Och min spegelbild är fortfarande bortom din syn, men jag har iallafall försökt.

För det värsta vi kan tänkas gå igenom är att förlora något vi älskar, något våra hjärtan brann för. Och det handlar inte bara om att tvingas överleva ett slut mellan ett förhållande, det handlar också om att behöva ta sig igenom föräldrars skilsmässa, tomheten efter någons bortgång, saknaden efter något som alltid fanns bredvid, kampen att överleva cancer, försöken att slå bort känslan av att känna sig värdelös. För du hade något som ditt hjärta hade ett sådant starkt tag i, något som du andades för. I förhållandet hade du någon som du andades bredvid när du somnade på kvällen, och någon som du andades i takt med när du vaknade på morgonen. Innan skilsmässan hade du en hel familj som hållit ihop sedan du föddes, en familj som alltid satt lika många vid matbordet varje dag. Innan tomheten hade du någon som du älskat och någon som tagit del av ditt liv, någon som andades bredvid dig. Innan saknaden hade du något som alltid funnits där, något som du önskat skulle fortsätta finnas där för all framtid. Innan kampen om överlevnad så hade du en helt frisk kropp, en kropp som du själv format och fortsatt bygga upp starkare. Innan försöken att slå bort känslan av att känna sig värdelös så hade du en stark tro på dig själv, en tro som du levde upp till och som du hela tiden fortsatte att bygga upp. Och vad det än handlar om, så är smärtan att något eller någon försvinner från ditt hjärta den värsta man kan få uppleva, psykiskt sätt. För våra hjärtan brann för det, älskade det, tog hand om det. Och att tvingas känna hur det försvinner? Det är den värsta psykiska smärtan du kan uppleva. Och andra som aldrig upplevt smärtan, kommer aldrig kunna ens försöka förstå hur ont det gör. Det kan ta emot någonstans inom dig att spendera för mycket pengar på något, för du känner nästan ångesten över hur pengarna kommer försvinna så snabbt trots att det tog sådan tid att få ihop dom. Och den där ångesten? Det är bara en liten, minimal del av den ångesten som kommer äta upp din kropp när något värre tas bort från dig. Skillnaden är dock att den lilla ångesten du känner när pengarna försvinner ger dig en möjlighet att göra ett val. Vill du tillåta att pengarna försvinner från dig? Du fick aldrig ett val när ditt hjärta tappade något som lämnade en omöjlig smärta efter sig, och kanske är det bland det mest jobbigaste, att du aldrig fick en chans att förbättra, förändra. (Jag försökte. Jag försökte.) Och att ständigt känna hur hjärtat ekar från tomrummet efter något eller någon, det gör så jävla ont. Det går inte att beskriva, det går inte att försöka förstå. Det är som att vissa inte förstår att någon är ledsen förrän man får se hen gråta framför dom. Tårarna bekräftar känslan. Och i det här fallet måste dom känna smärtan själv för att förstå. Känslan bekräftar känslan. (Jag kan se hur du gråter fast dina ögon är torra.) Och att ta sig upp från fallet efter att ha förlorat, det är kanske det svåraste vi behövt och kommer behöva göra. Det är inte det där nationella matteprovet som är det svåraste. Det svåraste är att orka kliva upp när ditt hjärta bokstavligt talat blöder varje dag. Och vi behöver inse, att det vi väl har i våra hjärtan, det är inte värt att se bort från. Det är inte värt att bli ouppskattat, taget förgivet. (Jag kan se hur du fortfarande gråter, du förtjänar inte detta, måste göra någonting åt det.) Det våra hjärtan brinner för, och det våra hjärtan älskar, det är det som ger oss syre och vi ska aldrig se bort från det som ger oss liv. För vi ska uppskatta det som finns, ta hand om det som finns, älska det som finns. För hur ska vi någonsin kunna andas utan syre?

''Det som gör mest ont, är att vara så nära och ha så mycket att säga, och se dig gå iväg.'' +