Hon andas in.
''Har du någonsin älskat någon, så mycket så att ditt hjärta skriker efter någon sorts styrka, och veta att personen inte alls älskar dig, överhuvudtaget, inte ens med en liten del?'' 

Tre nära vänner. Alla brukade se henne som den där glada tjejen som skrattade tills det inte fanns något stopp, något inom henne fortsatte att sprida någon sorts stämning som gjorde världen hel och ren igen. Hon såg upp till dom, och dom såg upp till henne. Världen var deras, rakt framför deras fötter, rakt framför deras andetag som stärktes tillsammans. Tre nära vänner. Hon var den smartare, hon som brukade kunna sitta och klura ut lösningar till problem som vred om deras värld och bara ställde till med krossade hopp. Hon kom alltid med svar, ordnade, byggde upp det som rivits ner. Det krävdes mycket för att hon skulle lägga sig på kvällarna med något som åt upp henne inombords, det krävdes mer än mycket för att hon skulle gråta medan hon skickar sms till dom och skriva att ''jag orkar inte mer.'' Tre nära vänner. Dom lovade varandra att stå där, tillsammans, förenade. Inget rev ner dom, hon brukade skratta och säga att dom var ''inte dom tre, utan dom fyra musketörerna.'' Och kanske var det precis så, dom föll tillsammans och därför var det lättare att ta sig upp, för dom var ju inte själva. inte bara två, och nej, inte bara tre. Utan fyra, fyra stycken som stärkte varandra. Tre nära vänner. Hon träffade honom, han som tog hennes syre och förvandlade det till något helt annat, något som först kunde kallas för en stärkt lycka. Dom såg att hon blev hel, mer hel än vad hon varit innan, och det gav dom glädje. För hon skrattade ännu högre, lyckligare, livligare. Tre nära vänner. Dom grät med henne när han svek, dom log med henne när han helade. Hon var kär, förlorad i något som sprang snabbare än alkohol genom hennes kropp. Tre nära vänner. Dom ringde när dom fick höra att han lämnat, kastat bort henne som om hon varit en soppåse som legat för länge under diskhon i köket. Hon svarade inte, hade begravt sig under täcket, inte skrattat på flera dygn, inte klurat ut någon lösning till problemet som bara ställt till med ett krossat hopp. Tre nära vänner. Ingen såg vart personen hon en gång var tagit vägen, hennes hjärta förlorade sin personlighet med han som förstört. Dom brukade svära högt för sig själva och skrika ut att dom hatade honom, hatade honom för att han rivit sönder henne, hatade honom för att han inte brydde sig om den person som var hela deras värld. Tre nära vänner. Dom försökte men kunde inte förstå hennes smärta, hon härdade bort gråten i halsen men förblev trasig, ohel. Hon hade inte önskat honom från början, hon hade aldrig saknat någon som skulle röra vid hennes röda läppar och somna bredvid henne varje natt. Nu åt saknaden efter hans närvaro upp henne inifrån och ut, förstörde hennes glädje som tappade sin förmåga att andas. Tre nära vänner. Dom fortsatte att försöka, för dom ville inget hellre än att se henne le igen. Och hon försökte med dom, försökte att hitta tillbaka till kunskapen att skratta. För dom var fortfarande dom fyra, bara med lite borttappad glädje och ett förstört hjärta.

''Jag är en dålig kille, för jag saknar henne inte ens. Jag är en dålig kille, som krossat hennes hjärta.''