För det tog stopp, någonstans bland lungorna. Syret hittade inte en väg, kunde inte komma fram. För det tog stopp, någonstans bland lungorna som hamnat i chocktillstånd efter kärleken som glömt bort vem han var. 

Och han var en sån som orkade, fastän allt sa emot. Kanske för att hans hjärta vägrade se sin andra del försvinna, men kanske också för att han hade lovat att orka när allt sa emot, både för sig själv, men också för sin andra halva. När vet man att det är dags att släppa? När vet man att det är dags att försöka gå vidare? Och svaret är, när den ena halvan tydligt säger att ''det här är över, det här är slut.'' För det går att kämpa, det går att orka, när båda vill, när båda är villiga att försöka. Och jag brukar säga, att det är aldrig rätt att en person ska behöva kämpa för två personers skull. För det handlar om att ta hand om det hjärta du tog emot. Ville du inte ta hand om det, så skulle du aldrig tagit emot det. Och det handlar om att säga till, säga till när ditt hjärta inte brinner lika mycket för den andra längre. För hjärtat behöver veta när det inte har en lika stor betydelse längre, så det kan släppa, knyta upp repen, och gå vidare.

Han fick aldrig höra att det var över från sin andra halva. Kanske var det därför han fortsatte, kämpade för att vinna tillbaka det hjärtat som han fann tidigare. Och han stod ut, stod ut med att känna dom tomma blickarna, stod ut med att brinna sönder inombords. För han älskade så mycket att det sprängdes inom honom. Vet ni hur det känns att se på någon, älska personen så mycket att du har svårt att somna på nätterna, och känna, nästan se, hur personen inte alls har samma känslor? Vet ni hur det känns? Och han stod ut. Vande sig, härdade. För han hade lovat sitt blod, sin puls, att alltid hitta en väg tillbaka till hennes hjärta. Men främst hade han lovat hennes blod, hennes puls, att alltid hitta den där vägen tillbaka. (I vow to love you, and no matter what challenges might carry us apart, we will always find a way bach to each other.) Och vi ger löften, lovar andras hjärtan att saker kommer hålla ihop, finnas kvar. Vi får lära oss att leva med att allt inte kan hålla ihop, allt kan inte finnas kvar även om det en gång gavs ett löfte om det. Han gav aldrig upp, för hon bröt aldrig löftet, inte rakt av. Hon glömde det bara, glömde vad hennes hjärta lovat. (I vow to live within the warmth of your heart and always call it home.) Och han fortsatte slita sig igenom kampen att hjälpa hennes hjärta att komma ihåg. För han hade gett ett löfte, ett löfte han varken glömt eller brutit. 

Och han var en sån som orkade, fastän allt sa emot. Kanske för att han vägrade bryta sitt löfte, men kanske också för att han lyssnade till hennes löfte om att hennes hem alltid skulle vara hos honom. Hon hade inte flyttat hemifrån, hon hade bara gått vilse. 

Can a once in a lifetime love find a second chance? +

Det kändes inte okej, ändå log hon lite snett och nickade på frågan. En nickning, som ett ja. För att slippa ljuga, men för att slippa tala sanning.

Isolerad från verkligheten, bunden till en dröm. Vilsen i en alldeles för tät skog, kunde inte hitta en väg ut. (Hon går under, drunknar i dig.) Hon brukar ställa sig i sin spegelbild, betrakta mascaran som utkletat letat sig fram över hennes hud, och ställa sig frågan varför man kunde låta sig själv brännas sönder så mycket för någon annan, som inte ens ser en. Hennes kropp hade tappat lite vikt, hittat en väg till skelettet och format huden till något mer skarpare, synligare. Hon hade inte märkt det själv, det gjorde för ont bakom allt, bakom allt det där som alla andra såg. För hon älskade, älskade någon som inte längre såg henne. Och hon kämpade, kämpade för något som redan försvunnit. Och hennes hjärta brann, brann för en brandsläckare. Något som ständigt slog bort hennes försök att sprida sin kärlek. Det var omöjligt, men hon försökte ändå, försökte mot det omöjliga. För hon var så less på att lägga på en nytt lager av mascara varje timme efter att floden bakom ögonen förstört hennes sminkade yta. 

