Det bränner. Han håller tyst om det, men det bränner. Hans andetag har aldrig känts så tunga, så svåra. Det är som om saknaden skjuter sönder hans hopp, spottar på hans kamp och sköljer bort hans försök. Och han ler, ler för att slippa svara på frågan hur han mår. För det är lättare att ljuga genom att le, än att ljuga genom att hålla tillbaka floden som retsamt dansar bakom ögonlocken. (Ingen saknar dig så mycket som han gör.) Hans puls slår för dina andetag, hans hjärtslag slår för din puls. Han håller käft, slänger tillbaka orden som han vill uttrycka framför dig, allt han vill säga. För sanningen är att han alltid brunnit för dig, alltid älskat dig med hela sitt hjärta. Och nu håller han tyst om det, vill inte hamna i ännu ett chocktillstånd som får hans hjärta att stanna i några sekunder, efter att ha hört fel svar från dig. (''Älskar du mig?'') Och saknaden efter dina andetag bredvid honom sliter sönder hans syre. Hans chanser att få resa sig upp förstörs av din röst som våldtar hans drömmar på nätterna. (Du var hans syre, nu är du hans heroin.) Och han vet att han måste släppa taget, för hur mycket han än vill ha dig, andas med dig, röra vid dina fuktiga läppar, så förstörs hans kropp. För hade du älskat honom, hade du aldrig släppt taget. Och han är förstörd, men leker hel inför alla andra. Han är trasig, men leker läkt inför alla andra.  För meningen han har hört för länge nu, ger inte hans hjärta en enda chans att återhämta sig. (''Du är bara sjutton år.'') Ja. Men det gör lika ont för det.