i've loved and i've lost. (i'll take care of you.) +

Hon såg på dig, och du tittade bort. Även om du gjorde det omedvetet, så högg det som en vass kökskniv i hennes hjärta.

Solen vägrade försvinna bakom gardinen som täckte halva fönstret. Hon sneglade på honom, försökte undvika att få ögonkontakt. För det gjorde ont att möta hans blick, men hon ville se honom, delar av honom, veta att han fortfarande satt där. Han såg inte alls på henne, studerade hans händer som hade börjat rulla tummar. Hon ville fråga varför han slutat studera henne, men hon höll tyst, ville inte besvära. Solen brände på hennes ena halva av ansiktet, hon försökte placera sitt ansikte helt och hållet i skugga, men hon ville inte behöva flytta närmre honom, kände sig ivägen, jobbig, besvärlig. Han ägnade knappt en sekund åt hennes håll, fokuserade bara på hans tummar som rullade snabbare och saktare varannan minut. ''Du älskar mig inte längre, va?'' Hennes ord ekade i rummet, hon andades tyngre efter sitt mod att ha uttalat meningen som var beredd på att klippa hennes hjärta i tusen, nej, miljoner bitar. Han slutade rulla tummarna, såg upp och lät blicken vila mot fönstret. Inte först nu besvärades han också av solen som gav honom en käftsmäll i ansiktet. Hon vågade inte se mot honom, led av tystnaden som han förmedlade henne. Han vände sakta sitt huvud mot henne, försökte söka kontakt, men vred tillbaka efter ett misslyckat försök. ''Tror du att jag inte älskar dig?'' Hon blundade hårt, försökte ta in hans fråga och bearbeta den på ett hyffsat men ändå snabbt sätt. Hon såg på honom, mötte hans blick för första gången på hela den här stunden. ''Det verkar inte så.'' Han stirrade bara på henne, studerade hennes ansiktsuttryck, hennes varje rörelse. ''Varför inte?'' Hon slog bort blicken igen, kände hur saxen närmade hennes hjärta ytterligare. ''Du ser knappt på mig. Du pratar inte med mig, du undviker mig. Är jag så värdelös?'' Han ryckte nästan till av hennes ord, en sax närmade sig också hans hjärta. ''Du är inte värdelös. Du är mitt allt, och jag brinner för dig som jag aldrig brunnit för någon förut. Jag ser inte på dig för jag är rädd för allt jag känner för dig, jag är rädd att du ska vara den som ser bort, jag är rädd att du ska vara den som slutar att älska mig. Jag skulle inte klara det. Därför beter jag mig som den som tar steg bakåt, när det egentligen är jag som vill springa framåt, men jag är bara feg, rädd. Och jag älskar dig, kanske för mycket, men jag älskar dig. Av hela mitt hjärta, och mycket mer.'' Han slutade andas för några sekunder efter sitt uttalande, ställde sig upp och nästan småsprang fram till fönstret. Hon kunde inte låta bli att le, där hon satt kvar på sängen. Han började rulla tummarna igen, drog för gardinen så att solen slapp besvära rummet mer. Han hade aldrig öppnat sig så, aldrig pratat från hjärtat som tidigare skrikit och bett honom att ta steget. Hon klev upp, drog bort en hårslinga som ramlade ner framför hennes ögon, tog några steg och nådde fram till honom. Han kände hennes närvaro bakom hans rygg, började nästan känna hur benen åt upp hans nerver. Hon lutade sig fram, lät sina fuktiga läppar röra vid hans kind. ''Jag älskar dig mer.'' 

Kommentarer

Kontakt: ptraa.blogg@hotmail.com

Vad heter du?
Ska jag komma ihåg ditt namn?

Din E-postadress? (publiceras ej)

Din URL/Bloggadress?

Och vad hade du på hjärtat?

Trackback
Follow on Bloglovin