Isolerad från verkligheten, bunden till en dröm. Vilsen i en alldeles för djup sömn, kunde inte hitta en väg ut.(Hon drömde om dig, varje natt.) Hon brukar lägga sig tidigare för att slippa plågas av mörkret som kryper upp och gör henne sällskap i sängen. Hennes kropps former blev ännu skarpare med tiden, hennes kilon förlorade existens. Hon fortsatte att brinna för en brandsläckare, fortsatte att älska någon som inte älskade tillbaka, fortsatte att kämpa för något som försvunnit. För hon såg inte verkligheten, ville inte se, ville inte förstå, ville inte försöka. Eller, rättare sagt, hon kunde inte. Kunde inte se verkligheten, kunde inte förstå, kunde inte försöka. 

Isolerad från verkligheten, bunden till en dröm. Vilsen i en alldeles för svår mardröm, slet för att hitta en väg ut. Hon brukade få svara på frågan om hon mådde bra, och hon nickade. För att slippa ljuga, men för att slippa tala sanning. Tiden var för svår, men hon slet. Slet för en väg ut, slet för att återfå kroppens kilon, slet för att släcka sin egen brand för brandsläckaren, släcka kärleken för den som inte älskade tillbaka. För i slutändan, var det bara hennes egen kropp som tog smällar. Och hon hade lessnat, lessnat på att tortera sig själv. (Isolerad från verkligheten, bunden till en dröm. Vilsen i en alldeles för svår verklighet, hittade en väg igenom.)

''Just don't stand there and watch me fall.'' +

För sanningen är den att hon alltid älskat dig. Med varje blodåder, varje pulstakt, varje ven.

Hon hade klarat sig fint. Överlevt flera nätter av tårar som velat mörda hennes hjärta, krossa hennes hopp, ignorera hennes bön. Det kanske var att överdriva. Det var inte hennes tårar som ville förstöra, men det kändes som så. För det brändes, brändes på kinderna när dom fortsatte att rinna. Kanske var det lite inbillning också, för det brändes så mycket inombords. Hans namn ekade i hennes huvud, vägrade tyna bort. Det var en mardröm att känna hur hennes egen kropp plågades av just, hennes egen kropp. Hon slits mellan två frågor, varför hon straffas för att ha älskat någon så mycket att det värker inom henne, och varför hennes egen kropp plågar henne värre än något annat. Ibland ville hon radera sitt hjärta, riva ur det från kroppen, paketera det och skicka det långt ifrån hennes hjärna. För dom två, hjärtat och hjärnan, det var ingen bra kombination, inte just då, inte dom där nätterna. Och hon brukade knyta ihop händerna och be, be för lite mer styrka, be för lite mer hopp. Ibland bad hon om en ny chans, en ny chans att få kunna förändra, förbättra lite. För det brann ju, det brändes så mycket inom henne, bakom huden, bakom leendet, bakom dom mörkbruna ögonen, bakom den solbrända ytan. Hennes andetag hade aldrig känts så svaga, syret hade försvunnit med andetagen bredvid som inte längre fanns kvar. Hon hade aldrig känt sig såhär värdelös, så liten. Och hon fortsatte att hålla tillbaka skriken under dom där nätterna, skriken som skulle anropa på hjälp, som kanske skulle kunna få någon att höra. Hon svor över sig själv, svor över hur svag hon var, svor över att hon älskade för mycket, svor över att det gjorde ont, svor över att det gjorde för ont. Och emellenåt, grät hon igen. För att vara arg, det tog på krafterna, energin. Och i grunden var hon aldrig arg, hon var bara förstörd, trasig, halv, fylld av övergiven kärlek som vägrade hitta en väg ut. 

Hon hade klarat sig fint. Överlevt flera nätter av tårar som gav utlopp för hjärtats kamper. Och kanske är det meningen att vi ska falla för att kunna bli starkare. Kanske finns det en mening med att slitas mellan orken att fortsätta och önskan att slippa alltihop. Det kanske är så, att vi måste ha stoltheten att kunna ramla utan att skriva en varningslapp med anteckningen ''svag'' i vår panna. För vi är inte svaga bara för att vi gråter oss till sömns på nätterna, vi är bara starka nog att orka uttrycka oss att ''det här är jobbigt, det här gör ont.'' Hon klarade sig fint.

''Cause it makes me so much stronger, makes me work a little bit harder, makes me that much wiser, so thanks for making me a fighter.'' +

För en dag kommer min spegelbild inte bry sig om att följa dina rörelser. Det är bara det att, tiden dit är det svåra.

