längre. För hjärtat behöver veta när det inte har en lika stor betydelse längre, så det kan släppa, knyta upp repen, och gå vidare.
Han fick aldrig höra att det var över från sin andra halva. Kanske var det därför han fortsatte, kämpade för att vinna tillbaka det hjärtat som han fann tidigare. Och han stod ut, stod ut med att känna dom tomma blickarna, stod ut med att brinna sönder inombords. För han älskade så mycket att det sprängdes inom honom. Vet ni hur det känns att se på någon, älska personen så mycket att du har svårt att somna på nätterna, och känna, nästan se, hur personen inte alls har samma känslor? Vet ni hur det känns? Och han stod ut. Vande sig, härdade. För han hade lovat sitt blod, sin puls, att alltid hitta en väg tillbaka till hennes hjärta. Men främst hade han lovat hennes blod, hennes puls, att alltid hitta den där vägen tillbaka. (I vow to love you, and no matter what challenges might carry us apart, we will always find a way bach to each other.) Och vi ger löften, lovar andras hjärtan att saker kommer hålla ihop, finnas kvar. Vi får lära oss att leva med att allt inte kan hålla ihop, allt kan inte finnas kvar även om det en gång gavs ett löfte om det. Han gav aldrig upp, för hon bröt aldrig löftet, inte rakt av. Hon glömde det bara, glömde vad hennes hjärta lovat. (I vow to live within the warmth of your heart and always call it home.) Och han fortsatte slita sig igenom kampen att hjälpa hennes hjärta att komma ihåg. För han hade gett ett löfte, ett löfte han varken glömt eller brutit.
Och han var en sån som orkade, fastän allt sa emot. Kanske för att han vägrade bryta sitt löfte, men kanske också för att han lyssnade till hennes löfte om att hennes hem alltid skulle vara hos honom. Hon hade inte flyttat hemifrån, hon hade bara gått vilse.
Can a once in a lifetime love find a second chance? +
Och han var en sån som orkade, fastän allt sa emot. Kanske för att hans hjärta vägrade se sin andra del försvinna, men kanske också för att han hade lovat att orka när allt sa emot, både för sig själv, men också för sin andra halva. När vet man att det är dags att släppa? När vet man att det är dags att försöka gå vidare? Och svaret är, när den ena halvan tydligt säger att ''det här är över, det här är slut.'' För det går att kämpa, det går att orka, när båda vill, när båda är villiga att försöka. Och jag brukar säga, att det är aldrig rätt att en person ska behöva kämpa för två personers skull. För det handlar om att ta hand om det hjärta du tog emot. Ville du inte ta hand om det, så skulle du aldrig tagit emot det. Och det handlar om att säga till, säga till när ditt hjärta inte brinner lika mycket för den andra längre. För hjärtat behöver veta när det inte har en lika stor betydelse längre, så det kan släppa, knyta upp repen, och gå vidare.
Han fick aldrig höra att det var över från sin andra halva. Kanske var det därför han fortsatte, kämpade för att vinna tillbaka det hjärtat som han fann tidigare. Och han stod ut, stod ut med att känna dom tomma blickarna, stod ut med att brinna sönder inombords. För han älskade så mycket att det sprängdes inom honom. Vet ni hur det känns att se på någon, älska personen så mycket att du har svårt att somna på nätterna, och känna, nästan se, hur personen inte alls har samma känslor? Vet ni hur det känns? Och han stod ut. Vande sig, härdade. För han hade lovat sitt blod, sin puls, att alltid hitta en väg tillbaka till hennes hjärta. Men främst hade han lovat hennes blod, hennes puls, att alltid hitta den där vägen tillbaka. (I vow to love you, and no matter what challenges might carry us apart, we will always find a way bach to each other.) Och vi ger löften, lovar andras hjärtan att saker kommer hålla ihop, finnas kvar. Vi får lära oss att leva med att allt inte kan hålla ihop, allt kan inte finnas kvar även om det en gång gavs ett löfte om det. Han gav aldrig upp, för hon bröt aldrig löftet, inte rakt av. Hon glömde det bara, glömde vad hennes hjärta lovat. (I vow to live within the warmth of your heart and always call it home.) Och han fortsatte slita sig igenom kampen att hjälpa hennes hjärta att komma ihåg. För han hade gett ett löfte, ett löfte han varken glömt eller brutit.
Och han var en sån som orkade, fastän allt sa emot. Kanske för att han vägrade bryta sitt löfte, men kanske också för att han lyssnade till hennes löfte om att hennes hem alltid skulle vara hos honom. Hon hade inte flyttat hemifrån, hon hade bara gått vilse.
Can a once in a lifetime love find a second chance? +
dom här såren verkar inte kunna läka, den här smärtan är bara för verklig. +
Det kändes inte okej, ändå log hon lite snett och nickade på frågan. En nickning, som ett ja. För att slippa ljuga, men för att slippa tala sanning.
