you caused my heart to bleed, and you still owe me a reason. i can't figure out why, why i'm alone and freezing, while you're in the bed that she's in. +

''When you told me you'd leave, I felt like I couldn't breathe. My aching body fell to the floor.'' 

Och det känns som att du faller, bokstavligt talat faller till golvet. Som om din kropp la på sig en större mängd vikt, som om dina kilon fördubblades, utvecklades till något tyngre. Och det är bara du som märker att du ramlar, rör vid golvet med pannan, krossar revbenen mot träplankorna som nästan tränger sig in i ditt inre. Det ilar bakom ditt vänstra bröst, medan du ligger där på golvet samtidigt som du kämpar emot tårarna som samlas i en hög bakom dina ögonlock. Det gör ont, och du vill säga något, ropa på någon sorts hjälp. För sanningen är att du ligger där på golvet, med en bultande panna, krossade revben och ilande hjärta, i flera veckor, månader. Det kan läka och fallet kan bli lindrigare med tiden som utvecklat sig, men det värker fortfarande, det värker i pannan, i revbenen, i hjärtat. Och det värsta är att det faktiskt svider bakom bröstet, det vänstra bröstet som fungerar som ett skydd för det som pumpar ut blod och ger din kropp liv. Det värker där bakom, och du kan inte plåstra om det överhuvudtaget. För revbenen kan du läka, pannan kan du lindra. Men sorgen som hoppar runt bakom huden går inte radera med hjälp av en sax och ett bandage. Och du svär, svär högt över att det är irriterande att det ska göra så ont, över att ditt hjärta lider så mycket, över att du inte kan ta dig upp från golvet. 

För att det känns som att du faller, bokstavligt talat faller till golvet. Som om din kropp föll i ett omedvetet tillstånd, förlorade kunskapen att ta in och bearbeta syre i lungorna. Och det känns som om du ligger där i en evighet som får din kropp att sakta tyna bort, som om det börjat blivit svårt att andas för saknaden efter närheten hugger dig i det vänstra bröstet igen. Du försöker få fram något någorlunda normalt ljud, men det resulterar i en tystnad för att du inte vill riskera att skrika rakt ut. För sanningen är, att när dom träffar dig på stan och kramar om dig, frågar om allt är bra, så känns det som att du faller, bokstavligt talat faller till golvet. Som om din kropp la på sig en större mängd vikt, som om din kropp föll i ett omedvetet tillstånd. Och det är bara du som märker att du ramlar, rör vid golvet med pannan, krossar revbenen mot träplankorna som nästan tränger sig in i ditt inre. Och du vill egentligen svära, svära högt över att det är irriterande att det ska göra så ont. 

Kommentarer

Kontakt: ptraa.blogg@hotmail.com

Vad heter du?
Ska jag komma ihåg ditt namn?

Din E-postadress? (publiceras ej)

Din URL/Bloggadress?

Och vad hade du på hjärtat?

Trackback
Follow on Bloglovin