Och hon är en sån person som älskar med hela sitt hjärta. Kanske är det därför hon är så känslig, också. För hennes hjärta brinner av kärlek, och kanske är det så, att om något ont försöker tränga in bland kärleken, så blir det kaos. Det är inte så att hon är ovan, nej. Det är just så att hon älskar, älskar så mycket att det nästan värker inom henne. Och när något kommer och försöker förstöra, riva ner det hon byggt, så rasar saker inom henne. Hon är inte svag, fastän hon själv tycker det. Hon är bara skör. Som en bit glas. Kanske är vi alla sköra inom oss, som stora glasbitar. Andra kan se er spegelbild väldigt lätt, men att komma bakom det där yttre, är svårare. Att verkligen röra vid någons inre, bakom någons spegelbild, är svårare. Och glaset kan lätt bli trasigt, det är ju skört. Dock krävs det mycket för att hela glasbiten ska krossas, men det är enkelt att det uppstår repor, sprickor, här och var. Dom där reporna går inte att reparera, inte enkelt, inte helt och hållet. Hon brukar försöka tejpa ihop dom, ibland har hon testat att limma. Det blir starkare, men det är inte dolt, reporna är inte dolda, inte borta. Och kanske är det så, att reporna aldrig försvinner för dom kommer berätta en historia framåt i tiden, för att visa att du överlevt, för att visa att ''titta, du är stark.'' 

Hon ser sig själv som svag. Kanske för att hon är less på att hoppas på för mycket, och bli lämnad med krossade drömmar. Så hon hoppar över den där delen att tro på att hon är stark, för hon vågar inte riskera att inse att sanningen är tvärtom. För att inse sanningar har hon alltid haft svårt att göra, speciellt dom svåra sanningarna som äter upp henne inombords. Och hon orkar inte bli besviken ännu en gång, därför förbereder hon sig ofta på det värsta. Så hon slipper bli besviken, nerslagen. Och därför ser hon sig som svag, för att hon känner hur hårt hennes kropp har tagit av alla smällar. Hon har velat försvinna, smälta ner under jorden och lämna sin smärta tillsammans med världen. Och ibland brukar hon ligga på kvällarna och se ut genom fönstret, smsa till sina närmaste och skriva att ''jag orkar inte mer.'' Hon brukade missbruka den meningen, tills den punkt då hon insåg att hon orkar visst, för hon hade orkat sen senaste gången hon smsade det, och gången innan det, och gången ännu mer innan det. För hon har så lätt att säga saker, men svårare att genomföra dom. Så hon har det lätt att säga att hon inte orkar mer, men svårare att genomföra betydelsen av meningen. Kanske är det också därför hon säger att hon är svag, för hon vill inte möta på svårigheterna med att genomföra det hon säger. För säger hon att hon är stark, så är hon rädd att det ska bli svårt att genomföra den betydelsen. Och hon brukade gråta, flera nätter i rad. Och hon lärde sig efter någon månads tid att hantera floden som befann sig bakom ögonlocken. Hon härdade ut, slutade gråta. Det var som om kroppen slutade producera tårar, som om den begränsade mängden tagit slut. Det blev så, att när hon väl grät vid den här tidpunkten, så ska det ha varit något rejält som drabbade det. För hennes kropp hade blivit van med smärtan, van med att härda bort tårarna. Hon säger att världen är fin, men att den är smutsig. Det är som ett par skor som kan vara av den finaste modellen, men dom är smutsiga, leriga, slitna. Det är bara naturens gång, saker blir smutsiga och slits. Och hon menar att världen är den finaste platsen du kan leva på, men att du får lära dig att leva med all smuts. För det är väl så, man får ramla, gråta, återhämta sig, acceptera och gå vidare. 

Och hon är en sån person som älskar med hela sitt hjärta. Kanske är det därför hon blivit så stark, också. För även om hon legat och skrikit efter hjälp på botten, så har hon fortsatt att älskat, älskat så det värker inom henne. Kanske för att hennes hjärta helt enkelt är fyllt med majoriteten kärlek, men kanske också för att hon är stark nog att fortsätta älska fastän hennes kropp genomlidit alldeles för många slag.

''Don't you know, you can go be your own miracle. Don't give up.'' +

Och min spegelbild är fortfarande bortom din syn, men jag har iallafall försökt.

