natten är ung och jag ligger vaken, kan inte mer på texten förutom att hon sjunger att hon är högt över molnen och att hon tror att hon faller. +

''Natten är ung och jag ligger vaken,
något bla bla bla, jag är högt över molnen.'
Fett jävla högt över molnen är jag.
Jag tror att jag faller.''

Han andades ut. 
''Jag älskar dig, det vet du?'' 
Hans händer rörde vid hennes hårfäste, hennes solbränna hade lämnat en vit kant längs hårrötternas början. Hon öppnade ögonen, suckade lite tyst och slog ihop ögonlocken igen.
''Nej.'' 
Hon tog sig ur hans famn, drog åt sig sandalerna som låg en halvmeter ifrån deras filt på stranden som givit dess sand en nu kylig yta, slängde inte ens en blick mot honom innan hon gick iväg en liten bit. Hon stannade upp, balanserade på ena foten som sjönk ytterligare i sanden medan hon försökte få på sig ena sandalen på den fria foten som flög i luften. 
''Varför inte?''
Hans röst fick henne att sänka ner foten, återfå balansen och dra undan en hårslinga som blåste framför hennes läppar. Hon blundade igen, kände hur hennes hårstrån på bara armarna reste sig av kyla. 
''Jag vill inte tro på det, för jag är less på att bli besviken. Det är bättre att jag inte förväntar mig något alls, överhuvudtaget.'' 
Hon vände sig om, fortfarande med ett stadigt grepp om den ena sandalen som ännu inte fått placerats på den andra foten, och mötte hans blick, andades in.
''Och hade du älskat mig, så hade du aldrig ens tänkt tanken på att lämna mig från första början.'' 
Han tystnade, det syntes att han skämdes trots att han försökte bygga upp ett annat ansikte för att lura omvärlden som redan placerat honom på plats. Hon lade huvudet på sned, studerade varje rörelse han gjorde. Hennes hjärta slog sönder henne inombords, lämnade skavsår som var omöjliga att plåstra om.
''Och just därför tror jag inte på att du älskar mig.'' 
Hon vände sig om igen, tog snabbt på sig den andra sandalen, svalde en hård klump och började gå igen. Inom henne skrek en röst att ''vänd om, vänd om'' samtidigt som den överröstades då och då av en annan som bad att ''kom igen, ge han en till chans.'' Hon började gråta, bet sig i underläppen och viskade till sig själv att ''skärp dig för i helvete.'' Han sa ingenting, hon ville egentligen vända om, springa tillbaka, lägga sig i hans famn och andas in hans närvaro. Hennes bett om underläppen blev hårdare, hon blundade hårdare och försökta locka fram den svaga rösten långt inom henne som lugnt sa att ''fortsätt gå.'' Klumpen i magen fick en större massa, spred sig som en förkylning på ett dagis, skakade om hennes kropp. Hon ville höra hans röst, ville höra honom be henne att komma tillbaka, ville höra honom fortsätta försöka, kämpa, för henne. När tystnaden återigen nådde hennes trumhinna, stärktes hennes val att fortsätta gå. 

''Natten är ung och jag ligger vaken,
något bla bla bla, jag är högt över molnen. 
Fett jävla högt över molnen är jag.
Jag tror att jag faller.
Men natten är ju ung, så det gör fan inte så mycket.'' 

Kommentarer
Postat av: Amina

Åhh, så himla bra skrivet. Som taget ur en riktigt bra författares bok, duktig du är!!

2012-06-21 @ 20:59:46
URL: http://aminaagic.devote.se

Kontakt: ptraa.blogg@hotmail.com

Vad heter du?
Ska jag komma ihåg ditt namn?

Din E-postadress? (publiceras ej)

Din URL/Bloggadress?

Och vad hade du på hjärtat?

Trackback
Follow on Bloglovin