Isolerad från verkligheten, bunden till en dröm. Vilsen i en alldeles för tät skog, kunde inte hitta en väg ut. (Hon går under, drunknar i dig.) Hon brukar ställa sig i sin spegelbild, betrakta mascaran som utkletat letat sig fram över hennes hud, och ställa sig frågan varför man kunde låta sig själv brännas sönder så mycket för någon annan, som inte ens ser en. Hennes kropp hade tappat lite vikt, hittat en väg till skelettet och format huden till något mer skarpare, synligare. Hon hade inte märkt det själv, det gjorde för ont bakom allt, bakom allt det där som alla andra såg. För hon älskade, älskade någon som inte längre såg henne. Och hon kämpade, kämpade för något som redan försvunnit. Och hennes hjärta brann, brann för en brandsläckare. Något som ständigt slog bort hennes försök att sprida sin kärlek. Det var omöjligt, men hon försökte ändå, försökte mot det omöjliga. För hon var så less på att lägga på en nytt lager av mascara varje timme efter att floden bakom ögonen förstört hennes sminkade yta.
Isolerad från verkligheten, bunden till en dröm. Vilsen i en alldeles för djup sömn, kunde inte hitta en väg ut.(Hon drömde om dig, varje natt.) Hon brukar lägga sig tidigare för att slippa plågas av mörkret som kryper upp och gör henne sällskap i sängen. Hennes kropps former blev ännu skarpare med tiden, hennes kilon förlorade existens. Hon fortsatte att brinna för en brandsläckare, fortsatte att älska någon som inte älskade tillbaka, fortsatte att kämpa för något som försvunnit. För hon såg inte verkligheten, ville inte se, ville inte förstå, ville inte försöka. Eller, rättare sagt, hon kunde inte. Kunde inte se verkligheten, kunde inte förstå, kunde inte försöka.
Isolerad från verkligheten, bunden till en dröm. Vilsen i en alldeles för svår mardröm, slet för att hitta en väg ut. Hon brukade få svara på frågan om hon mådde bra, och hon nickade. För att slippa ljuga, men för att slippa tala sanning. Tiden var för svår, men hon slet. Slet för en väg ut, slet för att återfå kroppens kilon, slet för att släcka sin egen brand för brandsläckaren, släcka kärleken för den som inte älskade tillbaka. För i slutändan, var det bara hennes egen kropp som tog smällar. Och hon hade lessnat, lessnat på att tortera sig själv. (Isolerad från verkligheten, bunden till en dröm. Vilsen i en alldeles för svår verklighet, hittade en väg igenom.)
''Just don't stand there and watch me fall.'' +
Isolerad från verkligheten, bunden till en dröm. Vilsen i en alldeles för tät skog, kunde inte hitta en väg ut. (Hon går under, drunknar i dig.) Hon brukar ställa sig i sin spegelbild, betrakta mascaran som utkletat letat sig fram över hennes hud, och ställa sig frågan varför man kunde låta sig själv brännas sönder så mycket för någon annan, som inte ens ser en. Hennes kropp hade tappat lite vikt, hittat en väg till skelettet och format huden till något mer skarpare, synligare. Hon hade inte märkt det själv, det gjorde för ont bakom allt, bakom allt det där som alla andra såg. För hon älskade, älskade någon som inte längre såg henne. Och hon kämpade, kämpade för något som redan försvunnit. Och hennes hjärta brann, brann för en brandsläckare. Något som ständigt slog bort hennes försök att sprida sin kärlek. Det var omöjligt, men hon försökte ändå, försökte mot det omöjliga. För hon var så less på att lägga på en nytt lager av mascara varje timme efter att floden bakom ögonen förstört hennes sminkade yta.
Isolerad från verkligheten, bunden till en dröm. Vilsen i en alldeles för djup sömn, kunde inte hitta en väg ut.(Hon drömde om dig, varje natt.) Hon brukar lägga sig tidigare för att slippa plågas av mörkret som kryper upp och gör henne sällskap i sängen. Hennes kropps former blev ännu skarpare med tiden, hennes kilon förlorade existens. Hon fortsatte att brinna för en brandsläckare, fortsatte att älska någon som inte älskade tillbaka, fortsatte att kämpa för något som försvunnit. För hon såg inte verkligheten, ville inte se, ville inte förstå, ville inte försöka. Eller, rättare sagt, hon kunde inte. Kunde inte se verkligheten, kunde inte förstå, kunde inte försöka.
Isolerad från verkligheten, bunden till en dröm. Vilsen i en alldeles för svår mardröm, slet för att hitta en väg ut. Hon brukade få svara på frågan om hon mådde bra, och hon nickade. För att slippa ljuga, men för att slippa tala sanning. Tiden var för svår, men hon slet. Slet för en väg ut, slet för att återfå kroppens kilon, slet för att släcka sin egen brand för brandsläckaren, släcka kärleken för den som inte älskade tillbaka. För i slutändan, var det bara hennes egen kropp som tog smällar. Och hon hade lessnat, lessnat på att tortera sig själv. (Isolerad från verkligheten, bunden till en dröm. Vilsen i en alldeles för svår verklighet, hittade en väg igenom.)