För det värsta vi kan tänkas gå igenom är att förlora något vi älskar, något våra hjärtan brann för. Och det handlar inte bara om att tvingas överleva ett slut mellan ett förhållande, det handlar också om att behöva ta sig igenom föräldrars skilsmässa, tomheten efter någons bortgång, saknaden efter något som alltid fanns bredvid, kampen att överleva cancer, försöken att slå bort känslan av att känna sig värdelös. För du hade något som ditt hjärta hade ett sådant starkt tag i, något som du andades för. I förhållandet hade du någon som du andades bredvid när du somnade på kvällen, och någon som du andades i takt med när du vaknade på morgonen. Innan skilsmässan hade du en hel familj som hållit ihop sedan du föddes, en familj som alltid satt lika många vid matbordet varje dag. Innan tomheten hade du någon som du älskat och någon som tagit del av ditt liv, någon som andades bredvid dig. Innan saknaden hade du något som alltid funnits där, något som du önskat skulle fortsätta finnas där för all framtid. Innan kampen om överlevnad så hade du en helt frisk kropp, en kropp som du själv format och fortsatt bygga upp starkare. Innan försöken att slå bort känslan av att känna sig värdelös så hade du en stark tro på dig själv, en tro som du levde upp till och som du hela tiden fortsatte att bygga upp. Och vad det än handlar om, så är smärtan att något eller någon försvinner från ditt hjärta den värsta man kan få uppleva, psykiskt sätt. För våra hjärtan brann för det, älskade det, tog hand om det. Och att tvingas känna hur det försvinner? Det är den värsta psykiska smärtan du kan uppleva. Och andra som aldrig upplevt smärtan, kommer aldrig kunna ens försöka förstå hur ont det gör. Det kan ta emot någonstans inom dig att spendera för mycket pengar på något, för du känner nästan ångesten över hur pengarna kommer försvinna så snabbt trots att det tog sådan tid att få ihop dom. Och den där ångesten? Det är bara en liten, minimal del av den ångesten som kommer äta upp din kropp när något värre tas bort från dig. Skillnaden är dock att den lilla ångesten du känner när pengarna försvinner ger dig en möjlighet att göra ett val. Vill du tillåta att pengarna försvinner från dig? Du fick aldrig ett val när ditt hjärta tappade något som lämnade en omöjlig smärta efter sig, och kanske är det bland det mest jobbigaste, att du aldrig fick en chans att förbättra, förändra. (Jag försökte. Jag försökte.) Och att ständigt känna hur hjärtat ekar från tomrummet efter något eller någon, det gör så jävla ont. Det går inte att beskriva, det går inte att försöka förstå. Det är som att vissa inte förstår att någon är ledsen förrän man får se hen gråta framför dom. Tårarna bekräftar känslan. Och i det här fallet måste dom känna smärtan själv för att förstå. Känslan bekräftar känslan. (Jag kan se hur du gråter fast dina ögon är torra.) Och att ta sig upp från fallet efter att ha förlorat, det är kanske det svåraste vi behövt och kommer behöva göra. Det är inte det där nationella matteprovet som är det svåraste. Det svåraste är att orka kliva upp när ditt hjärta bokstavligt talat blöder varje dag. Och vi behöver inse, att det vi väl har i våra hjärtan, det är inte värt att se bort från. Det är inte värt att bli ouppskattat, taget förgivet. (Jag kan se hur du fortfarande gråter, du förtjänar inte detta, måste göra någonting åt det.) Det våra hjärtan brinner för, och det våra hjärtan älskar, det är det som ger oss syre och vi ska aldrig se bort från det som ger oss liv. För vi ska uppskatta det som finns, ta hand om det som finns, älska det som finns. För hur ska vi någonsin kunna andas utan syre?

''Det som gör mest ont, är att vara så nära och ha så mycket att säga, och se dig gå iväg.'' +

Och det är en del av dig som vill ta en flaska och svepa den i ett, kunna andas utan några problem och känna hur världen snurrar och marken försvinner under dina fötter och känna att det är ändå okej för nu slipper du tänka. Och det är alltid en del som vill fortsätta svepa bort dina tankar och hoppas på att du vaknar upp till en bättre dag. En del av dig hoppas att det faktiskt kunde bli bättre av att göra så. Att det faktiskt kunde lösa sig, åtminstone lite. Och du gör inget av det för du vet att alkoholen i blodet gör det inte bättre. Det är som att vilja drömma men att stanna kvar i verkligheten för du vet hur besviken du blir när du inser att drömmen bara var just det, en dröm. En jävla dröm. Du låter bli att försvinna från tankarna för du vet att du alltid måste återkomma någon gång. En jävla dröm.

