Hon slog sönder sin spegelbild och han sov bort dagen för att slippa inse.

Två trasiga hjärtan. Hon grät sig till sömns och försökte tvinga fram ett leende varje morgon när verkligheten knackade på och bad om att få hälsa på. Hennes rödsprängda ögon varnade spegelbilden om att hjärtat blödde alldeles för mycket, och hennes huvud led av den alldeles för stora bristen på sömn. Två trasiga hjärtan. Han tillät sig inte att gråta, bet sig i underläppen när tårarna skrek och bad bakom hans hårt slutna ögonlock under nattens gång. Han rörde inte en min när andra lade deras händer på hans axel för att kolla om hans kropp fortfarande orkade, och han låtsades nästan om att smärta knappt existerade i hans liv. Två trasiga hjärtan. Hon brukade skrika åt sig själv, spotta på sin spegelbild och tappade tron om att hennes värde fortfarande var högt. Hennes försök till att laga hjärtat som blivit avklippt till över miljoner små, små delar slet på hennes energi. Drömmarna om hans röst våldtog hennes enda chans till någon sömn, och hennes föräldrar såg oroligt efter henne när hon klev upp ur sängen på morgonen och tvingade i sig någon frukost. Två trasiga hjärtan. Han spelade ett spel, låtsades inför alla andra att allt var okej, även när han var själv, för att lura sin egen kropp om att det kanske, kanske till och med var så. Hans spegelbild följde hans rörelser och avslöjade inget om hans sköra insida, han grät aldrig och tillät aldrig kroppen att få utlopp för vad som skrek inom honom. Två trasiga hjärtan. Hon fick höra meningar som ''släpp det och gå vidare'' medan hon bara nickade som svar, svalde en hård klump och lade sig på kvällarna med ett ännu större våldtaget hjärta. Hon brukade sätta sig i hörnet av sin säng och vagga sig fram och tillbaka, i ett försök att hålla om sig själv och försöka försäkra sin kropp om att det var okej, det var okej att lida så. Två trasiga hjärtan. Han höll sig undan från ensamheten, drog ut med alldeles för fulla kompisar och fejkade skratt som skulle bekräfta andras tankar om att han kanske mådde bra trots allt. Hans blod dränktes i för stark sprit som egentligen bara rev sönder alla hans påbörjade arbetsbyggen i kroppen, och han fick aldrig pauser från smärtan, som han önskat, när blodådrorna dansade iväg till alkoholens melodi.Två trasiga hjärtan. Båda led av smärtan efter att ha tappat den första som dom byggde upp något med, den första som dom släppte in på en helt djupare nivå, den första som skulle riva sönder deras kroppar itu. Två trasiga hjärtan. Dom visste ingenting om varandra, hade aldrig mött varandras blickar. Ändå skulle dom förstå vartenda ord den andra skulle yttra sig om, förstå varje smärta som sträcker sig ut och ilar på varje kant av kroppen, förstå lidandet som äter upp deras kroppar. Två trasiga hjärtan. Två hjärtan, två hjärnor, två kroppar. Samma smärta. 

''I would rather learn what it feels like to burn than feel nothing at all.''