''Just don't stand there and watch me fall.'' +
för du har blivit sårad förut, jag kan se det i dina ögon. du försöker att le bort det, vissa saker kan man inte dölja. +
För sanningen är den att hon alltid älskat dig. Med varje blodåder, varje pulstakt, varje ven.
Hon hade klarat sig fint. Överlevt flera nätter av tårar som velat mörda hennes hjärta, krossa hennes hopp, ignorera hennes bön. Det kanske var att överdriva. Det var inte hennes tårar som ville förstöra, men det kändes som så. För det brändes, brändes på kinderna när dom fortsatte att rinna. Kanske var det lite inbillning också, för det brändes så mycket inombords. Hans namn ekade i hennes huvud, vägrade tyna bort. Det var en mardröm att känna hur hennes egen kropp plågades av just, hennes egen kropp. Hon slits mellan två frågor, varför hon straffas för att ha älskat någon så mycket att det värker inom henne, och varför hennes egen kropp plågar henne värre än något annat. Ibland ville hon radera sitt hjärta, riva ur det från kroppen, paketera det och skicka det långt ifrån hennes hjärna. För dom två, hjärtat och hjärnan, det var ingen bra kombination, inte just då, inte dom där nätterna. Och hon brukade knyta ihop händerna och be, be för lite mer styrka, be för lite mer hopp. Ibland bad hon om en ny chans, en ny chans att få kunna förändra, förbättra lite. För det brann ju, det brändes så mycket inom henne, bakom huden, bakom leendet, bakom dom mörkbruna ögonen, bakom den solbrända ytan. Hennes andetag hade aldrig känts så svaga, syret hade försvunnit med andetagen bredvid som inte längre fanns kvar. Hon hade aldrig känt sig såhär värdelös, så liten. Och hon fortsatte att hålla tillbaka skriken under dom där nätterna, skriken som skulle anropa på hjälp, som kanske skulle kunna få någon att höra. Hon svor över sig själv, svor över hur svag hon var, svor över att hon älskade för mycket, svor över att det gjorde ont, svor över att det gjorde för ont. Och emellenåt, grät hon igen. För att vara arg, det tog på krafterna, energin. Och i grunden var hon aldrig arg, hon var bara förstörd, trasig, halv, fylld av övergiven kärlek som vägrade hitta en väg ut.
Hon hade klarat sig fint. Överlevt flera nätter av tårar som gav utlopp för hjärtats kamper. Och kanske är det meningen att vi ska falla för att kunna bli starkare. Kanske finns det en mening med att slitas mellan orken att fortsätta och önskan att slippa alltihop. Det kanske är så, att vi måste ha stoltheten att kunna ramla utan att skriva en varningslapp med anteckningen ''svag'' i vår panna. För vi är inte svaga bara för att vi gråter oss till sömns på nätterna, vi är bara starka nog att orka uttrycka oss att ''det här är jobbigt, det här gör ont.'' Hon klarade sig fint.
''Cause it makes me so much stronger, makes me work a little bit harder, makes me that much wiser, so thanks for making me a fighter.'' +
Hon hade klarat sig fint. Överlevt flera nätter av tårar som velat mörda hennes hjärta, krossa hennes hopp, ignorera hennes bön. Det kanske var att överdriva. Det var inte hennes tårar som ville förstöra, men det kändes som så. För det brändes, brändes på kinderna när dom fortsatte att rinna. Kanske var det lite inbillning också, för det brändes så mycket inombords. Hans namn ekade i hennes huvud, vägrade tyna bort. Det var en mardröm att känna hur hennes egen kropp plågades av just, hennes egen kropp. Hon slits mellan två frågor, varför hon straffas för att ha älskat någon så mycket att det värker inom henne, och varför hennes egen kropp plågar henne värre än något annat. Ibland ville hon radera sitt hjärta, riva ur det från kroppen, paketera det och skicka det långt ifrån hennes hjärna. För dom två, hjärtat och hjärnan, det var ingen bra kombination, inte just då, inte dom där nätterna. Och hon brukade knyta ihop händerna och be, be för lite mer styrka, be för lite mer hopp. Ibland bad hon om en ny chans, en ny chans att få kunna förändra, förbättra lite. För det brann ju, det brändes så mycket inom henne, bakom huden, bakom leendet, bakom dom mörkbruna ögonen, bakom den solbrända ytan. Hennes andetag hade aldrig känts så svaga, syret hade försvunnit med andetagen bredvid som inte längre fanns kvar. Hon hade aldrig känt sig såhär värdelös, så liten. Och hon fortsatte att hålla tillbaka skriken under dom där nätterna, skriken som skulle anropa på hjälp, som kanske skulle kunna få någon att höra. Hon svor över sig själv, svor över hur svag hon var, svor över att hon älskade för mycket, svor över att det gjorde ont, svor över att det gjorde för ont. Och emellenåt, grät hon igen. För att vara arg, det tog på krafterna, energin. Och i grunden var hon aldrig arg, hon var bara förstörd, trasig, halv, fylld av övergiven kärlek som vägrade hitta en väg ut.