En del av dig hoppas på att det finns något kvar. Som när du äter upp en burk med b&j och önskar att det fanns något kvar eftersom det var så gott och du njöt, du njöt. Och kanske är det den delen som är den värsta, att du faktiskt fortfarande hoppas trots att alla andra delar av dig skriker åt dig att sluta upp med det. För i slutet försvinner hoppet och du måste inse något som du vägrat tidigare. Och det är den här delen av dig som fortfarande har kvar drömmarna och som fortfarande inte velat gå tillbaka till verkligheten. Det är den här delen av dig som har alkohol i blodet och som är för rädd för att bli nykter igen. Och ibland får den här delen dig att må mycket bättre, eftersom den ger dig hopp, nästan så att du kan gå på stan och le lite diskret för dig själv. Som när alkoholen i blodet verkar som bäst. Och sen är det den här delen som får dig att må värst, eftersom du får inse att ditt hopp måste försvinna, nästan så att du inte kan andas och helst vill slippa dig själv och dina känslor. Som när alkoholen i blodet försvunnit och du ser allt klart igen. En jävla dröm. Och du lider för det är så svårt att vakna upp igen. 

Och en del av dig vill bli bättre, förbättras till en bättre version av dig själv. Det är den här delen som får dig att orka lite mer fastän många delar av dig ligger blödandes på golvet. För den här delen påminner dig om att det nog var det bästa, det bästa för dig själv och att du fått en chans att växa. Att du fått en chans att orka kasta flaskorna och skratta nyktert. Att få en chans att göra drömmarna till din verklighet, att få en chans att slippa behöva vakna upp från något finare eftersom du redan har något finare än allt annat. Det är den här delen som får dig att öppna ögonen för dig själv och inse att du är bra. Och det är ändå den här delen som är så stark så att den blir längst bort av dem alla, kanske för att den är så pass bra så att det är en lång väg för att nå helt och hållet dit. För det är den här delen som mest ropar åt dig själv att du måste släppa och det är den här delen som får dig att inse, fastän du inte vill, hur mycket du inte vill släppa. Det är den här delen som visar att du borde men inte vågar bli nykter igen. 

Och det är en del av dig som vill vara stark för andras skull. Det är den här delen som lyckas tvinga dig upp på morgonen trots hur jobbigt du känner att det är. Det är den här delen som lyckas väcka dig från drömmen trots att drömmen kanske var mycket bättre än verkligheten. Och det är den här delen av dig själv som visar hur mycket du har kvar. För det är den här delen som ger dig allt det stöd du behövt för att inte svepa flaska efter flaska. Och det här är också den del som är starkast och som förstärker den delen av dig där du inser att du måste släppa. Det är den här delen som visar att det är värt att vara nykter trots att det känns jobbigt just under den här stunden. För den här delen visar att livet är det värsta du kan tvingas gå igenom men att det är värt det, varje minut, varje sekund. För du har alltid några på din sida som önskar mer än något annat att du ska överleva och leva med dem.

Och du inser en dag att du kan klara vad som helst genom att andas i takt med människor som gör allt för dig. Det är den här dagen då du ångrar att du ens tänkt tanken på att svepa flaska efter flaska i hopp om att överleva lite till. Det är den här dagen som du upptäcker att nykterheten är den bästa känslan eftersom du får känna att du är så jävla mänsklig.

No pain is forever. +

''Jag kan se hur du fortfarande gråter, du förtjänar inte detta, måste göra någonting åt det.''

För det svider, långt bakom det där leendet på dina läppar, bakom den där solbrända huden som du smörjt in alldeles för många gånger nu. Och du håller tyst om det, för du hatar att framstå som någon som klagar för mycket, någon som bara ser de negativa sakerna i samhället som vi måste överleva. Därför låter du det fortsätta svida, bakom dina ögon som lärt sig att stå emot floden som befinner sig innanför, för att undvika konflikter som kanske skulle kunna förstöra mer inom dig. Och det fortsätter att svida, för du känner hur ditt hjärta förlorar mer och mer blickar från den du gav bort dig själv till. Och även om du försöker att laga det själv, så svider det ännu mer. För du ser allt du någonsin önskat framför dig, och du skulle aldrig ens kunna tänka tanken på att se bort från hens hjärta. (Du har kämpat för länge, jag ser det klart.) Det är som om du känner dig osynlig, som om du inte är tillräckligt bra. Och du sliter för att återigen få tillbaka blickarna till ditt hjärta, du fortsätter att försöka, för du älskar så mycket att det värker bakom bröstet. Och allt kommer till en punkt då ditt hjärta pumpar ut blod slitsammare än någonsin tidigare. (Och andra som aldrig känt likadant kommer aldrig att kunna förstå.) Kanske har du aldrig slitit och kämpat för något så mycket som nu. Det känns i varje blodåder, varje andetag. Och även om det fortsätter att svida under tiden, så behöver du hitta den där personen som aldrig ens skulle kunna tänka tanken på att se bort från ditt hjärta. För kärleken kan vara blind, men inte blind på det sättet att du ser bort från den du älskar. Och vi vill bli älskade, men vi ber aldrig om det. För vi vet att vi kan inte välja till vilka våra hjärtan ska slå extra hårt för. Men älskar vi någon, slår våra hjärtan extra hårt för en person, så ser vi inte bort från hen. För kärleken ska inte vara så pass blind. 

