För att andra aldrig kommer förstå hur hårt repet runt hjärtat sitter och för att andra aldrig kommer förstå hur mycket man kämpar för att knyta upp det.

Ni vet den där känslan av att vara osynlig framför någon? Du paketerar ena delen av ditt hjärta i ett litet paket med ett fint omslag. Igårkväll skar du upp det i två lika stora bitar för att kunna behålla ena delen, och sedan ge bort den andra delen. Vad händer när den man älskar till döds, inte ser dig? Den delen av hjärtat som du gav bort dör. Det vissnar snabbt och sedan långsammare, som om tiden går saktare för varje dag. Det är nu du ser den delen av hjärtat som du sparade från början extra mycket. För det är den delen av hjärtat som ger dig livstecken, som fortfarande har hållit dig vid liv. Och du börjar bygga upp det igen, syr ihop dom trasiga delarna, tejpar och limmar. Det tar tid och ibland förlorar du tålamodet, ibland vill du helst förvandla ditt blod till alkohol för att slippa din hjärna som tagit för mycket stryk av allt som drabbat din kropp. (Men ditt samvete säger emot. Din kunskap säger emot. För förvandlingen från blod till alkohol varar bara för en kort stund och du får svårare att återkomma till verkligheten efter att ha fått vilat.) Så även om du förlorar tålamodet och helst vill försvinna, in i madrassen i sängen, försvinna under sängen, under golvet, under marken, så kämpar du dig kvar. För du vet att någonstans inom dig, bakom det uppdelade och ihopsydda hjärtat, bakom det där fejkade leendet och bakom din hudvävnad, så sitter ett spädbarn och ropar på hjälp. Och du vill inte ignorera det, du vill inte dränka det med alkohol som inte hjälper något, du vill inte låta det lida. Så, därför fortsätter du sitta uppe på nätterna och syr, limmar, tejpar. Fastän ditt tålamod fortfarande kan tänkas tappa hoppet då och då, så envisas du med att sy, tejpa och limma. För du har bestämt dig för att överleva. Och för att du är less på att svika dig själv. 

Jag läste ett citat någonstans. ''Love is handing someone a gun and letting it point to your head, believing that he won't pull the trigger.'' Jag skulle vilja göra om den. ''Love is handing someone a gun, believing that he refuses to even let it point to your head.''