''Jag kan se hur du fortfarande gråter, du förtjänar inte detta, måste göra någonting åt det.''

För det svider, långt bakom det där leendet på dina läppar, bakom den där solbrända huden som du smörjt in alldeles för många gånger nu. Och du håller tyst om det, för du hatar att framstå som någon som klagar för mycket, någon som bara ser de negativa sakerna i samhället som vi måste överleva. Därför låter du det fortsätta svida, bakom dina ögon som lärt sig att stå emot floden som befinner sig innanför, för att undvika konflikter som kanske skulle kunna förstöra mer inom dig. Och det fortsätter att svida, för du känner hur ditt hjärta förlorar mer och mer blickar från den du gav bort dig själv till. Och även om du försöker att laga det själv, så svider det ännu mer. För du ser allt du någonsin önskat framför dig, och du skulle aldrig ens kunna tänka tanken på att se bort från hens hjärta. (Du har kämpat för länge, jag ser det klart.) Det är som om du känner dig osynlig, som om du inte är tillräckligt bra. Och du sliter för att återigen få tillbaka blickarna till ditt hjärta, du fortsätter att försöka, för du älskar så mycket att det värker bakom bröstet. Och allt kommer till en punkt då ditt hjärta pumpar ut blod slitsammare än någonsin tidigare. (Och andra som aldrig känt likadant kommer aldrig att kunna förstå.) Kanske har du aldrig slitit och kämpat för något så mycket som nu. Det känns i varje blodåder, varje andetag. Och även om det fortsätter att svida under tiden, så behöver du hitta den där personen som aldrig ens skulle kunna tänka tanken på att se bort från ditt hjärta. För kärleken kan vara blind, men inte blind på det sättet att du ser bort från den du älskar. Och vi vill bli älskade, men vi ber aldrig om det. För vi vet att vi kan inte välja till vilka våra hjärtan ska slå extra hårt för. Men älskar vi någon, slår våra hjärtan extra hårt för en person, så ser vi inte bort från hen. För kärleken ska inte vara så pass blind. 

''Vilsen och osäker, du hittade mig, du hittade mig, liggandes på golvet. Vart var du?'' +

''Cause you've been hurt before, I can see it in your eyes, you try to smile it away, some things you can't disguise.''

Och det är som att andas med gränser, för att du fick svårt att andas när den du delade andetagen med inte längre står bredvid. Det är som att det tar stopp, någonstans i lungorna, som om syret vägrar strömma vidare. Det är som om kroppen står i chock. Paralyserad. (You turned out the lights, now I'm paralyzed.) Och det är som att försöka röra foten när den fått sockerdricka. Det svider, det gör ont, helst av allt vill du att det ska försvinna, för du kan ju knappt gå, du kan inte stödja dig på foten. För det gör ont, det svider, helst av allt vill du att allt ska försvinna, för du vill kunna gå utan att kroppen skriker emot, du vill kunna stödja dig på andetagen som ger dig syre. Och till sist slappnar du av i foten, för du vet att sockerdrickan tynar bort med tiden. Det lönar sig inte att röra på den och långsamt få panik över att det inte försvinner. För det får göra ont, det får svida som om det knappt fanns något värre för stunden, det får vara svårt att kunna gå, det får vara svårt att stödja sig på kroppen. För istället att röra om allt ännu mer i kroppen genom att skapa panik som egentligen bara äter upp ännu mer av hjärtat, så försöker vi låta det tyna bort av sig själv. Lite i taget, även om det svider som ett helvete. (Jag ber till Gud och jag tackar han för att han gör så du orkar.) För den där smärtan kan äta upp dig, och du kan svära över att tiden känns som en scen ur en actionfilm där allt går i slowmotion. Och det är okej, för det tynar bort, någon gång tynar det bort, även om det känns som en omöjlighet. (Du har kämpat för länge, jag ser det klart.) Och det känns som om ditt hjärta brinner upp av för mycket övergiven kärlek. Allt vi egentligen vill är att bli räddade, men ibland måste vi rädda oss själva. (Torka dina tårar, jag vill se dig le för mig igen.)

''Och jag kan säga att jag saknar dig, men jag är säker på att det inte alls spelar någon roll.'' Jag tillåter dig att se mig brinna för jag önskar att du är den som kommer rädda mig från att bli till aska. +

Och du tillåter mig att blöda. Ännu värre, du har kastat bort mina plåster.

Och det kommer till en punkt då man inte längre orkar, orkar försöka för att ordna allting. (När det inte bara är hjärnan som säger att det är knappt om energi, utan att nu är det även hjärtat som säger till.) För det känns precis som om dina blodådror har fått nog, lägger ner sitt slit och vill helst tyna bort för att kunna få en riktig, seriös vila. (Och det känns som om ingenting kan hjälpa dig att hitta energin för att fortsätta orka.) För du har försökt, du har slitit som ett rent helvete för att kunna ordna allt, för att kunna ordna ditt hjärta. Och när den där punkten slår till, när hjärtat knackar på hos hjärnan för att få göra sällskap, så måste man aktivera den där viljan som finns gömd någonstans, bakom den där förlorade energin som försvunnit genom blodomloppet. Och det är kanske det svåraste, att tvinga tillbaka en någorlunda energi för att fortsätta orka öppna ögonen varje ny morgon. (Men när man väl nått dit igen, till energin, så är det värt allt slit.) Även om hjärtat tappade bort sig, så hittar det tillbaka igen. Det är som att gå vilse i en alldeles för tät skog, någonstans finns en öppning som leder till bilvägen utanför igen, till friheten. Du kan tappa energin och bli less när du inte hittar ut, och du kan behöva ta någon vila, sätta dig på en sten och andas ut. Och sen ska du kliva upp igen för att orka fortsätta leta efter bilvägen utanför den täta skogen, och tids nog, tids nog kommer du hitta till friheten. (Jag bad dig om hjälp för att hitta ut.) Och när du väl nått till friheten, så är det värt allt slit. För då inser du också att du överlevde och att dina blodådror blivit starkare. 