''Vilsen och osäker, du hittade mig, du hittade mig, liggandes på golvet. Vart var du?'' +

''Cause you've been hurt before, I can see it in your eyes, you try to smile it away, some things you can't disguise.''

Och det är som att andas med gränser, för att du fick svårt att andas när den du delade andetagen med inte längre står bredvid. Det är som att det tar stopp, någonstans i lungorna, som om syret vägrar strömma vidare. Det är som om kroppen står i chock. Paralyserad. (You turned out the lights, now I'm paralyzed.) Och det är som att försöka röra foten när den fått sockerdricka. Det svider, det gör ont, helst av allt vill du att det ska försvinna, för du kan ju knappt gå, du kan inte stödja dig på foten. För det gör ont, det svider, helst av allt vill du att allt ska försvinna, för du vill kunna gå utan att kroppen skriker emot, du vill kunna stödja dig på andetagen som ger dig syre. Och till sist slappnar du av i foten, för du vet att sockerdrickan tynar bort med tiden. Det lönar sig inte att röra på den och långsamt få panik över att det inte försvinner. För det får göra ont, det får svida som om det knappt fanns något värre för stunden, det får vara svårt att kunna gå, det får vara svårt att stödja sig på kroppen. För istället att röra om allt ännu mer i kroppen genom att skapa panik som egentligen bara äter upp ännu mer av hjärtat, så försöker vi låta det tyna bort av sig själv. Lite i taget, även om det svider som ett helvete. (Jag ber till Gud och jag tackar han för att han gör så du orkar.) För den där smärtan kan äta upp dig, och du kan svära över att tiden känns som en scen ur en actionfilm där allt går i slowmotion. Och det är okej, för det tynar bort, någon gång tynar det bort, även om det känns som en omöjlighet. (Du har kämpat för länge, jag ser det klart.) Och det känns som om ditt hjärta brinner upp av för mycket övergiven kärlek. Allt vi egentligen vill är att bli räddade, men ibland måste vi rädda oss själva. (Torka dina tårar, jag vill se dig le för mig igen.)

''Och jag kan säga att jag saknar dig, men jag är säker på att det inte alls spelar någon roll.'' Jag tillåter dig att se mig brinna för jag önskar att du är den som kommer rädda mig från att bli till aska. +

Och du tillåter mig att blöda. Ännu värre, du har kastat bort mina plåster.

Och det kommer till en punkt då man inte längre orkar, orkar försöka för att ordna allting. (När det inte bara är hjärnan som säger att det är knappt om energi, utan att nu är det även hjärtat som säger till.) För det känns precis som om dina blodådror har fått nog, lägger ner sitt slit och vill helst tyna bort för att kunna få en riktig, seriös vila. (Och det känns som om ingenting kan hjälpa dig att hitta energin för att fortsätta orka.) För du har försökt, du har slitit som ett rent helvete för att kunna ordna allt, för att kunna ordna ditt hjärta. Och när den där punkten slår till, när hjärtat knackar på hos hjärnan för att få göra sällskap, så måste man aktivera den där viljan som finns gömd någonstans, bakom den där förlorade energin som försvunnit genom blodomloppet. Och det är kanske det svåraste, att tvinga tillbaka en någorlunda energi för att fortsätta orka öppna ögonen varje ny morgon. (Men när man väl nått dit igen, till energin, så är det värt allt slit.) Även om hjärtat tappade bort sig, så hittar det tillbaka igen. Det är som att gå vilse i en alldeles för tät skog, någonstans finns en öppning som leder till bilvägen utanför igen, till friheten. Du kan tappa energin och bli less när du inte hittar ut, och du kan behöva ta någon vila, sätta dig på en sten och andas ut. Och sen ska du kliva upp igen för att orka fortsätta leta efter bilvägen utanför den täta skogen, och tids nog, tids nog kommer du hitta till friheten. (Jag bad dig om hjälp för att hitta ut.) Och när du väl nått till friheten, så är det värt allt slit. För då inser du också att du överlevde och att dina blodådror blivit starkare. 

