i should've known better, now it hurts much more. +

Tänk om det skulle finnas plåster för hjärtesorg att köpa på Apoteket.

Och du slår dig ner, på den där sista platsen i bussen, där du tvingas till att trängas med människor du aldrig tidigare mött. Bakom det där leendet du ger till främligen bredvid som tar undan sin väska för din skull, så skriker ett spädbarn efter syre, styrka, hopp och framförallt, nya chanser. Nya chanser att få börja om, få starta om hela den där situationen där du föll hårdare än du någonsin trodde man kunde falla. Och när du trycker på den röda knappen som ska leda dig till nästa station i ditt liv, så kämpar du med all kraft du har för att tvinga tillbaka floden som slår med hårda vågor bakom dina ögonlock. Du ler vänligt mot människorna som gör sitt bästa för att släppa fram dig i den täta bussen, som förövrigt bara påminner dig om att allt det här varken har varit eller kommer bli en mardröm som du kommer kunna vakna ur. Och när du kliver av bussen, inser du att du överlevt den där morgondelen där du måste kliva upp ur sängen, som psykiskt skulle kunna driva bort hjärtslagen som ger din kropp liv. Och precis då, känner du dig lite stolt, lite smått stark. Och även om du får en chans att höja din självsäkerhet, så förändrar inte det faktumet att ditt hjärta blöder av saknad. Det gjorde det igår när du grät dig till sömns, det gjorde det imorse när du svor över att dina drömmar blivit förföljda av närheten som brukade kyssa dig i pannan, och det gjorde det på bussen när du fejkade leenden åt främmande människor, och det gör det fortfarande, nu när du är ute och drar upp din axelväska lite till så den inte glider av din skinnjacka. Ibland brukade du kunna gråta på den här vägen varje morgon, du brukade kunna hålla för ansiktet lite diskret med dina händer för att gömma tårarna mot eventuella främlingar. Nu har du blivit lite härdad, du har lärt dig att bygga upp en mur för att hålla tillbaka dom där vågorna som fortsätter att kämpa sig emot en väg ut från dina ögonlock. Ingen annan förutom din spegelbild hade fått en chans att se dig gråta, gråta tills ögonvitorna blivit röda och huden under blivit något mer svullet. Ibland hade du blivit rädd för dig själv, rädd över hur mycket du kunde lida, rädd över hur mycket stryk din kropp tog emot. Och när du möter alla främlingar på den där gångvägen, så vill du egentligen falla ihop på gruset och släppa ut floden som skulle kunna uttorka din kropp. Och du skulle vilja be dom om hjälp, be dom se dina dolda, öppna sår som aldrig verkade sluta blöda. Och istället ler du lite smått emot dom, mest för att försöka lura dig själv till att du kanske kan mena det, känna det. Du håller käften om spädbarnet bakom din bröstkorg, bakom dina revben som försöker fortsätta hålla sig starka. Och när du imorgon sitter på bussen med flera främlingar igen, så kommer du ha överlevt ännu en natt med förföljda drömmar, tårar som dränkte kudden, hopp som krossats som glas emot stengolv. Och det kommer fortsätta, du kommer fortsätta att överleva. Det är bara det, att vägen dit är ett helvete och tårarna verkar aldrig få något stopp. Du säger ingenting, för du känner att hade du fortfarande varit älskad, så hade han sett redan på avstånd att nej, du är inte okej. 

Och det som håller dig uppe är att du fick en chans att hitta en annan närhet som aldrig ens kommer kunna tänka tanken om att släppa taget om dina läppar.

Kommentarer

Kontakt: ptraa.blogg@hotmail.com

Vad heter du?
Ska jag komma ihåg ditt namn?

Din E-postadress? (publiceras ej)

Din URL/Bloggadress?

Och vad hade du på hjärtat?

Trackback
Follow on Bloglovin