Och medan andra står på sidan och skakar på sina huvuden, står man där själv och anstränger sig så gott man kan för att lyckas öppna ögonen för sanningen som dom redan ser.

Och hon höll kvar, för hon visste ju inte vad som hände, inte helt och hållet. Det bara skedde, och hon följde med i strömmen, strömmen som fick henne att falla redan vid första blicken, strömmen som fick hennes starkaste hjärtslag att vekna. Hon kunde gråta sig till sömns för att det gjorde alldeles för ont, och för att hennes tålamod försvunnit i takt med tiden som gått för fort. Och när morgonen dök upp som om natten aldrig existerat, klev hon upp som om ingenting var fel, som om ingenting skrek bakom hennes solbrända bröstkorg. (Det var precis som texten, precis som det hon sjöng. ''Sometimes I wait for him to change, but it's okay, I've disguised the pain.'') Och andra bad henne om och om igen att försöka rädda sig själv från en total undergång, och ibland höll hon med, ibland nickade hon och öppnade upp bröstkorgen för att släppa ut det gälla skriket som kämpade efter luft. Och sen, ibland så lyssnade hon noga, tog in deras ord, bearbetade deras bild, men kunde inte se. Blindheten åt upp hennes hjärtslag som pumpade ut blod snabbare än någonsin. (Det var precis som texten, precis som det hon sjöng. ''Sometimes I should, but sometimes I don't, build up the strength to say that it's wrong.'') För hon var fast i något som hon inte kunde förstå var en verklighet, hennes syre hade vant sig vid att plåga sig själv till sömns på nätterna. För hennes dröm var han i egen hög person, och hennes mardröm var han i en egen hög person. (Det var precis som texten, precis som det hon sjöng. ''This is my perfect nightmare.'') Och hon älskade mer än vad hennes kropp kunde hantera, hennes kärlek tog emot smärta som åt upp varje ven för att hon fortsatte att tro på att en dag skulle hans kärlek bara hela, inte skada. (Det var precis som texten, precis som det hon sjöng. ''Hoping he's changing, but I'm scared he's not. Can't see a way to leave, help me open my eyes.'')

Och det känns som att du faller, bokstavligt talat faller till golvet. Som om din kropp la på sig en större mängd vikt, som om dina kilon fördubblades, utvecklades till något tyngre. Och det är bara du som märker att du ramlar, rör vid golvet med pannan, krossar revbenen mot träplankorna som nästan tränger sig in i ditt inre. Det ilar bakom ditt vänstra bröst, medan du ligger där på golvet samtidigt som du kämpar emot tårarna som samlas i en hög bakom dina ögonlock. Det gör ont, och du vill säga något, ropa på någon sorts hjälp. För sanningen är att du ligger där på golvet, med en bultande panna, krossade revben och ilande hjärta, i flera veckor, månader. Det kan läka och fallet kan bli lindrigare med tiden som utvecklat sig, men det värker fortfarande, det värker i pannan, i revbenen, i hjärtat. Och det värsta är att det faktiskt svider bakom bröstet, det vänstra bröstet som fungerar som ett skydd för det som pumpar ut blod och ger din kropp liv. Det värker där bakom, och du kan inte plåstra om det överhuvudtaget. För revbenen kan du läka, pannan kan du lindra. Men sorgen som hoppar runt bakom huden går inte radera med hjälp av en sax och ett bandage. Och du svär, svär högt över att det är irriterande att det ska göra så ont, över att ditt hjärta lider så mycket, över att du inte kan ta dig upp från golvet. 

För att det känns som att du faller, bokstavligt talat faller till golvet. Som om din kropp föll i ett omedvetet tillstånd, förlorade kunskapen att ta in och bearbeta syre i lungorna. Och det känns som om du ligger där i en evighet som får din kropp att sakta tyna bort, som om det börjat blivit svårt att andas för saknaden efter närheten hugger dig i det vänstra bröstet igen. Du försöker få fram något någorlunda normalt ljud, men det resulterar i en tystnad för att du inte vill riskera att skrika rakt ut. För sanningen är, att när dom träffar dig på stan och kramar om dig, frågar om allt är bra, så känns det som att du faller, bokstavligt talat faller till golvet. Som om din kropp la på sig en större mängd vikt, som om din kropp föll i ett omedvetet tillstånd. Och det är bara du som märker att du ramlar, rör vid golvet med pannan, krossar revbenen mot träplankorna som nästan tränger sig in i ditt inre. Och du vill egentligen svära, svära högt över att det är irriterande att det ska göra så ont.