inlägg i repris, för att det var ett sådant viktigt budskap från mig till er. +

Blogginlägg, 20 juni, 2012, 21:13. 
Rubrik: ''Det här är till alla er.''

Och det här är till alla er som blöder inombords så pass mycket så att ni tror att det aldrig finns något slut. Ni som gråter er till sömns och saknar personen som brukade kyssa dig på pannan och säga att ''det ordnar sig.'' Och ni som aldrig kan få ett stopp på er smärta som vägrar ge upp och lämna din kropp för att den håller ett alldeles för hårt grepp om personen som du älskar, nästan älskar så mycket att det känns som om du dör. (Ni som hela tiden försökt att få tillbaka er kärlek som förändrade era liv, ni som hela tiden försökt att rädda er själva från att gå under totalt.) Och ni som sätter på alldeles för krångliga kärlekslåtar som rör om era huvuden alldeles för mycket, ni som ignorerar att svara på frågan ''hur är det idag?'' och ni som inte klarar av att se hen som krossade ditt hjärta, bit för bit. Och ni som tvingar fram det där leendet som ska bygga upp en bild inför andra om att du klarat dig hyffsat, om att du inte är den som lider, om att du aldrig legat vaken på natten och bett för dig själv om att få en andra chans. 

Det här är till alla er som älskade av hela era hjärtan, och hela tiden gav av hela eran själ. Ni som inte bara delade, utan gav, gav så mycket till hen som du såg som hela din värld, alla dina andetag, din puls. Och ni som skriker ut att ''kärlek suger'' fastän ni älskar det och hellre av något annat vill få en chans att uppleva det igen, ni som älskar så mycket så att ni hatar er själva, och ni som slår ner er själva som en hammare slår ner en hjälplös spik som kämpar för att få stå kvar. (Ni som aldrig längre kan lyssna på era favoritlåtar för dom skriker hens namn, ni som blir våldtagna av drömmarna där hen står framför er och fortsätter att kyssa er som om det aldrig existerat något slut.) Och ni som har en alldeles för hög halt av kärlek för hen för att kunna förstå vad som är bäst för er själva, ni som sliter för att få tillbaka istället för att få gå vidare, och ni som säger att tiden inte alls kommer läka några som helst sår. 

Och det här är till alla er som är rädda för att verkligheten ska förstöra ditt hjärta igen, ni som tar avstånd för att skydda det enda som ni kan sätta en egenrätt på, och ni som känner er missförstådda, övergivna och bortglömda. (Ni som aldrig någonsin ville sluta andas bredvid hen, ni som aldrig kunde inse det som verkligheten knackade på och berättade.) Och ni som gråter varje gång då alkoholen dansar igenom er kropp, ni som vaknar upp varje morgon med en känsla av att allt som någonsin levt blivit dött, och ni som blir irriterade på dom som hur enkelt som helst, bara säger att ''släpp det.'' 

Det här är till er, ni som hatar saknaden som omfamnar er kropp. Ni är inte ensamma om att gråta er till sömns, ni är inte ensamma om att älska så mycket så att det känns som om ni dör. Ni är inte ensamma om att vilja skrika ut att ''inget kommer fan bli bra,'' ni är inte ensamma om att tro på att livet hastigt nådde sitt slut. (Ni är inte ensamma om att inte kunna sova i lugn och ro, ni är inte ensamma om att inte alls kunna släppa och gå vidare.) Och det här är till er, ni som älskar så mycket att ni hatar er själva. Ni är aldrig ensamma om att blöda inombords och vilja spendera dagen till att låta floden bakom ögonlocken rinna ut, och ni är aldrig ensamma om att slå ner ert eget värde tills det äter upp er inifrån och ut. Ni är aldrig dom enda som sätter sig i ett hörn på festen och gråter tills det inte finns någon vätska kvar i er kropp, ni är aldrig dom enda som tvekar på om ni någonsin kommer kunna se någon annan på samma sätt, och ni är aldrig dom enda som vaknar upp med känslan av att inget som helst hopp finns kvar. 

Det här är till er, ni som önskar mer än någonsin att ni kunde släppa. För det blir bättre, tiden kommer läka era sår om ni tillåter den och om ni samarbetar med den. För det blir bättre, ni kommer ångra att ni slog ner ert värde som om det vore värdelöst, och ni kommer bygga upp det där arbetsbygget inom er själva som ni tidigare rev ner. För det blir bättre, era drömmar kommer renas från våldtäkterna, ert berusade jag kommer bli fritt från gråt, era ögonlock kommer befrias från floden som bankar och skriker på där bakom, erat hat mot ert eget hjärta kommer försvinna. För det blir bättre, ni kommer växa som personer och bli starkare än någonsin. För det blir bättre, ni kommer inse att ni kommer hitta någon som älskar er lika mycket tillbaka. För det blir faktiskt bättre, ni kommer inse att hade det varit menat att bli, så hade det blivit. 

Det här är till alla er, ni som kämpar.

Kommentarer
Postat av: amina

Herregud vad bra du är på att uttrycka dig människa. Känns som att varenda ord du skrivit är ämnat att stämma in på alla, mer eller mindre. Du är så sjukt bra på att förmedla, får en känsla och tankar i huvudet. En känsla som tar sig ut ur dataskärmen och når mig, och tankar som binder sig ihop i varandra likt ett trassligt garnnystan. Din text målar upp en himmel i mitt huvud, varpå himmelen visar stadier i livet. Du är så sjukt bra på att (återigen) uttrycka dig och på att skriva, blir så himla... Vad ska jag säga? Tagen. Tagen av det du skrivit. Så, tack för den fina texten du delat med dig av!!

2012-07-02 @ 17:41:24
URL: http://aminaagic.devote.se

Kontakt: ptraa.blogg@hotmail.com

Vad heter du?
Ska jag komma ihåg ditt namn?

Din E-postadress? (publiceras ej)

Din URL/Bloggadress?

Och vad hade du på hjärtat?

Trackback
Follow on Bloglovin