Hon hade klarat sig fint. Överlevt flera nätter av tårar som gav utlopp för hjärtats kamper. Och kanske är det meningen att vi ska falla för att kunna bli starkare. Kanske finns det en mening med att slitas mellan orken att fortsätta och önskan att slippa alltihop. Det kanske är så, att vi måste ha stoltheten att kunna ramla utan att skriva en varningslapp med anteckningen ''svag'' i vår panna. För vi är inte svaga bara för att vi gråter oss till sömns på nätterna, vi är bara starka nog att orka uttrycka oss att ''det här är jobbigt, det här gör ont.'' Hon klarade sig fint.
''Cause it makes me so much stronger, makes me work a little bit harder, makes me that much wiser, so thanks for making me a fighter.'' +
dagens självskadebeteende sker psykiskt, bara genom att klicka in på facebook och se händelser du helst ville undvika. +
För en dag kommer min spegelbild inte bry sig om att följa dina rörelser. Det är bara det att, tiden dit är det svåra.
Och hon är en sån person som älskar med hela sitt hjärta. Kanske är det därför hon är så känslig, också. För hennes hjärta brinner av kärlek, och kanske är det så, att om något ont försöker tränga in bland kärleken, så blir det kaos. Det är inte så att hon är ovan, nej. Det är just så att hon älskar, älskar så mycket att det nästan värker inom henne. Och när något kommer och försöker förstöra, riva ner det hon byggt, så rasar saker inom henne. Hon är inte svag, fastän hon själv tycker det. Hon är bara skör. Som en bit glas. Kanske är vi alla sköra inom oss, som stora glasbitar. Andra kan se er spegelbild väldigt lätt, men att komma bakom det där yttre, är svårare. Att verkligen röra vid någons inre, bakom någons spegelbild, är svårare. Och glaset kan lätt bli trasigt, det är ju skört. Dock krävs det mycket för att hela glasbiten ska krossas, men det är enkelt att det uppstår repor, sprickor, här och var. Dom där reporna går inte att reparera, inte enkelt, inte helt och hållet. Hon brukar försöka tejpa ihop dom, ibland har hon testat att limma. Det blir starkare, men det är inte dolt, reporna är inte dolda, inte borta. Och kanske är det så, att reporna aldrig försvinner för dom kommer berätta en historia framåt i tiden, för att visa att du överlevt, för att visa att ''titta, du är stark.''
Hon ser sig själv som svag. Kanske för att hon är less på att hoppas på för mycket, och bli lämnad med krossade drömmar. Så hon hoppar över den där delen att tro på att hon är stark, för hon vågar inte riskera att inse att sanningen är tvärtom. För att inse sanningar har hon alltid haft svårt att göra, speciellt dom svåra sanningarna som äter upp henne inombords. Och hon orkar inte bli besviken ännu en gång, därför förbereder hon sig ofta på det värsta. Så hon slipper bli besviken, nerslagen. Och därför ser hon sig som svag, för att hon känner hur hårt hennes kropp har tagit av alla smällar. Hon har velat försvinna, smälta ner under jorden och lämna sin smärta tillsammans med världen. Och ibland brukar hon ligga på kvällarna och se ut genom fönstret, smsa till sina närmaste och skriva att ''jag orkar inte mer.'' Hon brukade missbruka den meningen, tills den punkt då hon insåg att hon orkar visst, för hon hade orkat sen senaste gången hon smsade det, och gången innan det, och gången ännu mer innan det. För hon har så lätt att säga saker, men svårare att genomföra dom. Så hon har det lätt att säga att hon inte orkar mer, men svårare att genomföra betydelsen av meningen. Kanske är det också därför hon säger att hon är svag, för hon vill inte möta på svårigheterna med att genomföra det hon säger. För säger hon att hon är stark, så är hon rädd att det ska bli svårt att genomföra den betydelsen. Och hon brukade gråta, flera nätter i rad. Och hon lärde sig efter någon månads tid att hantera floden som befann sig bakom ögonlocken. Hon härdade ut, slutade gråta. Det var som om kroppen slutade producera tårar, som om den begränsade mängden tagit slut. Det blev så, att när hon väl grät vid den här tidpunkten, så ska det ha varit något rejält som drabbade det. För hennes kropp hade blivit van med smärtan, van med att härda bort tårarna. Hon säger att världen är fin, men att den är smutsig. Det är som ett par skor som kan vara av den finaste modellen, men dom är smutsiga, leriga, slitna. Det är bara naturens gång, saker blir smutsiga och slits. Och hon menar att världen är den finaste platsen du kan leva på, men att du får lära dig att leva med all smuts. För det är väl så, man får ramla, gråta, återhämta sig, acceptera och gå vidare.
