återblick i arkivet, för snart en månad sedan skrev jag detta;

''Cause you've been hurt before, I can see it in your eyes, you try to smile it away, some things you can't disguise.''

Och det är som att andas med gränser, för att du fick svårt att andas när den du delade andetagen med inte längre står bredvid. Det är som att det tar stopp, någonstans i lungorna, som om syret vägrar strömma vidare. Det är som om kroppen står i chock. Paralyserad. (You turned out the lights, now I'm paralyzed.) Och det är som att försöka röra foten när den fått sockerdricka. Det svider, det gör ont, helst av allt vill du att det ska försvinna, för du kan ju knappt gå, du kan inte stödja dig på foten. För det gör ont, det svider, helst av allt vill du att allt ska försvinna, för du vill kunna gå utan att kroppen skriker emot, du vill kunna stödja dig på andetagen som ger dig syre. Och till sist slappnar du av i foten, för du vet att sockerdrickan tynar bort med tiden. Det lönar sig inte att röra på den och långsamt få panik över att det inte försvinner. För det får göra ont, det får svida som om det knappt fanns något värre för stunden, det får vara svårt att kunna gå, det får vara svårt att stödja sig på kroppen. För istället att röra om allt ännu mer i kroppen genom att skapa panik som egentligen bara äter upp ännu mer av hjärtat, så försöker vi låta det tyna bort av sig själv. Lite i taget, även om det svider som ett helvete. (Jag ber till Gud och jag tackar han för att han gör så du orkar.) För den där smärtan kan äta upp dig, och du kan svära över att tiden känns som en scen ur en actionfilm där allt går i slowmotion. Och det är okej, för det tynar bort, någon gång tynar det bort, även om det känns som en omöjlighet. (Du har kämpat för länge, jag ser det klart.) Och det känns som om ditt hjärta brinner upp av för mycket övergiven kärlek. Allt vi egentligen vill är att bli räddade, men ibland måste vi rädda oss själva. (Torka dina tårar, jag vill se dig le för mig igen.)

''Och jag kan säga att jag saknar dig, men jag är säker på att det inte alls spelar någon roll.'' Jag tillåter dig att se mig brinna för jag önskar att du är den som kommer rädda mig från att bli till aska. +

Kommentarer

Kontakt: ptraa.blogg@hotmail.com

Vad heter du?
Ska jag komma ihåg ditt namn?

Din E-postadress? (publiceras ej)

Din URL/Bloggadress?

Och vad hade du på hjärtat?

Trackback
Follow on Bloglovin