För det tog stopp, någonstans bland lungorna. Syret hittade inte en väg, kunde inte komma fram. För det tog stopp, någonstans bland lungorna som hamnat i chocktillstånd efter kärleken som glömt bort vem han var. 

Och han var en sån som orkade, fastän allt sa emot. Kanske för att hans hjärta vägrade se sin andra del försvinna, men kanske också för att han hade lovat att orka när allt sa emot, både för sig själv, men också för sin andra halva. När vet man att det är dags att släppa? När vet man att det är dags att försöka gå vidare? Och svaret är, när den ena halvan tydligt säger att ''det här är över, det här är slut.'' För det går att kämpa, det går att orka, när båda vill, när båda är villiga att försöka. Och jag brukar säga, att det är aldrig rätt att en person ska behöva kämpa för två personers skull. För det handlar om att ta hand om det hjärta du tog emot. Ville du inte ta hand om det, så skulle du aldrig tagit emot det. Och det handlar om att säga till, säga till när ditt hjärta inte brinner lika mycket för den andra längre. För hjärtat behöver veta när det inte har en lika stor betydelse längre, så det kan släppa, knyta upp repen, och gå vidare.

Han fick aldrig höra att det var över från sin andra halva. Kanske var det därför han fortsatte, kämpade för att vinna tillbaka det hjärtat som han fann tidigare. Och han stod ut, stod ut med att känna dom tomma blickarna, stod ut med att brinna sönder inombords. För han älskade så mycket att det sprängdes inom honom. Vet ni hur det känns att se på någon, älska personen så mycket att du har svårt att somna på nätterna, och känna, nästan se, hur personen inte alls har samma känslor? Vet ni hur det känns? Och han stod ut. Vande sig, härdade. För han hade lovat sitt blod, sin puls, att alltid hitta en väg tillbaka till hennes hjärta. Men främst hade han lovat hennes blod, hennes puls, att alltid hitta den där vägen tillbaka. (I vow to love you, and no matter what challenges might carry us apart, we will always find a way bach to each other.) Och vi ger löften, lovar andras hjärtan att saker kommer hålla ihop, finnas kvar. Vi får lära oss att leva med att allt inte kan hålla ihop, allt kan inte finnas kvar även om det en gång gavs ett löfte om det. Han gav aldrig upp, för hon bröt aldrig löftet, inte rakt av. Hon glömde det bara, glömde vad hennes hjärta lovat. (I vow to live within the warmth of your heart and always call it home.) Och han fortsatte slita sig igenom kampen att hjälpa hennes hjärta att komma ihåg. För han hade gett ett löfte, ett löfte han varken glömt eller brutit. 

Och han var en sån som orkade, fastän allt sa emot. Kanske för att han vägrade bryta sitt löfte, men kanske också för att han lyssnade till hennes löfte om att hennes hem alltid skulle vara hos honom. Hon hade inte flyttat hemifrån, hon hade bara gått vilse. 

Can a once in a lifetime love find a second chance? +