something about.. hm.. power. +
Och det finns en låt som sjunger om att vi kan göra allt vi vill, allt vi drömmer om. Att vi kan hamna på toppen, längst upp, starka, oändliga. Att vi kan ligga halvt sovandes i våra sängar på kvällarna, halvt drömmandes om vad som kan bli. Och att vi kan bli våra egna kämpar, som kämpar för det som dansar runt i våra vener. Jag brukar lyssna på den, lite oftare nuförtiden. Och sen kommer såna dagar då hopp krossas, huvud når sitt slut av ork, kropp som bara vill gömma sig under täcket och sova bort det dåliga. Såna dagar då det känns som om allt är emot dig, såna dagar då till och med gammal smärta som du släppt kryper tillbaka och äter upp din energi. Såna dagar då dom första tårarna på ett par månader, inte rinner, utan forsar ner. För att idag, så orkar du inte. Du orkar bara inte idag.
Och jag vet hur det är när man ligger och drar sig i sängen, drar täcket ett extra varv runt fötterna för att värma kylan som får hårstråna att ställa sig upp som om dom fick en beordran, att stirra ut på ingenting för att fokusera på att tvinga tillbaka gråten som hoppar runt i halsen. Och vi har hållit oss från att gråta på länge, det är inte så att vi behövt anstränga oss, tårarna har bara inte kommit. Inte orkat, inte haft tid. Men nu ligger dom där, bakom ögonlocken, och väntar. Väntar på att få strömma ut, och nu är det ansträngande att hålla tillbaka. Det är då vi stirrar ut på ingenting, håller ett stadigare grepp om täcket, och anstränger oss. För det är bara en sån dag då vi inte orkar. Vi orkar bara inte idag.
Och jag vet hur det är när man ligger och drar sig i sängen, drar täcket ett extra varv runt fötterna för att värma kylan som får hårstråna att ställa sig upp som om dom fick en beordran, att stirra ut på ingenting för att fokusera på att tvinga tillbaka gråten som hoppar runt i halsen. Och vi har hållit oss från att gråta på länge, det är inte så att vi behövt anstränga oss, tårarna har bara inte kommit. Inte orkat, inte haft tid. Men nu ligger dom där, bakom ögonlocken, och väntar. Väntar på att få strömma ut, och nu är det ansträngande att hålla tillbaka. Det är då vi stirrar ut på ingenting, håller ett stadigare grepp om täcket, och anstränger oss. För det är bara en sån dag då vi inte orkar. Vi orkar bara inte idag.
Och smärtan som skrattretande hoppar runt och förstör bakom revbenen är omöjlig att ignorera, det är ju därför vi ligger där, eller hur? För att det går inte att lämna, inte nu, inte såhär lätt. Hade vi kunnat ignorera smärtan, så hade vi aldrig behövt värma den stela kroppen under täcket samtidigt som vi stirrar ut på det tomma intet. Då hade vi redan klivit upp, borstat tänderna, gått runt på gator, hälsat på grannar. En röst inom oss säger att ''kliv upp,'' medan en annan gråter att ''ligg kvar ett tag till, det gör ju så ont.'' Vi säger till oss själva att vi är svaga, att hjärtat nått sin gräns, att orken inte kommer komma tillbaka hur mycket vi än vill. Vi nästans skäller på oss själva, nästan svär och trycker ner oss själva. Ser upp till dom som sårat, ser upp till dom som inte ser oss, vill ha dom som lämnar. Och medan vi ligger där, med ett stadigt grepp om täcket medan vi stirrar, ska vi säga till oss själva, ''fan för dom.'' Inte fan för oss, fan för dom. Fan för dom som lämnar och inte bryr sig ett skit, bokstavligt talat fan för dom som ser ner på oss, ett jävla fan för dom som tror att dom kan behandla andra hur som helst, ett otroligt, jävla fan för dom som spottar på andra som om inget värde någonsin existerat. Det gäller att stå upp för sig själv, kliva upp ur sängen för sig själv. Bygga upp en framtid, en dröm, en motivation. Börja måla upp en egen värld, rita upp nya passioner, skissa dit egen kärlek. Dom som förtjänar sig en plats lever med oss, för dom vill, dom bryr sig, dom älskar. Ingen som ser ner på dig får plats i din värld något mer, dom får helt enkelt inte plats.
För det kommer komma en dag då vi står på toppen och ser tillbaka på det förflutna som fick oss att kliva upp ur sängen, ge oss fan på att strunta i dom som struntar i oss, och snickra ihop den där drömmen där vi lever idag. Tänk er den dagen, när vi lever i den framtid vi önskat så hårt, nästan så det satte sig i benmärgen. Tänk när vi lever i det vi drömmer om på mattelektionen när fem-minuterssregeln satt igång och vi lägger undan pennan tills rasten tar fart. ''Do it for your people, do it for your pride. Never gonna know if you never ever try.'' Och på hela vägen, gäller det att hålla långfingret stadigt åt dom som spottar på oss, åt dom som skiter i vårt värde, åt dom som försöker trycka ner. För det handlar inte om att vi vill leka bitch och känna oss tuffa med en starkare attityd, det handlar om att vi blivit less på att ligga där i sängen med ett stadigt grepp om täcket och stirra ut på ingenting för att anstränga sig för tårarna som vill forsa nerför kinderna. Och tänk när vi lever i drömmen, då all bokstavligt talad pain in the ass är över. Då lever vi där, och allt var värt det. För vi lever inte bara där, vi är starka där. Starkare än någonsin, smartare än någonsin, bättre än någonsin. Tänk er den framtiden. Då förstår vi att det är värt att kliva upp ur sängen.
För det kommer komma en dag då vi står på toppen och ser tillbaka på det förflutna som fick oss att kliva upp ur sängen, ge oss fan på att strunta i dom som struntar i oss, och snickra ihop den där drömmen där vi lever idag. Tänk er den dagen, när vi lever i den framtid vi önskat så hårt, nästan så det satte sig i benmärgen. Tänk när vi lever i det vi drömmer om på mattelektionen när fem-minuterssregeln satt igång och vi lägger undan pennan tills rasten tar fart. ''Do it for your people, do it for your pride. Never gonna know if you never ever try.'' Och på hela vägen, gäller det att hålla långfingret stadigt åt dom som spottar på oss, åt dom som skiter i vårt värde, åt dom som försöker trycka ner. För det handlar inte om att vi vill leka bitch och känna oss tuffa med en starkare attityd, det handlar om att vi blivit less på att ligga där i sängen med ett stadigt grepp om täcket och stirra ut på ingenting för att anstränga sig för tårarna som vill forsa nerför kinderna. Och tänk när vi lever i drömmen, då all bokstavligt talad pain in the ass är över. Då lever vi där, och allt var värt det. För vi lever inte bara där, vi är starka där. Starkare än någonsin, smartare än någonsin, bättre än någonsin. Tänk er den framtiden. Då förstår vi att det är värt att kliva upp ur sängen.
Kommentarer
Trackback
