''Också står du där, och förväntar dig mer av henne som om hon inte gett något egentligen överhuvudtaget. Som om varje ansträngning aldrig gett dig något bevis på att det slår för dig, hennes hjärta, att det slår för dig. För du står här, och förväntar dig mer av henne, precis som om hon inte gett något egentligen överhuvudtaget. För du kräver mer, som om inget av det tidigare har satt någon betydelse alls. Ingenting. Och ni var sexton och trodde att ni var gamla nog att förstå.  
Och vad hon bryr sig om är att falla ihop hårt och känna ett betonggolv mot kroppen, och få känslan av att lungorna exploderar, för det finns ändå inget syre kvar att bearbeta. Ingenting kvar att bearbeta, Iallafall så känns det ju så. Som om världens slut faktiskt nått oss, efter alla som räknat ut kalendrar och datum. Och hennes kompisar förbjuder henne att svara på dina sms, för du förstörde er. Det ni var, det ni ville bli. Och ni var sexton och kysste varandra på gator ni levt på i under hela era sextonåriga liv. Ni kysste varandra jag-är-för-full-men-vill-säga-att-jag-aldrig-kommer-sluta-älska-dig-kyssar på fester med musik som skriker och människor som dansar i takt. Du släppte aldrig hennes hand på torget klockan halv tre på nätterna, för du ville se till att hon var säker. Oskadd med dig, fortfarande din. Och du förstörde er. Det ni var, det ni ville bli. För ni var sexton och trodde att ni var gamla nog att förstå. Men du förstod ju inte. Att varje natt så andades hon din själ, och att varje morgon ville hon känna dina fuktiga läppar på hennes panna. För du stod där och förväntade dig mer, som om hon inte gett dig något egentligen överhuvudtaget. För du krävde mer, som om inget av det tidigare hade satt någon betydelse alls. Och du förstörde er, det ni var, det ni ville bli. För du trodde henne inte när hon viskade ute på gatorna att du var hennes hjärtas andetag. För kanske hade du en dålig dag och det kändes som om världen bara ville trycka ner dig, eller kanske du led av sömnbrist och egentligen halvsov när du stod framför henne. Men du förstörde er, det ni var, det ni ville bli. För du lät henne vända om, gå därifrån efter hennes försök att övertyga dig. Om att du var hennes hjärtas andetag. Det hon andades därute på natten. Det sista hon andades innan hon dog för ett tag. 
Och du ville ha mer av fyllekyssarna när ni ser dubbla versioner av varandra, när hon behöver din hjälp för att kunna gå rakt på sina extra 13 centimeter på dom gatorna ni växt samman. För det kommer inte slå dig förrän du borstat dina tänder och låtit fötterna vila under täcket några minuter, att dom där kyssarna med smak av vitt vin och sprit aldrig kommer bli dina igen. Att hon inte kommer behöva din hand för att komma fram på sina klackar. För du förstörde er, det ni var, det ni ville bli. Och ni var sexton år och trodde att ni var gamla nog att förstå. Men du förstod ju inte. Att hon tappade andan när du inte ville förstå. För du förstod ju inte. Att hennes imma från andedräkten, mitt i natten på gatorna där hon brukade stötta sig på dig, andades dig. Stötte sig på dig, vilade mot dig för att kunna hålla sig på raka ben. Och ni var sexton år och trodde att ni var gamla nog att förstå. För världen tog inte alls slut fastän båda era andetag tog slut för en stund.''