Och hon är en sån person som älskar med hela sitt hjärta. Kanske är det därför hon blivit så stark, också. För även om hon legat och skrikit efter hjälp på botten, så har hon fortsatt att älskat, älskat så det värker inom henne. Kanske för att hennes hjärta helt enkelt är fyllt med majoriteten kärlek, men kanske också för att hon är stark nog att fortsätta älska fastän hennes kropp genomlidit alldeles för många slag.
''Don't you know, you can go be your own miracle. Don't give up.'' +
Och hon är en sån person som älskar med hela sitt hjärta. Kanske är det därför hon är så känslig, också. För hennes hjärta brinner av kärlek, och kanske är det så, att om något ont försöker tränga in bland kärleken, så blir det kaos. Det är inte så att hon är ovan, nej. Det är just så att hon älskar, älskar så mycket att det nästan värker inom henne. Och när något kommer och försöker förstöra, riva ner det hon byggt, så rasar saker inom henne. Hon är inte svag, fastän hon själv tycker det. Hon är bara skör. Som en bit glas. Kanske är vi alla sköra inom oss, som stora glasbitar. Andra kan se er spegelbild väldigt lätt, men att komma bakom det där yttre, är svårare. Att verkligen röra vid någons inre, bakom någons spegelbild, är svårare. Och glaset kan lätt bli trasigt, det är ju skört. Dock krävs det mycket för att hela glasbiten ska krossas, men det är enkelt att det uppstår repor, sprickor, här och var. Dom där reporna går inte att reparera, inte enkelt, inte helt och hållet. Hon brukar försöka tejpa ihop dom, ibland har hon testat att limma. Det blir starkare, men det är inte dolt, reporna är inte dolda, inte borta. Och kanske är det så, att reporna aldrig försvinner för dom kommer berätta en historia framåt i tiden, för att visa att du överlevt, för att visa att ''titta, du är stark.''
Hon ser sig själv som svag. Kanske för att hon är less på att hoppas på för mycket, och bli lämnad med krossade drömmar. Så hon hoppar över den där delen att tro på att hon är stark, för hon vågar inte riskera att inse att sanningen är tvärtom. För att inse sanningar har hon alltid haft svårt att göra, speciellt dom svåra sanningarna som äter upp henne inombords. Och hon orkar inte bli besviken ännu en gång, därför förbereder hon sig ofta på det värsta. Så hon slipper bli besviken, nerslagen. Och därför ser hon sig som svag, för att hon känner hur hårt hennes kropp har tagit av alla smällar. Hon har velat försvinna, smälta ner under jorden och lämna sin smärta tillsammans med världen. Och ibland brukar hon ligga på kvällarna och se ut genom fönstret, smsa till sina närmaste och skriva att ''jag orkar inte mer.'' Hon brukade missbruka den meningen, tills den punkt då hon insåg att hon orkar visst, för hon hade orkat sen senaste gången hon smsade det, och gången innan det, och gången ännu mer innan det. För hon har så lätt att säga saker, men svårare att genomföra dom. Så hon har det lätt att säga att hon inte orkar mer, men svårare att genomföra betydelsen av meningen. Kanske är det också därför hon säger att hon är svag, för hon vill inte möta på svårigheterna med att genomföra det hon säger. För säger hon att hon är stark, så är hon rädd att det ska bli svårt att genomföra den betydelsen. Och hon brukade gråta, flera nätter i rad. Och hon lärde sig efter någon månads tid att hantera floden som befann sig bakom ögonlocken. Hon härdade ut, slutade gråta. Det var som om kroppen slutade producera tårar, som om den begränsade mängden tagit slut. Det blev så, att när hon väl grät vid den här tidpunkten, så ska det ha varit något rejält som drabbade det. För hennes kropp hade blivit van med smärtan, van med att härda bort tårarna. Hon säger att världen är fin, men att den är smutsig. Det är som ett par skor som kan vara av den finaste modellen, men dom är smutsiga, leriga, slitna. Det är bara naturens gång, saker blir smutsiga och slits. Och hon menar att världen är den finaste platsen du kan leva på, men att du får lära dig att leva med all smuts. För det är väl så, man får ramla, gråta, återhämta sig, acceptera och gå vidare.
Och hon är en sån person som älskar med hela sitt hjärta. Kanske är det därför hon blivit så stark, också. För även om hon legat och skrikit efter hjälp på botten, så har hon fortsatt att älskat, älskat så det värker inom henne. Kanske för att hennes hjärta helt enkelt är fyllt med majoriteten kärlek, men kanske också för att hon är stark nog att fortsätta älska fastän hennes kropp genomlidit alldeles för många slag.
''Don't you know, you can go be your own miracle. Don't give up.'' +
have you ever loved someone so much you'd give an arm for, not the expression, no, literally give an arm for? +
Och min spegelbild är fortfarande bortom din syn, men jag har iallafall försökt.
