dom här såren verkar inte kunna läka, den här smärtan är bara för verklig. +

Det kändes inte okej, ändå log hon lite snett och nickade på frågan. En nickning, som ett ja. För att slippa ljuga, men för att slippa tala sanning.

Isolerad från verkligheten, bunden till en dröm. Vilsen i en alldeles för tät skog, kunde inte hitta en väg ut. (Hon går under, drunknar i dig.) Hon brukar ställa sig i sin spegelbild, betrakta mascaran som utkletat letat sig fram över hennes hud, och ställa sig frågan varför man kunde låta sig själv brännas sönder så mycket för någon annan, som inte ens ser en. Hennes kropp hade tappat lite vikt, hittat en väg till skelettet och format huden till något mer skarpare, synligare. Hon hade inte märkt det själv, det gjorde för ont bakom allt, bakom allt det där som alla andra såg. För hon älskade, älskade någon som inte längre såg henne. Och hon kämpade, kämpade för något som redan försvunnit. Och hennes hjärta brann, brann för en brandsläckare. Något som ständigt slog bort hennes försök att sprida sin kärlek. Det var omöjligt, men hon försökte ändå, försökte mot det omöjliga. För hon var så less på att lägga på en nytt lager av mascara varje timme efter att floden bakom ögonen förstört hennes sminkade yta. 

Isolerad från verkligheten, bunden till en dröm. Vilsen i en alldeles för djup sömn, kunde inte hitta en väg ut.(Hon drömde om dig, varje natt.) Hon brukar lägga sig tidigare för att slippa plågas av mörkret som kryper upp och gör henne sällskap i sängen. Hennes kropps former blev ännu skarpare med tiden, hennes kilon förlorade existens. Hon fortsatte att brinna för en brandsläckare, fortsatte att älska någon som inte älskade tillbaka, fortsatte att kämpa för något som försvunnit. För hon såg inte verkligheten, ville inte se, ville inte förstå, ville inte försöka. Eller, rättare sagt, hon kunde inte. Kunde inte se verkligheten, kunde inte förstå, kunde inte försöka. 

Isolerad från verkligheten, bunden till en dröm. Vilsen i en alldeles för svår mardröm, slet för att hitta en väg ut. Hon brukade få svara på frågan om hon mådde bra, och hon nickade. För att slippa ljuga, men för att slippa tala sanning. Tiden var för svår, men hon slet. Slet för en väg ut, slet för att återfå kroppens kilon, slet för att släcka sin egen brand för brandsläckaren, släcka kärleken för den som inte älskade tillbaka. För i slutändan, var det bara hennes egen kropp som tog smällar. Och hon hade lessnat, lessnat på att tortera sig själv. (Isolerad från verkligheten, bunden till en dröm. Vilsen i en alldeles för svår verklighet, hittade en väg igenom.)

''Just don't stand there and watch me fall.'' +

Kommentarer

Kontakt: [email protected]

Vad heter du?
Ska jag komma ihåg ditt namn?

Din E-postadress? (publiceras ej)

Din URL/Bloggadress?

Och vad hade du på hjärtat?

Trackback
Follow on Bloglovin