Söndag, 11 november, 2009, 00:43.
''Hej, jag orkar inte försöka längre. Du valde att inte se, så jag fattar fan inte varför jag fortsatt att försöka ändra på det. Hade någonting överhuvudtaget varit på riktigt, så hade du aldrig valt att inte se. Avslutar inte det här smset med ett ''vi hörs,'' för det gör vi inte. Hejdå.''

Hon har suttit med en vodkaflaska ståendes bredvid en förpackning med värktabletter flera kvällar i rad. (Du såg aldrig, vägrade ta dig den lilla tiden att se.) Hennes andetag har blivit tyngre varje gång hon rört med sina darrande fingertoppar på flaskans etikett. Och det blev så, det blev så att hon tog några klunkar av den rena spriten för att förbereda sig på att svälja två, tre eller fyra tabletter kort därefter. Längre kom hon aldrig, längre än själva förberedelsen kom hon aldrig. (Du fattade aldrig, vägrade ta dig den lilla tiden att förstå.) Så på dom där kvällarna blev hon för full, där hon satt ensam i sängen på sitt rum. Men värktabletterna rörde hon aldrig, lät dom ligga och vila i sin förpackning. Varje morgon efter, då bakfyllan åt upp hennes enda ork att ställa sig upp på hennes bara ben, kunde hon inte låta bli att känna hur en liten, liten del av stolthet omringade henne som en sorts värme. Återigen hade hon överlevt, bara genom att låta tabletterna sova för sig själv. (Du brydde dig aldrig, vägrade ta dig den lilla tiden att bry dig.) Ibland hade hon skickat fyllesms till dig, alldeles för många, om att hon grät, grät för sig själv i sängen där hon satt. Ibland skrev hon också att hon tänkte ta livet av sig, att hon bara var några steg ifrån. Du tog det aldrig på allvar, och varje gång hon insåg att du aldrig förstod att hon satt där med en spritflaska som var halvfull och en förpackning med värktabletter som låg strax bredvid, så tog hon en klunk till, förberedde sig igen. Hon tog aldrig det där steget att svälja tabletterna, utan somnade alltid med en för hög halt av alkohol som sprang igenom hennes kropp. (Du såg aldrig, vägrade ta dig den lilla tiden att se.) Varje morgon efteråt ångrade hon dom där alldeles för många smsen som du fått mottagit, och hon brukade skriva ett kort och enkelt ''förlåt.'' Hon kände sig som den minsta människan i världen, som sjönk i nivå mer och mer efter varje dag. (Du fattade aldrig, vägrade ta dig den lilla tiden att förstå.) Och en kall höstkväll i november, dränkte hon sitt blod i ännu ett lager av alkohol. Tabletterna hade hon lagt i en byrålåda, långt ifrån hennes position vid sängen. Hon var för onykter för att kunna ställa sig upp utan någon hjälp, hon var för onykter för att sitta och göra ingenting. (Du brydde dig aldrig, vägrade ta dig den lilla tiden att bry dig.) Ännu en gång skickade hon sms till dig, och ännu en gång vaknade hon upp nästa dag helt omedvetandes om vad hennes kropp gjort några timmar innan hennes sömn. Och hon ångrade aldrig smsen den här gången, skickade aldrig ett ''förlåt.'' Spritflaskan hade en mycket lägre vätskenivå, och hon hällde ut alkoholen som dansade ner i avloppet. 

Söndag, 11 november, 2009, 00:44
''Jag är full och du kanske inte kommer ta mina sms på allvar den här gången heller. Men även om jag är så jävla full som jag är, så ångrar jag inte dom senaste smsen. Förvänta dig inga fler sms, det här är mitt sista.'' ''So when will I wake up and scream no way, no way, no way?''