high heels in her hand, swayin' in the wind, while she starts to cry, mascara runnin' down her little Bamby eyes: ''lana, how i hate those guys.'' ++

Och vi postar en bild på instagram, twittrar om kaffet som spilldes på frukostbordet, somnar för sent för att vi följer våra favorit tv-serier, röjer undan matteplugget som vi hade ångest över under hela dagen, köper godis bara för att det är onsdag och vi känner att vi lever lite extra, dagar förstörs när ett betyg inte blev som förväntat, hälsar på nya människor på fester med vänner som håller om och pussar en på kinden, önskar att den där killen aldrig tillåtits att komma in i ens liv, låter vågen avgöra vad vi ska få äta under fredagen den där nästa veckan, skrapar ihop pengar så gott man kan medan plånboken ropar på att få bli utsläppt, jämför livet med dom där romantiska komedier där problemet håller i sig under cirkus en kvart, håller andan för att trycka tillbaka det som hoppar och studsar i halsgropen medan någon vän sneglar på en för att vara beredd på att rycka ut, ligger halvt på en säng och skrattar så magen vrider sig åt alla möjliga håll, önskar att den där Channing Tatum skulle ligga bredvid en på kvällarna, svär högt över hur världen är orättvis medan mascara lämnar för tjocka spår på kinderna, tar promenader med musik i öronen som får en att känna sig högt över molnen, somnar halvt skrattandes och halvt snarkandes med någon som bär på ens ena hjärthalva, omfamnar en själsfrände som lider i vimlet på en fest, kysser en kärlek innan morgonen hunnit tyna upp, önskar att ens önskning ska gå i uppfyllelse när ett stjärnfall dyker upp påväg hem där man så gott man kan försöker gå stadigt på 16cms klackar mitt i vintern. 
Och vi känner oss döda när hans läppar inte längre tillhör en som om livet fick ett drastiskt slut, och vi klagar högt över hur tufft allt ska vara, varför allt skulle bli så dramatiskt i livet, svär över att man inte har råd med den där utlandsresan alla andra ska på, hatar att den där önskningar bland stjärnorna aldrig faller in. Och någonstans långt därinne finns ändå vetskapen om att vi lever, våra andetag är friska trots att de kan bli tyngre då och då, vårt blod rinner igenom vår kropp, våra hjärtslag slår lika hårt per slag. Då spelar inte det där dåliga betyget just den gången någon stor roll längre, och inte spelar det någon stor roll längre att han kanske svek dig mer än någon någonsin tidigare gjort, eller att pengarna inte räckte till, eller att önskningen inte hunnit slagit in än För våra andetag och våra hjärtslag fungerar lika bra ändå. Och eufori, stark förälskelse för livet och för våra hjärtslag som är rena stridskämpar. (Och för stjärnfallet som behöver lite tillit och arbete för att få en chans att växa.) 

Follow on Bloglovin