För det värsta vi kan tänkas gå igenom är att förlora något vi älskar, något våra hjärtan brann för. Och det handlar inte bara om att tvingas överleva ett slut mellan ett förhållande, det handlar också om att behöva ta sig igenom föräldrars skilsmässa, tomheten efter någons bortgång, saknaden efter något som alltid fanns bredvid, kampen att överleva cancer, försöken att slå bort känslan av att känna sig värdelös. För du hade något som ditt hjärta hade ett sådant starkt tag i, något som du andades för. I förhållandet hade du någon som du andades bredvid när du somnade på kvällen, och någon som du andades i takt med när du vaknade på morgonen. Innan skilsmässan hade du en hel familj som hållit ihop sedan du föddes, en familj som alltid satt lika många vid matbordet varje dag. Innan tomheten hade du någon som du älskat och någon som tagit del av ditt liv, någon som andades bredvid dig. Innan saknaden hade du något som alltid funnits där, något som du önskat skulle fortsätta finnas där för all framtid. Innan kampen om överlevnad så hade du en helt frisk kropp, en kropp som du själv format och fortsatt bygga upp starkare. Innan försöken att slå bort känslan av att känna sig värdelös så hade du en stark tro på dig själv, en tro som du levde upp till och som du hela tiden fortsatte att bygga upp. Och vad det än handlar om, så är smärtan att något eller någon försvinner från ditt hjärta den värsta man kan få uppleva, psykiskt sätt. För våra hjärtan brann för det, älskade det, tog hand om det. Och att tvingas känna hur det försvinner? Det är den värsta psykiska smärtan du kan uppleva. Och andra som aldrig upplevt smärtan, kommer aldrig kunna ens försöka förstå hur ont det gör. Det kan ta emot någonstans inom dig att spendera för mycket pengar på något, för du känner nästan ångesten över hur pengarna kommer försvinna så snabbt trots att det tog sådan tid att få ihop dom. Och den där ångesten? Det är bara en liten, minimal del av den ångesten som kommer äta upp din kropp när något värre tas bort från dig. Skillnaden är dock att den lilla ångesten du känner när pengarna försvinner ger dig en möjlighet att göra ett val. Vill du tillåta att pengarna försvinner från dig? Du fick aldrig ett val när ditt hjärta tappade något som lämnade en omöjlig smärta efter sig, och kanske är det bland det mest jobbigaste, att du aldrig fick en chans att förbättra, förändra. (Jag försökte. Jag försökte.) Och att ständigt känna hur hjärtat ekar från tomrummet efter något eller någon, det gör så jävla ont. Det går inte att beskriva, det går inte att försöka förstå. Det är som att vissa inte förstår att någon är ledsen förrän man får se hen gråta framför dom. Tårarna bekräftar känslan. Och i det här fallet måste dom känna smärtan själv för att förstå. Känslan bekräftar känslan. (Jag kan se hur du gråter fast dina ögon är torra.) Och att ta sig upp från fallet efter att ha förlorat, det är kanske det svåraste vi behövt och kommer behöva göra. Det är inte det där nationella matteprovet som är det svåraste. Det svåraste är att orka kliva upp när ditt hjärta bokstavligt talat blöder varje dag. Och vi behöver inse, att det vi väl har i våra hjärtan, det är inte värt att se bort från. Det är inte värt att bli ouppskattat, taget förgivet. (Jag kan se hur du fortfarande gråter, du förtjänar inte detta, måste göra någonting åt det.) Det våra hjärtan brinner för, och det våra hjärtan älskar, det är det som ger oss syre och vi ska aldrig se bort från det som ger oss liv. För vi ska uppskatta det som finns, ta hand om det som finns, älska det som finns. För hur ska vi någonsin kunna andas utan syre?
''Det som gör mest ont, är att vara så nära och ha så mycket att säga, och se dig gå iväg.'' +
För det värsta vi kan tänkas gå igenom är att förlora något vi älskar, något våra hjärtan brann för. Och det handlar inte bara om att tvingas överleva ett slut mellan ett förhållande, det handlar också om att behöva ta sig igenom föräldrars skilsmässa, tomheten efter någons bortgång, saknaden efter något som alltid fanns bredvid, kampen att överleva cancer, försöken att slå bort känslan av att känna sig värdelös. För du hade något som ditt hjärta hade ett sådant starkt tag i, något som du andades för. I förhållandet hade du någon som du andades bredvid när du somnade på kvällen, och någon som du andades i takt med när du vaknade på morgonen. Innan skilsmässan hade du en hel familj som hållit ihop sedan du föddes, en familj som alltid satt lika många vid matbordet varje dag. Innan tomheten hade du någon som du älskat och någon som tagit del av ditt liv, någon som andades bredvid dig. Innan saknaden hade du något som alltid funnits där, något som du önskat skulle fortsätta finnas där för all framtid. Innan kampen om överlevnad så hade du en helt frisk kropp, en kropp som du själv format och fortsatt bygga upp starkare. Innan försöken att slå bort känslan av att känna sig värdelös så hade du en stark tro på dig själv, en tro som du levde upp till och som du hela tiden fortsatte att bygga upp. Och vad det än handlar om, så är smärtan att något eller någon försvinner från ditt hjärta den värsta man kan få uppleva, psykiskt sätt. För våra hjärtan brann för det, älskade det, tog hand om det. Och att tvingas känna hur det