För sanningen är den att hon alltid älskat dig. Med varje blodåder, varje pulstakt, varje ven.

Hon hade klarat sig fint. Överlevt flera nätter av tårar som velat mörda hennes hjärta, krossa hennes hopp, ignorera hennes bön. Det kanske var att överdriva. Det var inte hennes tårar som ville förstöra, men det kändes som så. För det brändes, brändes på kinderna när dom fortsatte att rinna. Kanske var det lite inbillning också, för det brändes så mycket inombords. Hans namn ekade i hennes huvud, vägrade tyna bort. Det var en mardröm att känna hur hennes egen kropp plågades av just, hennes egen kropp. Hon slits mellan två frågor, varför hon straffas för att ha älskat någon så mycket att det värker inom henne, och varför hennes egen kropp plågar henne värre än något annat. Ibland ville hon radera sitt hjärta, riva ur det från kroppen, paketera det och skicka det långt ifrån hennes hjärna. För dom två, hjärtat och hjärnan, det var ingen bra kombination, inte just då, inte dom där nätterna. Och hon brukade knyta ihop händerna och be, be för lite mer styrka, be för lite mer hopp. Ibland bad hon om en ny chans, en ny chans att få kunna förändra, förbättra lite. För det brann ju, det brändes så mycket inom henne, bakom huden, bakom leendet, bakom dom mörkbruna ögonen, bakom den solbrända ytan. Hennes andetag hade aldrig känts så svaga, syret hade försvunnit med andetagen bredvid som inte längre fanns kvar. Hon hade aldrig känt sig såhär värdelös, så liten. Och hon fortsatte att hålla tillbaka skriken under dom där nätterna, skriken som skulle anropa på hjälp, som kanske skulle kunna få någon att höra. Hon svor över sig själv, svor över hur svag hon var, svor över att hon älskade för mycket, svor över att det gjorde ont, svor över att det gjorde för ont. Och emellenåt, grät hon igen. För att vara arg, det tog på krafterna, energin. Och i grunden var hon aldrig arg, hon var bara förstörd, trasig, halv, fylld av övergiven kärlek som vägrade hitta en väg ut. 

Hon hade klarat sig fint. Överlevt flera nätter av tårar som gav utlopp för hjärtats kamper. Och kanske är det meningen att vi ska falla för att kunna bli starkare. Kanske finns det en mening med att slitas mellan orken att fortsätta och önskan att slippa alltihop. Det kanske är så, att vi måste ha stoltheten att kunna ramla utan att skriva en varningslapp med anteckningen ''svag'' i vår panna. För vi är inte svaga bara för att vi gråter oss till sömns på nätterna, vi är bara starka nog att orka uttrycka oss att ''det här är jobbigt, det här gör ont.'' Hon klarade sig fint.

''Cause it makes me so much stronger, makes me work a little bit harder, makes me that much wiser, so thanks for making me a fighter.'' +