Och det finns en punkt någonstans, vi kan säga mitt på hjärtat, som någon speciell kommer och rör vid. (Jag tillåter dig att tortera mig för jag hoppas fortfarande någonstans att du är den som kommer läka mig igen.) Sedan den beröringen kommer ingenting att vara sig likt. (Att bli borttappad av den du älskar är något som gör ont som in i helvete.) 

Kicking me down, I got to get up. (Somebody please have mercy, 'cause I just can't take it.) +

För att andra aldrig kommer förstå hur hårt repet runt hjärtat sitter och för att andra aldrig kommer förstå hur mycket man kämpar för att knyta upp det.

Ni vet den där känslan av att vara osynlig framför någon? Du paketerar ena delen av ditt hjärta i ett litet paket med ett fint omslag. Igårkväll skar du upp det i två lika stora bitar för att kunna behålla ena delen, och sedan ge bort den andra delen. Vad händer när den man älskar till döds, inte ser dig? Den delen av hjärtat som du gav bort dör. Det vissnar snabbt och sedan långsammare, som om tiden går saktare för varje dag. Det är nu du ser den delen av hjärtat som du sparade från början extra mycket. För det är den delen av hjärtat som ger dig livstecken, som fortfarande har hållit dig vid liv. Och du börjar bygga upp det igen, syr ihop dom trasiga delarna, tejpar och limmar. Det tar tid och ibland förlorar du tålamodet, ibland vill du helst förvandla ditt blod till alkohol för att slippa din hjärna som tagit för mycket stryk av allt som drabbat din kropp. (Men ditt samvete säger emot. Din kunskap säger emot. För förvandlingen från blod till alkohol varar bara för en kort stund och du får svårare att återkomma till verkligheten efter att ha fått vilat.) Så även om du förlorar tålamodet och helst vill försvinna, in i madrassen i sängen, försvinna under sängen, under golvet, under marken, så kämpar du dig kvar. För du vet att någonstans inom dig, bakom det uppdelade och ihopsydda hjärtat, bakom det där fejkade leendet och bakom din hudvävnad, så sitter ett spädbarn och ropar på hjälp. Och du vill inte ignorera det, du vill inte dränka det med alkohol som inte hjälper något, du vill inte låta det lida. Så, därför fortsätter du sitta uppe på nätterna och syr, limmar, tejpar. Fastän ditt tålamod fortfarande kan tänkas tappa hoppet då och då, så envisas du med att sy, tejpa och limma. För du har bestämt dig för att överleva. Och för att du är less på att svika dig själv. 

Jag läste ett citat någonstans. ''Love is handing someone a gun and letting it point to your head, believing that he won't pull the trigger.'' Jag skulle vilja göra om den. ''Love is handing someone a gun, believing that he refuses to even let it point to your head.''

Och jag gömde mig bakom dina ord för jag var för rädd för att våga prata. För rädd för att förlora mina ord bland alla dina meningar som blandades in i mitt huvud. Allt blev så rörigt, mitt hjärta blev en klump. Det blev så svårt att andas, så svårt kunna se.

Och en del av dig vill försvinna, försvinna bakom det där som kallas vardag och egentligen bara ligga under täcket för dagen. En del av dig vill egentligen aldrig mer vakna upp när du somnat, för det gör ju så ont. Det drar så mycket energi att öppna ögonlocken och se dig omkring. Men bara just då, just precis när du fått öppna ögonen. För då kommer verkligheten som en käftsmäll i ansiktet och det svider från början, men under tiden så försvinner brännsåret i ansiktet och lidandet tynar bort ju längre in du kommer på dagen. För den där stunden när du vaknat från en dröm och in till verkligheten, du överlevde den och nu har du en hel dag framför dig, en hel dag då du aldrig mer behöver få den där käftsmällen igen. Så, även om käftsmällen svider och du egentligen vill gråta som ett litet nyfött spädbarn som andas i luften för första gången, så överlevde du den och du har klivit upp ur sängen. Och det är kanske det starkaste du kan göra just i det tillfället, att kliva upp fastän du fick ett otrevligt välkomnande på morgonen. Jag har drömt alldeles för fina drömmar och behövt gråta på morgonen när jag fått känna den där käftsmällen som hånskrattade åt mig. Det värsta var när jag drömde om något jag saknade så mycket så att mitt hjärta nästan kunde slitas itu, och i drömmen sa en person till mig att ''det är lugnt, det här är ingen dröm.'' Och att vakna från det? Det var något av det svåraste jag fått uppleva. Men jag överlevde, både käftsmällen och att få gå ifrån den där drömmen. Även om den där drömmen fortfarande hemsöker mig och äter upp mitt hjärta inifrån, så andas jag fortfarande. Och att kunna andas? Det är ett livsmirakel. För livet är kanske det svåraste vi får gå igenom, men det nyttigaste vi kommer lära oss.