försvinner? Det är den värsta psykiska smärtan du kan uppleva. Och andra som aldrig upplevt smärtan, kommer aldrig kunna ens försöka förstå hur ont det gör. Det kan ta emot någonstans inom dig att spendera för mycket pengar på något, för du känner nästan ångesten över hur pengarna kommer försvinna så snabbt trots att det tog sådan tid att få ihop dom. Och den där ångesten? Det är bara en liten, minimal del av den ångesten som kommer äta upp din kropp när något värre tas bort från dig. Skillnaden är dock att den lilla ångesten du känner när pengarna försvinner ger dig en möjlighet att göra ett val. Vill du tillåta att pengarna försvinner från dig? Du fick aldrig ett val när ditt hjärta tappade något som lämnade en omöjlig smärta efter sig, och kanske är det bland det mest jobbigaste, att du aldrig fick en chans att förbättra, förändra. (Jag försökte. Jag försökte.) Och att ständigt känna hur hjärtat ekar från tomrummet efter något eller någon, det gör så jävla ont. Det går inte att beskriva, det går inte att försöka förstå. Det är som att vissa inte förstår att någon är ledsen förrän man får se hen gråta framför dom. Tårarna bekräftar känslan. Och i det här fallet måste dom känna smärtan själv för att förstå. Känslan bekräftar känslan. (Jag kan se hur du gråter fast dina ögon är torra.) Och att ta sig upp från fallet efter att ha förlorat, det är kanske det svåraste vi behövt och kommer behöva göra. Det är inte det där nationella matteprovet som är det svåraste. Det svåraste är att orka kliva upp när ditt hjärta bokstavligt talat blöder varje dag. Och vi behöver inse, att det vi väl har i våra hjärtan, det är inte värt att se bort från. Det är inte värt att bli ouppskattat, taget förgivet. (Jag kan se hur du fortfarande gråter, du förtjänar inte detta, måste göra någonting åt det.) Det våra hjärtan brinner för, och det våra hjärtan älskar, det är det som ger oss syre och vi ska aldrig se bort från det som ger oss liv. För vi ska uppskatta det som finns, ta hand om det som finns, älska det som finns. För hur ska vi någonsin kunna andas utan syre?
''Det som gör mest ont, är att vara så nära och ha så mycket att säga, och se dig gå iväg.'' +
återblick i arkivet, för ungefär tre månader sedan skrev jag detta;
Och det är en del av dig som vill ta en flaska och svepa den i ett, kunna andas utan några problem och känna hur världen snurrar och marken försvinner under dina fötter och känna att det är ändå okej för nu slipper du tänka. Och det är alltid en del som vill fortsätta svepa bort dina tankar och hoppas på att du vaknar upp till en bättre dag. En del av dig hoppas att det faktiskt kunde bli bättre av att göra så. Att det faktiskt kunde lösa sig, åtminstone lite. Och du gör inget av det för du vet att alkoholen i blodet gör det inte bättre. Det är som att vilja drömma men att stanna kvar i verkligheten för du vet hur besviken du blir när du inser att drömmen bara var just det, en dröm. En jävla dröm. Du låter bli att försvinna från tankarna för du vet att du alltid måste återkomma någon gång. En jävla dröm.
En del av dig hoppas på att det finns något kvar. Som när du äter upp en burk med b&j och önskar att det fanns något kvar eftersom det var så gott och du njöt, du njöt. Och kanske är det den delen som är den värsta, att du faktiskt fortfarande hoppas trots att alla andra delar av dig skriker åt dig att sluta upp med det. För i slutet försvinner hoppet och du måste inse något som du vägrat tidigare. Och det är den här delen av dig som fortfarande har kvar drömmarna och som fortfarande inte velat gå tillbaka till verkligheten. Det är den här delen av dig som har alkohol i blodet och som är för rädd för att bli nykter igen. Och ibland får den här delen dig att må mycket bättre, eftersom den ger dig hopp, nästan så att du kan gå på stan och le lite diskret för dig själv. Som när alkoholen i blodet verkar som bäst. Och sen är det den här delen som får dig att må värst, eftersom du får inse att ditt hopp måste försvinna, nästan så att du inte kan andas och helst vill slippa dig själv och dina känslor. Som när alkoholen i blodet försvunnit och du ser allt klart igen. En jävla dröm. Och du lider för det är så svårt att vakna upp igen.
Och en del av dig vill bli bättre, förbättras till en bättre version av dig själv. Det är den här delen som får dig att orka lite mer fastän många delar av dig ligger blödandes på golvet. För den här delen påminner dig om att det nog var det bästa, det bästa för dig själv och att du fått en chans att växa. Att du fått en chans att orka kasta flaskorna och skratta nyktert. Att få en chans att göra drömmarna till din verklighet, att få en chans att slippa behöva vakna upp från något finare eftersom du redan har något finare än allt annat. Det är den här delen som får dig att öppna ögonen för dig själv och inse att du är bra. Och det är ändå den här delen som är så stark så att den blir längst bort av dem alla, kanske för att den är så pass bra så att det är en lång väg för att nå helt och hållet dit. För det är den här delen som mest ropar åt dig själv att du måste släppa och det är den här delen som får dig att inse, fastän du inte vill, hur mycket du inte vill släppa. Det är den här delen som visar att du borde men inte vågar bli nykter igen.