Och det finns en punkt någonstans, vi kan säga mitt på hjärtat, som någon speciell kommer och rör vid. (Jag tillåter dig att tortera mig för jag hoppas fortfarande någonstans att du är den som kommer läka mig igen.) Sedan den beröringen kommer ingenting att vara sig likt. (Att bli borttappad av den du älskar är något som gör ont som in i helvete.) 

Kicking me down, I got to get up. (Somebody please have mercy, 'cause I just can't take it.) +

För att andra aldrig kommer förstå hur hårt repet runt hjärtat sitter och för att andra aldrig kommer förstå hur mycket man kämpar för att knyta upp det.

Ni vet den där känslan av att vara osynlig framför någon? Du paketerar ena delen av ditt hjärta i ett litet paket med ett fint omslag. Igårkväll skar du upp det i två lika stora bitar för att kunna behålla ena delen, och sedan ge bort den andra delen. Vad händer när den man älskar till döds, inte ser dig? Den delen av hjärtat som du gav bort dör. Det vissnar snabbt och sedan långsammare, som om tiden går saktare för varje dag. Det är nu du ser den delen av hjärtat som du sparade från början extra mycket. För det är den delen av hjärtat som ger dig livstecken, som fortfarande har hållit dig vid liv. Och du börjar bygga upp det igen, syr ihop dom trasiga delarna, tejpar och limmar. Det tar tid och ibland förlorar du tålamodet, ibland vill du helst förvandla ditt blod till alkohol för att slippa din hjärna som tagit för mycket stryk av allt som drabbat din kropp. (Men ditt samvete säger emot. Din kunskap säger emot. För förvandlingen från blod till alkohol varar bara för en kort stund och du får svårare att återkomma till verkligheten efter att ha fått vilat.) Så även om du förlorar tålamodet och helst vill försvinna, in i madrassen i sängen, försvinna under sängen, under golvet, under marken, så kämpar du dig kvar. För du vet att någonstans inom dig, bakom det uppdelade och ihopsydda hjärtat, bakom det där fejkade leendet och bakom din hudvävnad, så sitter ett spädbarn och ropar på hjälp. Och du vill inte ignorera det, du vill inte dränka det med alkohol som inte hjälper något, du vill inte låta det lida. Så, därför fortsätter du sitta uppe på nätterna och syr, limmar, tejpar. Fastän ditt tålamod fortfarande kan tänkas tappa hoppet då och då, så envisas du med att sy, tejpa och limma. För du har bestämt dig för att överleva. Och för att du är less på att svika dig själv. 

Jag läste ett citat någonstans. ''Love is handing someone a gun and letting it point to your head, believing that he won't pull the trigger.'' Jag skulle vilja göra om den. ''Love is handing someone a gun, believing that he refuses to even let it point to your head.''

Och jag gömde mig bakom dina ord för jag var för rädd för att våga prata. För rädd för att förlora mina ord bland alla dina meningar som blandades in i mitt huvud. Allt blev så rörigt, mitt hjärta blev en klump. Det blev så svårt att andas, så svårt kunna se.

Och en del av dig vill försvinna, försvinna bakom det där som kallas vardag och egentligen bara ligga under täcket för dagen. En del av dig vill egentligen aldrig mer vakna upp när du somnat, för det gör ju så ont. Det drar så mycket energi att öppna ögonlocken och se dig omkring. Men bara just då, just precis när du fått öppna ögonen. För då kommer verkligheten som en käftsmäll i ansiktet och det svider från början, men under tiden så försvinner brännsåret i ansiktet och lidandet tynar bort ju längre in du kommer på dagen. För den där stunden när du vaknat från en dröm och in till verkligheten, du överlevde den och nu har du en hel dag framför dig, en hel dag då du aldrig mer behöver få den där käftsmällen igen. Så, även om käftsmällen svider och du egentligen vill gråta som ett litet nyfött spädbarn som andas i luften för första gången, så överlevde du den och du har klivit upp ur sängen. Och det är kanske det starkaste du kan göra just i det tillfället, att kliva upp fastän du fick ett otrevligt välkomnande på morgonen. Jag har drömt alldeles för fina drömmar och behövt gråta på morgonen när jag fått känna den där käftsmällen som hånskrattade åt mig. Det värsta var när jag drömde om något jag saknade så mycket så att mitt hjärta nästan kunde slitas itu, och i drömmen sa en person till mig att ''det är lugnt, det här är ingen dröm.'' Och att vakna från det? Det var något av det svåraste jag fått uppleva. Men jag överlevde, både käftsmällen och att få gå ifrån den där drömmen. Även om den där drömmen fortfarande hemsöker mig och äter upp mitt hjärta inifrån, så andas jag fortfarande. Och att kunna andas? Det är ett livsmirakel. För livet är kanske det svåraste vi får gå igenom, men det nyttigaste vi kommer lära oss.

''You say you want to die, but deep inside, you just want to be saved.''