''You say you want to die, but deep inside, you just want to be saved.''

Och det är en del av dig som vill ta en flaska och svepa den i ett, kunna andas utan några problem och känna hur världen snurrar och marken försvinner under dina fötter och känna att det är ändå okej för nu slipper du tänka. Och det är alltid en del som vill fortsätta svepa bort dina tankar och hoppas på att du vaknar upp till en bättre dag. En del av dig hoppas att det faktiskt kunde bli bättre av att göra så. Att det faktiskt kunde lösa sig, åtminstone lite. Och du gör inget av det för du vet att alkoholen i blodet gör det inte bättre. Det är som att vilja drömma men att stanna kvar i verkligheten för du vet hur besviken du blir när du inser att drömmen bara var just det, en dröm. En jävla dröm. Du låter bli att försvinna från tankarna för du vet att du alltid måste återkomma någon gång. En jävla dröm.

En del av dig hoppas på att det finns något kvar. Som när du äter upp en burk med b&j och önskar att det fanns något kvar eftersom det var så gott och du njöt, du njöt. Och kanske är det den delen som är den värsta, att du faktiskt fortfarande hoppas trots att alla andra delar av dig skriker åt dig att sluta upp med det. För i slutet försvinner hoppet och du måste inse något som du vägrat tidigare. Och det är den här delen av dig som fortfarande har kvar drömmarna och som fortfarande inte velat gå tillbaka till verkligheten. Det är den här delen av dig som har alkohol i blodet och som är för rädd för att bli nykter igen. Och ibland får den här delen dig att må mycket bättre, eftersom den ger dig hopp, nästan så att du kan gå på stan och le lite diskret för dig själv. Som när alkoholen i blodet verkar som bäst. Och sen är det den här delen som får dig att må värst, eftersom du får inse att ditt hopp måste försvinna, nästan så att du inte kan andas och helst vill slippa dig själv och dina känslor. Som när alkoholen i blodet försvunnit och du ser allt klart igen. En jävla dröm. Och du lider för det är så svårt att vakna upp igen. 

Och en del av dig vill bli bättre, förbättras till en bättre version av dig själv. Det är den här delen som får dig att orka lite mer fastän många delar av dig ligger blödandes på golvet. För den här delen påminner dig om att det nog var det bästa, det bästa för dig själv och att du fått en chans att växa. Att du fått en chans att orka kasta flaskorna och skratta nyktert. Att få en chans att göra drömmarna till din verklighet, att få en chans att slippa behöva vakna upp från något finare eftersom du redan har något finare än allt annat. Det är den här delen som får dig att öppna ögonen för dig själv och inse att du är bra. Och det är ändå den här delen som är så stark så att den blir längst bort av dem alla, kanske för att den är så pass bra så att det är en lång väg för att nå helt och hållet dit. För det är den här delen som mest ropar åt dig själv att du måste släppa och det är den här delen som får dig att inse, fastän du inte vill, hur mycket du inte vill släppa. Det är den här delen som visar att du borde men inte vågar bli nykter igen. 

Och det är en del av dig som vill vara stark för andras skull. Det är den här delen som lyckas tvinga dig upp på morgonen trots hur jobbigt du känner att det är. Det är den här delen som lyckas väcka dig från drömmen trots att drömmen kanske var mycket bättre än verkligheten. Och det är den här delen av dig själv som visar hur mycket du har kvar. För det är den här delen som ger dig allt det stöd du behövt för att inte svepa flaska efter flaska. Och det här är också den del som är starkast och som förstärker den delen av dig där du inser att du måste släppa. Det är den här delen som visar att det är värt att vara nykter trots att det känns jobbigt just under den här stunden. För den här delen visar att livet är det värsta du kan tvingas gå igenom men att det är värt det, varje minut, varje sekund. För du har alltid några på din sida som önskar mer än något annat att du ska överleva och leva med dem.

Och du inser en dag att du kan klara vad som helst genom att andas i takt med människor som gör allt för dig. Det är den här dagen då du ångrar att du ens tänkt tanken på att svepa flaska efter flaska i hopp om att överleva lite till. Det är den här dagen som du upptäcker att nykterheten är den bästa känslan eftersom du får känna att du är så jävla mänsklig. En dag kommer jag bli bra igen.

No pain is forever. +