Och det är en del av dig som vill vara stark för andras skull. Det är den här delen som lyckas tvinga dig upp på morgonen trots hur jobbigt du känner att det är. Det är den här delen som lyckas väcka dig från drömmen trots att drömmen kanske var mycket bättre än verkligheten. Och det är den här delen av dig själv som visar hur mycket du har kvar. För det är den här delen som ger dig allt det stöd du behövt för att inte svepa flaska efter flaska. Och det här är också den del som är starkast och som förstärker den delen av dig där du inser att du måste släppa. Det är den här delen som visar att det är värt att vara nykter trots att det känns jobbigt just under den här stunden. För den här delen visar att livet är det värsta du kan tvingas gå igenom men att det är värt det, varje minut, varje sekund. För du har alltid några på din sida som önskar mer än något annat att du ska överleva och leva med dem.
Och du inser en dag att du kan klara vad som helst genom att andas i takt med människor som gör allt för dig. Det är den här dagen då du ångrar att du ens tänkt tanken på att svepa flaska efter flaska i hopp om att överleva lite till. Det är den här dagen som du upptäcker att nykterheten är den bästa känslan eftersom du får känna att du är så jävla mänsklig.
No pain is forever. +
En del av dig hoppas på att det finns något kvar. Som när du äter upp en burk med b&j och önskar att det fanns något kvar eftersom det var så gott och du njöt, du njöt. Och kanske är det den delen som är den värsta, att du faktiskt fortfarande hoppas trots att alla andra delar av dig skriker åt dig att sluta upp med det. För i slutet försvinner hoppet och du måste inse något som du vägrat tidigare. Och det är den här delen av dig som fortfarande har kvar drömmarna och som fortfarande inte velat gå tillbaka till verkligheten. Det är den här delen av dig som har alkohol i blodet och som är för rädd för att bli nykter igen. Och ibland får den här delen dig att må mycket bättre, eftersom den ger dig hopp, nästan så att du kan gå på stan och le lite diskret för dig själv. Som när alkoholen i blodet verkar som bäst. Och sen är det den här delen som får dig att må värst, eftersom du får inse att ditt hopp måste försvinna, nästan så att du inte kan andas och helst vill slippa dig själv och dina känslor. Som när alkoholen i blodet försvunnit och du ser allt klart igen. En jävla dröm. Och du lider för det är så svårt att vakna upp igen.
Och en del av dig vill bli bättre, förbättras till en bättre version av dig själv. Det är den här delen som får dig att orka lite mer fastän många delar av dig ligger blödandes på golvet. För den här delen påminner dig om att det nog var det bästa, det bästa för dig själv och att du fått en chans att växa. Att du fått en chans att orka kasta flaskorna och skratta nyktert. Att få en chans att göra drömmarna till din verklighet, att få en chans att slippa behöva vakna upp från något finare eftersom du redan har något finare än allt annat. Det är den här delen som får dig att öppna ögonen för dig själv och inse att du är bra. Och det är ändå den här delen som är så stark så att den blir längst bort av dem alla, kanske för att den är så pass bra så att det är en lång väg för att nå helt och hållet dit. För det är den här delen som mest ropar åt dig själv att du måste släppa och det är den här delen som får dig att inse, fastän du inte vill, hur mycket du inte vill släppa. Det är den här delen som visar att du borde men inte vågar bli nykter igen.
Och det är en del av dig som vill vara stark för andras skull. Det är den här delen som lyckas tvinga dig upp på morgonen trots hur jobbigt du känner att det är. Det är den här delen som lyckas väcka dig från drömmen trots att drömmen kanske var mycket bättre än verkligheten. Och det är den här delen av dig själv som visar hur mycket du har kvar. För det är den här delen som ger dig allt det stöd du behövt för att inte svepa flaska efter flaska. Och det här är också den del som är starkast och som förstärker den delen av dig där du inser att du måste släppa. Det är den här delen som visar att det är värt att vara nykter trots att det känns jobbigt just under den här stunden. För den här delen visar att livet är det värsta du kan tvingas gå igenom men att det är värt det, varje minut, varje sekund. För du har alltid några på din sida som önskar mer än något annat att du ska överleva och leva med dem.
Och du inser en dag att du kan klara vad som helst genom att andas i takt med människor som gör allt för dig. Det är den här dagen då du ångrar att du ens tänkt tanken på att svepa flaska efter flaska i hopp om att överleva lite till. Det är den här dagen som du upptäcker att nykterheten är den bästa känslan eftersom du får känna att du är så jävla mänsklig.
No pain is forever. +
