Mitt i stormen där vi skriker och kämpar, där vi gråter och ber, där vi sover och äter för lite, där vi får snefyllor för ofta, där vi inte hittar ut. Han är inte sådan som i slutet får henne, och hon är inte sådan som i slutet får honom. Så mitt i stormen finns den där meningen från ens närmsta vän som ser oss gråta i smyg på lektionen bland alla klasskompisar, ''det blir bättre.'' 

Hans kyss värmer inte längre dina läppar och hans kropp flätas inte längre ihop med din. Hennes doft är inte längre din vaggvisa och hennes händer är inte längre ditt handtag. Hans röst är inte längre din trygghet och hans ögon är inte längre din sista syn innan sömnen tar över. Hennes leende är inte längre tillägnat dig och hennes säng är inte längre ditt hem. Hans andetag är inte längre nära ditt öra och hans parfym lämnar inte längre avtryck på din hals. Hennes skratt är inte längre din vardag och hennes läppar är inte längre dina att röra. Hans puls är inte längre det som får dig att le och hans fingrar är inte längre det som drar igenom ditt hår. Hennes tårar är inte längre dina att torka och hennes hjärta är inte längre ditt att förstöra.
Hans sms är inte längre det som gör din dag och hans kramar är inte längre något du kan räkna med. Hennes sömnlösa nätter är inte längre dina att rädda och hennes födelsedag är inte längre en del av ditt liv. Hans ansikte är inte längre det som gör dina drömmar bra och hans gestalt i bussen är inte längre något som ger dig lyckorus i kroppen. Hennes trygghet är inte längre din att sköta om och hennes självförtroende är inte längre ditt att få stärka. Hans iska är inte längre din att lugna ner och hans armar är inte längre dina att få falla i. Hennes hals är inte längre din att kyssa och hennes kropp är inte längre din att omfamna. Hans tårar är inte längre dina att torka och hans hjärta är inte längre ditt att förstöra. 

Mitt i stormen där vi skriker och kämpar, där vi gråter och ber, där vi sover och äter för lite, där vi får snefyllor för ofta, där vi inte hittar ut. Han är inte sådan som i slutet får henne, och hon är inte sådan som i slutet får honom. Så mitt i stormen finns den där meningen från ens närmsta vän som ser oss gråta i smyg på lektionen bland alla klasskompisar, ''det blir bättre.'' 

Kände du det? ''Jag älskar honom så mycket så jag hatar mig själv. Hatar mig själv för att jag älskar honom.'' Kände du det? Sa du det? ''Jag älskar dig så mycket att jag hatar mig själv. Hatar mig själv för att jag älskar dig.'' Kände du så? Sa du så? 

Kyssar som trängde sig genom regnskuren som föll över staden, gatulyktor som vägrade sluta blända, andetag som lämnade spår av rök omkring, kroppar tätt emot varandra i hopp om lite värme, lite skydd, lite trygghet. Ord som förut brukade ge varandra fjärilar i magen, hjärtslag som skulle kännas som knackningar bakom varje lager av klädesplagg. Nervositet som vägrar släppa taget om darrande ben, harklande som upptstår vid varje försök att trycka ner gråten. Fuktiga läppar som smakar av varandra, ögonlock som sluts för att få känna något verkligt, att det här är verkligt. Händer som omfamnar varandra hårt, meningar som uttalas saktare. Gatulyktor som släcks för nu har det gått och blivit natt, andetag som lämnar spår av rök som inte längre syns i mörkret, kroppar tätt emot varandra i hopp om en liten längre dos av värme, lite skydd, lite, lite trygghet. Kände du så? Sa du så? ''Jag älskar dig så mycket att jag hatar mig själv. Hatar mig själv för att jag älskar dig.'' 
Sms som varar intill tidiga morgonar, den tomma sidan av sängen som brukar innehålla existens, andetag som inte längre andas ikapp, kroppar som fått ett sorts avstånd. Hjärtan som rasat ihop och ligger halvt medvetna om vad som egentligen hände, händer som försöker hitta tillbaka, gråten i halsen som borrar sig fram. Kyssar som lämnat spår av saknad, fuktiga läppar som inte längre smakar av varandra. Sega dagar framför filmer där allt löser sig på en kvart, tårar som inte riktigt når ett slut, ögonlock som svullnar upp, ögonvitor som blir rödsprängda. Kände du så? Sa du så? ''Jag älskar honom så mycket så jag hatar mig själv, Hatar mig själv för att jag älskar honom.'' 
Vänner som håller hand och cirkulerar med trygghet, hål i lungorna som gör det svårare att andas, revben som försöker hålla tillbaka allt som vill kollapsa och bryta ut där inombords. Bilder av honom under din hud, minnen som dom säger är fina men som egentligen bara gör skada just nu, hårda andetag med tankar inombords som viskar att ''skärp dig, ta dig samman.'' Känslor som medvetandet vet kommer tyna bort men som ändå medför tortyr, månader som känns som år, gatulyktor som inte verkat lika spännande, tomma svar på frågor om hur dagen ser ut idag. Kände du så? Sa du så? Var det så du kände? Var det så du sa? ''Jag älskar honom så mycket att jag hatar mig själv. Hatar mig själv för att jag älskar honom. Och det är okej, för snart är jag okej igen. Snart löser sig allt. Jag lovar.''

''Och, du ger honom inte tillåtelsen att skriva till henne. Du ger honom inte alls tillåtelsen att ge henne komplimanger om hur speciell hon är jämfört med andra, du ger honom inte tillåtelsen att skriva till henne dagen därpå heller.

Du ger honom inte tillåtelsen att drömma om hennes ansikte precis innan alarmet på mobilen skriker och förstör sömnen tidigt på morgonen. Inte heller får han tillåtetelsen att locka henne till hans tillit, inte heller får han krama hennes hand och viska ord som bara drömmar kan tolka på rätt sätt. Han får inte heller säga att han saknar henne och den personen som hon är, han får inte heller tillåtelsen att säga att han förstår henne när hon gömmer ansiktet under täcket för att dölja det som brister ut bakom ögonlocken. Du ger honom inte tillåtelsen att bli lycklig när hennes namn dyker upp på mobilen, inte heller får han bli glad när de väl ska ses igen. Du ger honom absolut inte tillåtelsen att skriva långa texter om hur mycket hon betyder för honom, inte heller får han le extra stort när hon möter hans blick. Han får inte bygga upp hopp för henne när hennes är skevt, han får inte heller säga att han vet hur det känns när världen svider och hugger. Du ger honom inte tillåtelsen att få henne att öppna upp sig från varje vrå till vrå, han får inte heller säga att han vill hennes bästa i alla lägen.

Så, du ger honom inte tillåtelsen att skriva till henne. Du ger honom inte alls tillåtelsen att ge henne komplimanger om hur speciell hon är jämfört med andra, du ger honom inte tillåtelsen att skriva till henne dagen därpå heller. För hon är din andra halva, och du vet precis hur han fungerar. För han gjorde samma emot dig, och såret efter hans kniv i din rygg brinner fortfarande. Och du önskar mest av allt, att ingen sådan smärta ska drabba henne.''